Vad hände med vänstern?

Den svenska demokratins historia är framför allt en vänsterprodukt. Från rösträttsstrid i armkrok med liberaler via 1930-talets krispolitik över till rekordårens välfärdsbygge, kvinnofrigörelse och utbildningssatsningar. 1980- och 1990-talens liberaliseringspolitik var även den i viss mån vänsterpräglad. Också de flesta dikeskörningar har skett med vänstern vid ratten. Som på 1970-talet när marginalskatterna blev absurda, diktatorer skulle gullas med och fondsocialismen tornade upp sig.

Borgerligheten har mest fungerat som nja-sägande släpankare. Först har man varit emot vänsterreformerna. Sedan har man införlivat dem i egna verktygslådan.

Att det samtida förfallet inom svensk vänster är så plågsamt att skåda, och skrämmande att begrunda följderna av, har med denna historiska bakgrund att göra. Slaget om vänsterns själ är slaget också om Sveriges själ. När svensk vänster blir dum, hatisk och verklighetsfrånvänd, riskerar därför hela samhället att bli det.

Vecka efter vecka tvingas vi åse nya bedrövelser:

Advokatsamfundets generalsekreterare kallar en invandrad moderat riksdagsman med restriktiv hållning i migrationsfrågan för ”brun råtta”. Och blir påhejad av stjärnkolumnisten Cecilia Hagen, som vill se råttan utrotad ”med gift”.

Utbildningsradions chef pressar de anställda att redovisa sexuell och religiös läggning, samtidigt som hon tvingar på dem modeideologin normkritik. En ideologi de för övrigt inte får göra normkritiska reportage om.

Vår rikspolischef uttrycker sin djupaste medkänsla med den unge man som knivmördar en kvinnlig anställd. Tidigare har han twittrat om hur han kräks när han ser SD-ledaren Jimmie Åkesson i tv.

Chefen för Statens museer för världskultur vill att våra museer indoktrinerar oss i att gilla mångkultur – samt ogilla SD. I detta backas hon upp av kulturministern. Och vår utbildningsminister läxar upp landets läroboksförfattare för att andelen kvinnor i historieböckerna är för låg.

SVT:s programdirektör Jan Helin läxar upp Aktuellt-redaktionen för att de låter Nya tiders chefredaktör debattera i tv, eftersom denna publikation tydligen inte ställer upp på idén om människors lika värde. Helins ”bevisföring”? Att Nya tider kopplar ihop vissa etniciteter med viss brottslighet.

Exemplen kan mångfaldigas. Debatter ställs in för att inte rätt ”rasifierad” person med rätt åsikter finns i panelen. Det ställs krav på att programledare sparkas för skämtsamma formuleringar i direktsändning. Rasiststämplar delas ut till höger och vänster. Till exempel har tv-stjärnan Filip Hammar rasiststämplat sig själv för att han en gång vände sig till en man i rastaflätor när han ville köpa knark.

Dessa haverier kunde ses som blott farsartade, om det inte vore för att en intelligent och konstruktiv vänster verkligen behövs. Hur ska till exempel arbetare och hantverkare skyddas från osund konkurrens i form av lönedumpad svartsektor med slavliknande förhållanden? Och vem står i sin tur upp för dessa ”slavar”?

Hur ska vi återupprätta lärarauktoriteten i våra klassrum – något som särskilt saknas i socioekonomiskt utsatta områden. Hur länge ska de lyckligt lottade på bostadsmarknaden slippa fastighetsskatt och gödas av generösa ränteavdrag? Och hur säkra bostadsförsörjningen och välfärdens långsiktiga finansiering?

Så länge vänstern framhärdar i grälsjuk världsfrånvändhet och delirisk migrationsutopism, kommer man att stå svarslös inför tidens stora frågor. Till glädje för mörka krafter från annat håll, förstås. Och till ett oerhört högt pris för de grupper man en gång i tiden hjälpte fram till välstånd och emancipation.

Saknar spöket

Trodde nog inte att jag skulle känna så här. Men på sistone har jag börjat sakna en marxistisk vänster. Marxistisk i den meningen att ägar- och maktförhållanden står i fokus, och hur dessa påverkas av teknologiskiften och globalisering. Så kanske vi kan förpassa dagens lättkränkta språkpoliser och dyskalkyliska godhetsknarkare till den politiska barnkammare de aldrig borde ha tillåtits lämna?