Våga ta upp de stora frågorna

Var är skogspromenaden bland fallande löv? De levande ljusen och myskuddarna?

På en bild på baksidan av den nya boken Leva, leda sitter Louise Linder och diskuterar De Stora Frågorna med Carl-Henric Svanberg (vd, Ericsson), Marie Ehrling (styrelseledamot i Securitas) och Hans-Erik Andersson (koncernchef på Skandia 2004-2006) i ett vanligt, sterilt mötesrum med lysrörsbelysning och med vattenflaskor på bordet. Går det verkligen att ha ett samtal om meningen med livet i en sådan miljö?

– Men det är just det som är ett av budskapen i boken. Jag vill visa att man kan ta upp de frågorna i ett vanligt möte på kontoret, man behöver inte gå någon annanstans för att göra det, säger Louise Linder, som är präst i Engelbrekts församling i Stockholm, vd på Prästbyrån som arbetar med etisk rådgivning för kunder som Ericsson. Hon är också författare till Leva, leda, en bok om hur företagsledare kan hantera existentiella frågor.

– Människor har existentiella behov, precis som vi har behov av att äta, sova och ha sex. Om vi stänger ute de existentiella frågorna från arbetsplatsen blir vi halva människor.

Louise Linders bok bygger på de möten hon haft med medarbetare och chefer som på olika sätt försökt hantera de existentiella frågorna på en arbetsplats. Ensamheten som chef, självbild och människosyn, svåra uppsägningar av medarbetare och att själv bli uppsagd är några av områdena som tas upp. I boken varvas anonyma fallbeskrivningar och kommentarer från Louise Linder med kortare texter där Carl-Henric Svanberg, Marie Ehrling och Hans-Erik Andersson resonerar kring frågorna.

Louise Linder har samtalat med de tre toppcheferna, både i grupp och enskilt, i sammanlagt 18 timmar och de har sedan haft möjlighet att redigera sina texter fritt. Resultatet? Den som hade väntat sig smaskiga detaljer och omtumlande inblickar i näringslivstopparnas själsliv blir nog besviken. Det är inte Big Brother-deltagarna som intervjuats och öppenheten är mer begränsad. Men när tre personer i näringslivets toppskikt visar att de tar frågor som: “Vad är våra drivkrafter? Hur hanterar du att vara så uppburen? Tänker du på döden? Vad är meningen med livet?” på allvar – och att de ser just dessa frågor som en viktig del i ledarskapet – säger det något om ledarskapet i dag. Kanske är det högkonjunkturen som gör det möjligt att tala om människosynen på företag och vikten av att hitta sig själv – samtalsämnen som väl skulle kännas lite malplacerade i ett bistrare företagsklimat. Eller så handlar det faktiskt om att moderna ledare vill och måste släppa in andligheten och de stora frågorna i sammanträdesrummen.

Var Carl-Henric Svanberg, Marie Ehrling och Hans-Erik Andersson lätta att intervjua?

– Ja! Det var ju bara att prata. Det var inte så att jag tänkte att åh, vad trögt det går. Jag tycker att de var öppna och orädda.

Är de dragplåster för din bok?

– Ja, väldigt mycket, säger Louise Linder.

Hon tycker att de tre toppcheferna var “modiga, utlämnande och visar att de tar de existentiella frågorna på allvar”. Och hon gör en poäng av att chefer bör vara “personliga men inte privata”. För att kunna ge utrymme för de stora frågorna på jobbet är det en förutsättning att chefen inte gömmer sig bakom sin titel.

– Men det handlar inte om att chefen ska bjuda hem sina anställda till köksbordet. Utan om att en chef ska våga visa vem han eller hon är. Inte vara så fixerad över hur man framstår, inte tänka för mycket på vad som är okej att säga och inte. Då vågar medarbetarna göra detsamma.

Varför skulle en företagsledare som är pressad av lönsamhetskrav och besparingsmål över huvud taget reflektera över att sätta upp livet, döden och lycka och ångest på agendan? Louise Linder väljer först att ge ett standardsvar.

– Människor som mår bättre jobbar bättre och håller sig friska, säger hon och pekar på vikten av att låta hela människan vara med, även på arbetsplatsen.

När vi måste stänga ute delar av vårt själsliv mår vi sämre, menar Louise Linder, och då kan vi heller inte utnyttja vår fulla potential.

Men jag är rätt säker på att många inte tycker att de hinner.

– Det behöver inte vara tidskrävande. Ta upp det vid espressomaskinen. Våga fråga din kollega som står där och väntar på kaffet vad som är meningen med livet.

Oj, det tror jag att många skulle tycka var svårt.

– I stället för att åka på forsränning eller rida på shetlandsruss kan man ju sätta sig ned och diskutera existentiella frågor, säger Louise Linder som vill visa på att det finns en direkt koppling mellan livsfrågorna och utmaningarna på ett företag. Nedläggningshot eller flytt till en annan ort, till exempel. En grupp människor som ska sätta sig ned för att diskutera en tuff, kanske smärtsam väntad förändring, kan inleda diskussionen med att ta upp existentiella frågor. Det kan ske till exempel genom att deltagarna inbjuds att dela med sig av sina egna, personliga erfarenheter av förändring.

– Chefen kan säga “i dag ska vi prata om förändring”. Och ställa frågan om vad kollegorna har för egna erfarenheter av förändring i sina liv. Någon har kanske flytt från ett annat land, en annan har skilt sig.

– Sedan kan man gå vidare och ta upp den förändringen som företaget står inför. Då kan man ta till vara allas erfarenheter bättre.

Ofta är det just en kris som driver fram en diskussion om de stora frågorna. Men man behöver inte invänta ett nedläggningshot för att kunna ta upp existentiella frågor. De flesta chefer har förmodligen upplevt att drivkraften, både sin egen och medarbetarnas, kommer in i en svacka. Genom att tala om vad som gör att man vill ge järnet, och vad som gör att man tappar lusten att arbeta, kan man hitta tillbaka till drivkraften.

Louise Linder, som delar sin tid mellan att vara präst i Svenska Kyrkan och konsult ute på arbetsplatser, är säker på vad hon anser är det största problemet ute på företagen i dag.

– Det är att många har svårt att få ihop sina liv. Jag möter ofta människor som upplever att de tappat kontrollen över sina liv. “Jag har inte tid, jag har inte tid.” Det upprepar vi som ett mantra. Men ser inte att vi har all tid i världen.

Den chef som inser det har en chans att göra skillnad, menar Louise Linder.

– Det gäller att inse att vi är ändliga resurser. En chef måste tänka att “jag kan inte använda mig själv till att halvt jobba ihjäl mig, och det kan inte mina anställda heller”.

Det var det existentiella perspektivet. Och på ett praktiskt plan föreslår Louise Linder:

– En chef ska inte mejla sina medarbetare vid midnatt eller klockan sex på morgonen. Då ger man signaler att vila är onödigt.