Vad är det för fel på väljarna?

Det fina med demokratin, för den som betraktade den uppifrån, var att den var så stabil att trampa omkring på. Folk var pålitliga och auktoritetstroende. De röstade som de skulle, nästan alltid. När man väl hade smitt sina partiränker och fått en riksdagsplats, var chanserna goda att sitta på livstid.

Om ni har varit på resa, noterar att jag använder imperfekt och tror att ni har missat en statskupp, kan jag dementera den saken. Demokratin är ännu i bruk. Men den är inte vad den var. Särskilt inte för de styrande.

Det var inte meningen att Andrzej Duda skulle vinna presidentvalet i Polen. I de spanska lokalvalen släpptes Podemos och Ciudadanos lösa av väljarna. David Cameron blev mot förmodan omvald i Storbritannien. I Skottland svepte nationalistpartiet bort Labour. De ­brittiska Liberaldemokraterna, de rättrådiga viktigpettrarnas parti, utplånades. Viktor Orbán rattar Ungern. Katastrofen i Grekland hanteras av ytterkantsamatörer, Marine Le Pen går framåt och Italien leds av ett parti som är sju år gammalt och knappt skolmoget. Dansk ­Folkeparti är en drivande kraft, Fremskritts­partiet sitter i norska regeringen, Sannfinnländarna samlar uppemot en femtedel av väljarna och här hemma har vi förstås Sverigedemokraterna.

Borde man gripa de europeiska väljarna för förargelseväckande beteende?

Frågan är inte omotiverad, för en av härligheterna med den gamla, stabila demokratin var att de styrande kunde odla känslan av att gå i armkrok med Historien. Det var liksom det demokratin handlade om: rent hus med det gamla, rakt in i framtiden. Den självbilden gav också licens att mota väljarna åt rätt håll. Folk dröjde ibland vid det gamla. Då behövdes en Alva Myrdal, Jacques Delors eller Bengt Westerberg för att främja tomatätande, en gemensam valuta eller pappa­månader. Att sätta sig på tvären var att sätta sig upp mot själva Historien.

Så antingen har folk blivit galna. Eller så har Historien krokat arm på annat håll.

En del av partierna och personerna ovan är vänsterpopulister, andra högerpopulister. En del är ingendera. Vissa bådadera. En del konservativa, andra radikala. Tories är ett gammalt etablissemangsparti. Somliga, både till vänster och höger, är oaptitliga. Men i alla olikheter finns gemensamma drag.

En majoritet av de här rörelserna vill ha restriktioner i invandringen, åtminstone restriktioner som ansågs normala för bara två tre decennier sedan. Men det önskemålet är en del av ett bredare försvar av självstyret, oftast kopplat till nationen. Även de invandringspositiva undantagen drar åt det hållet. Ibland, som hos skottarna, betyder det krav på unionsupplösning. Ibland, som med spanska Ciudadanos, ett försvar för nuvarande statsbildning. Förutom några särfall av typen att min fiendes fiende är min vän, är allihop mer eller mindre skeptiska till EU.

Man skulle, utifrån detta, kunna tänka sig att folk röstar fel, därför att de anar vad som är rätt. De anar att demokratin nästan undantagslöst är kopplad till nationalstaten. De känner på sig att den sortens ”samarbete” som har varit populärt mellan Europas ledare, avlövar parlamenten. De undrar om det ändå inte fanns ett värde i att hålla lite koll vid gränsen. De litar inte riktigt på att det kosmopolitiska ingen- och allemansland som målats upp som ideal, verkligen är Historiens Oundvikliga Mål. De vill rösta på något de åtminstone begriper.

Man kan tänka sig det. Eller så kan man bestämma sig för att väljarna är vrickade och en aning otäcka. Vilken förklaring man väljer av­slöjar en hel del om en själv.

Personligen är jag inte säker på att den ena förklaringen utesluter det andra.

Semestertipset

Kommunismen är egentligen en dröm om att bli lantjunkare. Det förklarar Marx längtan efter att, yrkeslös, ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, ägna mig åt kreatursskötsel på kvällen och åt kritik efter middagen”. Semestern är det närmaste vi svenskar kommer kommunismens lantjunkarideal. Bössa, metspö och kreatur får ni leta reda på själva, men vad gäller ”kritiken” föreslår jag en annan tysk: Thomas Mann har givits ut i vad som sägs vara fantastisk nyöversättning av Ulrika Wallenström. Läs ”Buddenbrooks”, ”Bergtagen” eller ”Doktor Faustus” mellan kossorna och prickskyttet så talar vi om saken i höst.