Vad hände egentligen i Asien?

Den svenska finanskrisen i början av 1990-talet var allvarligoch uppstädningen kostade mycket blod, svett och skattepengar.Det dröjde emellertid inte många månader efter att kronansläpptes fri hösten 1992 förrän återhämtningen kom igång. Idagarna är det ett år sedan finans- och valutakrisen i Asienbröt ut. Under året har värdet på många asiatiska valutor mer änhalverats. Börskurserna i Bangkok, Jakarta och Seoul har fallittill en fjärdedel av dollarvärdet för ett år sedan. De svagastebankerna och företagen har gått omkull.

Men trots att både tillgångspriser och produktionskostnader nuär så låga att länderna borde vara konkurrenskraftiga finns detännu inga tydliga tecken på återhämtning. Vad finns det förlikheter och skillnader mellan Sveriges kris och Asienkrisen?Varför är Asienkrisen så mycket besvärligare än den svenska? Hurska vi känna igen tecknen på återhämtning?

I grund och botten handlar det ändå om samma typ av kris som iSverige för 6-7 år sedan. Flera år av god exportledd tillväxtledde till hög efterfrågan och kraftiga ökningar i fastighetsochtillgångspriser. De snabbt stigande priserna lockade allt flerinvesterare till marknaderna, samtidigt som avregleringar av denfinansiella sektorn gjorde att utbudet av krediter ökade.Utländskt kapital strömmade också in och spädde på efterfrågan.Resultatet blev ännu högre tillgångspriser.

Men samtidigt ökade också löner och andra produktionskostnader.Detta urholkade ekonomiernas internationella konkurrenskraft,eftersom växelkurserna inte anpassades: vissa länder höll hårtpå sina fasta växelkurser, men även de formellt flytandevalutorna förblev starka länge på grund av stora kapitalinflöden.

KOLLAPSEN ETT FAKTUMTill slut var det den vikande exporten som ledde till kraschen.På mikronivå bidrog den lägre tillväxten till att många företaginte klarade avbetalningarna på sina lån. När bankernasproblemkrediter växte blev de tvungna att skära ner utlåningen,vilket förvärrade nedgången. På makronivå var problemet attvalutaintäkterna inte räckte för att betala både importen ochräntorna på utlandslånen. Kollapsen blev ett faktum när deinternationella kapitalmarknaderna tappade förtroendet förekonomierna och vägrade förlänga kortfristiga lån. När inflödetav utländsk valuta sinade gick det inte att undvikadevalveringar.

Men om Asienkrisen begränsats till detta hade vi förmodligenredan sett starka tecken på återhämtning. Devalveringarna har juåterupprättat konkurrenskraften och de nödvändiga reformerna avde finansiella marknaderna är inte tekniskt komplicerade. Kriseni Asien har emellertid ett antal andra orsaker som gör den merallvarlig än den svenska.

En stor del av skulden ligger på den statsleddautvecklingspolitik som förts på många håll. Regeringarna iländer som Sydkorea och Indonesien har tagit på sig ansvaret föratt koordinera industriutvecklingen, bland annat genom attstödja strategiska verksamheter (t.ex. stål, oljeprodukter,kemikalier, bilar och halvledare). Mycket av stödet har getts iform av förmånliga krediter, via banksystemet. Under lång tidvar denna politik framgångsrik, men den gjorde både företagen,bankerna och hela ekonomierna sårbara.

HÖGT BELÅNADE FÖRETAGFör det första blev många storföretag alltför högt belånade.Innan krisen nådde Sydkorea i november förra året var degenomsnittliga skulderna i landets ledande storföretag fyragånger högre än det egna kapitalet.

För det andra lockades bankerna att ta för stora risker. Bådadessa problem berodde mycket på att alla förutsatte att statenskulle stå för en del av investeringsriskerna. De otydligakopplingarna mellan politik och ekonomi förvärrade situationen.Utvalda individer och företag – Suhartos släktingar och vänner iIndonesien, chaebols i Sydkorea, politiskt inflytelserikaaffärsmän i Thailand – fick särskilda förmåner, som lukrativastatliga kontrakt, licenser och kreditsubventioner. Före krisenvar det många som förutsatte att företag med så stark politiskbackning knappast skulle kunna gå omkull. Till att börja meduppfattades därför inte prisfallen på tillgångsmarknaderna somnågon större risk, utan kapitalet fortsatte att strömma till.För det tredje bidrog samtidiga strategiska satsningar i olikaländer till att priserna på stål, halvledare, kemikalier ochandra strategiska varor föll kraftigt. Många företag kommer inteatt klara av den skuldkris de hamnat i, och många avindustrisatsningarna kommer inte att bära sig ens med dagenslåga valutakurser, eftersom importbehovet ofta är mycket stort.

Ett annat problem, ofta undervärderat av ekonomer, har varitbristen på insyn i den finansiella sektorn. Därmed har bankeroch finansbolag kunnat ta stora risker, utan att myndigheter ochutländska långivare förstått att de borde oroa sig. I synnerhetvar det inte uppenbart hur stora de kortfristiga skulderna varinnan krisen bröt ut. Sydkoreas kortfristiga utlandsskulduppskattades t.ex. under hösten 1997 till 65-70 miljarder dollar.Det mesta tyder nu på att den verkliga siffran var över 100miljarder.

Bristen på information har också gjort att även relativt sundaföretag hamnade i svårigheter när krisen väl bröt ut. Närutländska långivare och investerare förstod problemen drog desig ur regionen på bred front, eftersom det oftast inte gick attbedöma exakt hur stora riskerna var.

Eftersom den asiatiska krisen är mer allvarlig än den svenskamåste medicinen också vara beskare. De åtgärder som genomfördesi Sverige – bankakut, insättargarantier och särskilda bolag förproblemkrediter – behövs även i Asien. Fungerande banker ochfinansbolag är absolut nödvändiga för att få igång både inhemskefterfrågan och exportindustri.

Dessutom krävs strukturella åtgärder för att övertyga deinternationella kapitalmarknaderna om att samma problem inteupprepas. Det handlar helt enkelt om att skapa förtroende förekonomiernas framtid. Ökad insyn och noggrannare övervakning avde finansiella marknaderna hör till de tekniskt enklareåtgärderna. De svåra reformerna har att göra medansvarsfördelningen mellan staten och marknaden. En omgivningdär staten identifierar de industrier som ska utgöra ryggradenför ekonomin är inte längre trovärdig. Det återstår att se hurstort motståndet mot en starkare marknadsinriktning är.

När är krisen över?

För att bedöma när Asien börjar ta sig ur krisen är det därförnödvändigt att följa utvecklingen på två olika områden. För detförsta krävs att de finansiella marknaderna börjar fungera. Enökning i krediterna till exportindustrin och exporten borde varaförsta tecknet på återhämtning. För det andra krävs att deinternationella marknadernas förtroende för de asiatiskaekonomierna återupprättas. Här handlar det om stabilisering avväxelkurserna och inflöden av utländska investeringar.Förutsättningarna för att detta ska ske varierar kraftigt mellanländerna. För Thailand är en återhämtning tänkbar redan underdetta år om inget oförutsett inträffar i regionen. I Sydkoreakan det kanske dröja ett år längre. För Indonesien ärosäkerheten ännu större och det är svårt att se någon stabilutveckling innan presidentvalet nästa år.Även om den senastetidens utveckling i Japan och Kina varit något oroande visarändå de svenska erfarenheterna att återhämtningen, när den välkommer igång, kan bli synnerligen snabb.

ASIENKRISENS FÖRLOPPJuli 1997 Den fasta växelkursen överges i Thailand efter fleramånaders spekulationer. Valuta-oron sprider sig snabbt tillFilippinerna, Indonesien och Malaysien.

Augusti 1997 Den fasta växelkursen överges i Indonesien. IMF–paket i Thailand.

Oktober 1997 Spekulation mot Hong Kong-dollarn. Den fastaväxelkursen upprätthålls.

November 1997 IMF-paket i Indonesien. Press på koreanska wonen.

December 1997 IMF-paket i Korea. Den fasta växelkursen överges.

Februari 1998 Oro på marknaderna efter att Indonesien annonseraroch överger planer på sedelfond.

Maj 1998 Oro på marknaderna efter omfattande kravaller iIndonesien. President Suharto avgår.

Juni 1998 Förnyad oro på marknaderna efter att den japanskavalutan sjunkit under 140 yen per dollar.

Krisen börjar lätta när:

De inhemska finansmarknaderna börjar fungera

Krediterna till exportindustrin ökar

Exporten börjar växa

Det internationella förtroendet för ekonomierna återställs

Valutakurserna stabiliserasInflödet av privat utländskt kapital ökar