Utmanade banker

Sedan mitten av 1980-talet har det pågått en genomgripande avreglering av kreditmarknaden. Även om mycket har hänt så återstår fortfarande en del att göra, vilket de ständiga ropen på ökad konkurrens på bankmarknaden är ett tecken på. Vissa regleringar kommer nog alltid att finnas, eftersom det anses motiverat att skydda vissa områden som är särskilt känsliga för systemrisker, framför allt betalningssystemet.

Men i och med att lagstiftningen alltmer ser till funktion (inlåning, betalning, kreditgivning etc) snarare än till institut (banker, kreditmarknadsbolag etc) så förändras synen på vad som verkligen behöver regleras. Avreglering, branschglidning och teknisk utveckling har också medfört att gränsdragningen mellan olika finansiella institut inte längre är så skarp. Samma sak gäller för övrigt gränsen mellan finansiella och icke-finansiella företag.

Annan bankdefinition

I en så kallad departementspromemoria om nya bank- och finansrörelseregler går finansdepartementet vidare på den inslagna vägen. Förslaget bygger på vad banklagskommittén tidigare kommit fram till. Bland annat föreslås en ny lagteknisk definition av bankrörelse. Det kan låta akademiskt, men det öppnar åtminstone på en väsentlig punkt för ökad konkurrens. Bankerna föreslås nämligen förlora sitt monopol på att ta emot inlåning från allmänheten. Ett undantag från denna regel har varit detaljhandels-kedjornas kundkortkonton, men nu är det alltså meningen att fler företag ska kunna finansiera sin verksamhet med inlåning och annan kortfristig finansiering enligt en ny lag om inlåningsverksamhet.

Ett skäl till förslaget är givetvis att finansdepartementet vill stimulera konkurrensen, ett annat att utvecklingen har lett till att det inte längre finns något behov av att omgärda inlåningen med det slags skydd som monopolet inneburit. Det anses visserligen vara ett samhällsintresse att allmänheten har tillgång till en likvid och säker inlåningsmöjlighet, men detta krav uppfylls i dag på annat sätt. Dels har insättningsgarantin, som försäkrar sparmedel upp till 250 000 kronor, gjort att behovet av att skydda konsumenterna är tillgodosett, dels finns det i dag andra placerings- och sparalternativ med god likviditet på marknaden.

Förslaget ger av allt att döma en tudelad marknad som ställer vissa krav på allmänhetens förmåga att bedöma risknivån i olika inlåningsformer – garanterade respektive ogaranterade. Det positiva är att avregleringen bör öppna för fler placeringsalternativ i och med att inlåningsmarknaden breddas.

Å ena sidan kommer bankerna som tidigare att ta emot inlåning som skyddas av insättningsgarantin. Samma möjlighet öppnas nu även för kreditmarknadsbolag, till exempel bolåneinstituten. Det ökar möjligheterna för bolag som SBAB eller olika finansbolag att ta upp konkurrensen med bankkoncernerna även vad gäller inlåning.

Inget krav på auktorisation

Å andra sidan kommer även icke-finansiella företag att kunna ta emot inlåning, trots att de inte står under finansinspektionens tillsyn. Det enda som krävs är att de uppfyller vissa minimivillkor samt att de låter registrera verksamheten hos inspektionen. Något krav på auktorisation ställs däremot inte.

Men helt fri kan man ändå inte säga att inlåningsmarknaden blir. Det finns en inskränkning: dessa icke-finansiella företag får ta emot högst 50 000 kronor per insättare. Behovet av en sådan beloppsbegränsning kan diskuteras. Finansdepartementet anger två skäl till förslaget: För det första omfattas inte denna inlåning av insättningsgarantin, vilket innebär att konsumenterna riskerar att förlora sina sparmedel om företaget skulle gå omkull. För det andra vill man minska risken för att företag som tar emot inlåning utnyttjas för penningtvätt