Vad det inte står i Ordspråksboken

Uttrycket ”den som är satt i skuld är icke fri” har tillägnats vår förre statsminister Göran Persson (S) som skrev en bok med just den titeln för snart ett tjugotal år sedan. Men redan för ett årtusende sedan kunde man i Bibeln, Ordspråksboken 22:7 närmare bestämt, läsa: ”Den rike är den fattiges herre, den som lånar blir långivarens slav.”

Ponera att din granne vill låna 1 000 kronor av dig. Du får en skuldsedel av honom där det står att han är skyldig dig 1 000 kronor. Han får tusenlappen. Efter ett halvår får du reda på att samma granne varit ute i hela kvarteret, ja faktiskt i halva staden, och lånat pengar. Skuldsedlarna, med din granne som gäldenär, finns nästan överallt. Du börjar nu tvivla på hens förmåga att betala tillbaka skulderna. Din skuldsedel är kanske inte värd 1 000 kronor längre, funderar du. Tänk om grannen inte har pengar att betala tillbaka? Du erbjuder din andra granne, som kanske inte har samma koll på läget, att köpa skuldsedeln för 500 kronor. Denne slår till. Priset på skuldsedeln har därmed halverats. Granne nummer 2 kanske får 1 000 kronor, men det är osäkert. Du har förlorat 500 kronor men har kanske vunnit detsamma om Granne 1 inte kan betala.

Under skuldkrisen i Europa runt 2010 skedde detta i flertalet sydeuropeiska länder, fast på ett större plan. Spanien, Portugal, Grekland och en del andra länder fick se värdet på sina skuldsedlar minska i värde, i det fallet deras statsobligationer. En grekisk tvåårig statsobligation som vid emissionstillfället var värd 100 euro gick att köpa för 40. En annan större och starkare granne kom till hjälp. I alla fall grekerna kände nog igen sig i Ordspråksbokens visdomsord, de lider fortfarande av åtgärdsprogrammen som Trojkan ålagt dem.

Låt oss nu titta på Japan, ett betydligt större land, med fler skattebetalare och dessutom en egen sedelpress. Där är statskulden i dag ungefär 240 procent av BNP. Långt över den nivå där Greklands skuldmarknad fick kapitulera. Den japanska centralbanken har länge ägnat sig åt att köpa upp alltmer av de japanska statsobligationerna. Pengar finns – de kan ju bara trycka nya. Ännu så länge tror marknaden, och japanerna själva måste man anta, att man lyckas vända budgetunderskotten och kanske minska ner skulden över tiden. I dag tyder inte mycket tyder på detta. Den japanska tillväxten lyser med sin frånvaro och inflationen vägrar visa sig.

Bank of Japan, den japanska centralbanken, säger att de kommer fortsätta hålla nere räntan genom att köpa mer obligationer med egentryckta pengar. Vid någon tidpunkt i framtiden kommer såväl marknaden – som den japanska befolkningen – att ifrågasätta om skatte­betalarna orkar och kan betala tillbaka skulden. Den stunden man börjar tvivla kommer man varken vilja äga japanska yen eller japanska stats­obligationer.

Detta förlopp går ofta väldigt fort. Det är nämligen i första hand en fråga om förtroende och när det försvinner går det undan. Vi har delvis sett det hända i halva Europa men också fullbordat i Argentina och Zimbabwe. Där försökte inlänningarna växla all lokal valuta till amerikanska dollar och räntorna sköt i höjden och det blev ännu mer omöjligt att finansiera underskott och betala tillbaka skulden.

Jag vill inte måla fan på väggen. Men jag kan heller inte se hur QE kan fortsätta för evigt. Är det ett pyramidspel vi ser där sist in sitter med Svarte Petter? Och sist in är skattebetalarna i kommande generationer.

Var går the tipping-point för Japan och Europa vad avser statskulden? 300 procent? En sak vet jag. Ingen vet. Och när man vet det är det redan för sent. Det hade känts tryggare om Ord­språksboken hade skrivit ”Den som är satt i skuld, den kan dribbla sig därur”. Men så står det tyvärr inte.

Lugn kära vänner

Den svenska statsskulden är i runda slängar 40 procent av BNP. Det är med beröm godkänt i internationell jämförelse. Vi har dessutom ett överskottsmål i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel. Det hindrar oss dock inte ifrån att få granatsplitter om det smäller någon annanstans.