Vägval för Ericsson

För tre veckor sen presenterade Ericsson ett strategiskt partnerskap med amerikanska Cisco, världsledande på infrastrukturen bakom internet. På sikt ska samarbetet resultera i runt 10 miljarder kronor årligen i ökade intäkter för Ericsson.

Enligt obekräftade uppgifter till tidningen Dagens Industri var det samarbetet en sidoeffekt av att Cisco hade långt gångna planer på ett bud på Ericsson, men att ägarna kunde inte komma överens. Eftersom Cisco ville undvika att lägga ett fientligt bud gick de bägge bolagen vidare med ett strategiskt partnerskap.

Ericssons styrelseordförande Leif Johansson verkar alltså ha fått en ny amerikansk friare om halsen, likt fjolårets budcirkus i Astra Zeneca, där Johansson också är ordförande. Det närmandet kunde åtminstone kortsiktigt avstyras. Med Ericsson kan det bli svårare.

Den anrika svenska telekomjätten har över 470 000 aktieägare. Ericsson kontrolleras i praktiken av de röststarka huvudägarna Investor, med ordförande Jacob Wallenberg och Industrivärden, med ordförande Fredrik Lundberg. Investor äger 5,3 procent av kapitalet och 21,5 procent av rösterna. Industrivärden äger 2,6 procent av kapitalet och 15,2 procent av rösterna. Dessa två maktbolag kontrollerar alltså tillsammans nästan 37 procent av rösterna men knappt 8 procent av kapitalet.

I båda sfärerna har historiska maktskiften ägt rum under året. Kusinerna i femte generationen Wallenberg har tagit över efter framlidne Peter ”Pirre” Wallenberg. I Industrivärden har duon Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén tvingats bort, med Fredrik Lundberg som är största ägare och ny ordförande. Dessa skiften kan ha avgörande betydelse för synen på ägande i Ericsson.

För Fredrik Lundberg var utnämningen av Helena Stjernholm som ny vd för Industrivärden ett steg mot att göra Handelsbankssfären till Lundbergsfären. Stjernholm är säkert en kompetent vd men kan aldrig utmana Lundberg om makten.

Industrivärden har ägt Ericsson sedan 1940-talet. Samtidigt har Fredrik Lundberg gjort en dygd av starka balansräkningar. Industrivärdens nuvarande nettoskuld på 12,4 miljarder kronor lär därför reduceras. En försäljning av Ericssoninnehavet är ett naturligt alternativ. Fredrik Lundberg sägs dessutom vara skeptisk mot telekombranschen, som han tycker är omöjlig att förstå sig på och att styra.

Den stora frågan är om Investor vill köpa och ta över hela ansvaret. Investors filosofi de senaste åren har varit att inte enbart lita på röststarka a-aktier utan också bygga upp ett ägande kring eller mer än 10 procent av kapitalet i de så kallade kärninnehaven. Ericsson och Astra Zeneca är undantag.

I samband med ryktet om att Cisco skulle lägga bud på Ericsson sa Fredrik Lundberg i en intervju i Dagens Industri att det är ”önskvärt och bra” att bolag förblir svenska, men att det inte får gå före ”nödvändig industriell utveckling”. Investor har historiskt inte heller stått i vägen för samgåenden med utländska bolag. Det visar exemplen Asea, Astra, Stora och Scania.

Samtidigt är det ingen som glömt hur det gick när Investor släppte kontrollen över Astra och den svenska staten sålde Pharmacia. Antalet sysselsatta inom svensk läkemedelsindustri minskade med 40 procent mellan åren 2001 och 2013, enligt siffror från Öresundinstitutet. Om huvudkontoret flyttar tenderar även mängden nya investeringar i gamla hemlandet krympa och den så viktiga forskningen hamnar i allt större utsträckning utanför Sverige.

Såväl bedömare på aktiemarknaden som inom telekomindustrin är relativt eniga om att Cisco och Ericsson är en bra match, både industriellt och kulturellt. Cisco är ett betydligt större bolag än Ericsson och har en nettokassa som är större än hela Ericsson börsvärde på cirka 275 miljarder kronor. Med den relativt låga marknadsvärderingen av Ericsson är det inget större problem för Cisco att lägga ett bud med 30 procent premie utan att överbetala.

Även om mycket har hänt under Hans Vestbergs snart sex år som vd för Ericsson är ägarna missnöjda med resultatet. De kräver både högre tillväxttakt och bättre lönsamhet. Frågan är om nuvarande planer är tillräckliga. Även om omsättningen är något större i dag än när Vestberg tillträdde så är resultatet kvar på samma nivå. Den operationella utvecklingen går för långsamt.

En annan väg att gå är att Ericsson i större utsträckning förvärvar sig till tillväxt och nya produktområden. Det har prövats i större skala historiskt, utan större framgång. Storförvärven Marconi, Redback och Tandberg Television under Carl-Henric Svanbergs period som vd gjorde ingen aktieägare glad.

Cisco har uppenbarligen förhandlat med Ericsson och det blev inget bud denna gång. Det är inte alls osannolikt att det kan komma ett nytt bud på Ericsson med en fet budpremie inom en inte alltför avlägsen framtid. Investor och Industrivärden kan tacka nej men det skyddet är bara kortsiktigt och ökar pressen ytterligare att skapa mer aktieägarvärde.

Fredrik Lundberg är känd för att vilja bestämma i de bolag där han är storägare. Men han är också känd för sitt tålamod. Lundberg började bygga aktieposten i Industrivärden år 2002 och är sedan några år bolagets enskilt största ägare med runt 22 procent av rösterna. Han bidar sin tid och göra sina drag när tillfällena dyker upp. Antagligen säljer han om priset är rätt.

Det är mer tveksamt om Investor vill ha en ny svekdebatt, likt vid försäljningen av Scania. En väg framåt är att Investor köper Industrivärdens aktier i Ericsson. Då äger Wallenbergarna 8 procent av kapitalet och 37 procent av rösterna och blir närmast ointagliga som huvudägare. Frågan är bara om Jacob Wallenberg tycker att det är en bra affär.