USA toppar tillväxtligan

För den som bättre tar till sig siffror än ord, ser USA och dess ekonomi ut att må hyfsat bra. Åtminstone om man jämför med omvärlden. Med en årlig tillväxt på 3 procent ligger man i topp bland världens mogna ekonomier.

Stabiliteten i ekonomin syns framför allt i antalet nya jobb, som ökat stadigt sedan botten på finanskrisen 2009. Den sittande presidenten Donald Trump tar gärna åt sig äran för denna utveckling, men det är till stor del en förlängning av den trend man såg under företrädaren Barrak Obamas tid vid rodret. Arbetslösheten i USA är nu nere runt 4-procentsstrecket. Det är en nivå som den inte har varit på sedan Bill Clintons glansdagar på 1990-talet.

Många hävdar att de amerikanska arbetslöshetssiffrorna innehåller mycket luft, eftersom de bara inkluderar de människor som aktivt söker jobb. Men även sysselsättningsgraden, som mäter andelen vuxna som har jobb, har lyfts påtagligt sedan krisåren. Den har klättrat upp mot 61 procent, vilket kan jämföras med 58 procent efter finanskrisen. Det är dock en bit kvar till toppnoteringarna på nästan 65 procent som nåddes under slutet av 1990-talet. (Sverige ligger och svajar runt 70-procentsstrecket.).

Det ifrågasatta sambandet mellan arbetslöshet och inflation, den så kallade Phillipskurvan, ser också ut att finnas kvar. Den amerikanska arbetslösheten är nu så låg att den har börjat driva upp lönerna – det senaste året är de upp 3,4 procent, efter att i nästan tio års tid ha rört sig i stort sett sidledes.

Högre löneökningstakt har gjort att inflationen i USA har lyfts upp över 2 procent, vilket är ett av målen för den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed). Dessutom strävar Fed efter full sysselsättning. Ökande inflation och sjunkande arbetslöshet har varit viktiga faktorer för att Fed, till skillnad från andra centralbanker i mogna ekonomier, har kunnat normalisera sina räntor och inte minst lätta på sin genom obligationsköp uppsvullna balansräkning.

Att USA har lyckats bättre än andra kan till viss del tillskrivas president Trump och hans stora skattesänkningar.

Dessa stimulanser är oortodoxa för republikaner. Under Barrak Obamas tid var de närmast extrema budgethökar, och den dåvarande talmannen Paul Ryan emotsatte sig i stort sett alla underskott i statsbudgeten.

Donald Trump har fått kritik från många liberala ekonomer för att han eldar på med finanspolitiska stimulanser i en högkonjunktur. Och det är säkert så att större stimulanser när krisen var som djupast hade gett en än bättre utväxling än vad de gör i dag.

Samtidigt har liberala ekonomer som Larry Summers och Bradford DeLong argumenterat för att USA kan behöva stora efterfrågestimulanser för att skapa en ”högtrycksekonomi”. Trumps ofinansierade skattesänkningar har emellertid fått det amerikanska budgetunderskottet att fördubblas, från 2,5 procent till 5 procent av BNP. Med en statsskuld som nu ligger på 105 procent av BNP menar många ekonomer att det inte är sunt att fortsätta att underfinansiera budgeten. Backar vi några år tillbaka mot finanskrisen så var det ju en ”allmän visdom”, framförd av ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, att en statsskuld som kröp över 90 procent av BNP var direkt skadlig och gjorde ekonomin sårbar.

Men denna visdom visade sig vila på ihålig grund, och sedan dess har Kenneth Rogoff backat från sitt uttalande. Dagens låga realräntor, som har sjunkit drastiskt sedan inledningen av 1990-talet gör att den statsfinansiella tåligheten är väsentligt större än 90-procentströskeln. Och så länge den nominella tillväxten i BNP, som i USA ligger på över 5 procent, överstiger skuldökningen så är det svårt att hävda att obalanserna i ekonomin egentligen ökar.

Utöver den höga amerikanska skuldsättningen har USA ett bytesbalansunderskott som ställer till problem. Det ökar skuldsättningen gentemot omvärlden.

”Vad händer exempelvis om Kina slutar köpa amerikanska statspapper och i stället börjar sälja av dem?”:

Här gäller nog fortfarande utlåtandet från president Nixons finansminister John Connally på 1970-talet, när USA släppte dollarns bindning till guldet – ”It’s our currency, but it’s your problem”. (Det är vår valuta, men ert problem.) För så länge USA lånar i sin egen valuta är det omvärlden som sitter med en eventuell Svarte Petter. Om Kina börjar sälja av sin hög av amerikanska statspapper, straffas den egna exportindustrin genom att yuanen stiger kraftigt. Att inte acceptera nya betalningar i dollar vore att på egen hand införa Trumps föreslagna handelsrestriktioner.

Enligt nobelpristagaren Paul Krugman är den amerikanska ekonomin väsentligt robustare i dag än vad den var före den senaste finanskrisen, då en uppenbar bostads- och lånebubbla hade pumpats upp i USA och Europa – ja, de som följt Paul Krugman vet att han varnade för den amerikanska bostadsbubblan redan 2006 – men det hindrar inte att risken för en djupare ekonomisk nedgång finns där. Paul Krugman liknar dagens situation vid läget 1990-1991, då även den svenska ekonomin gick ordentligt på pumpen. USA föll då ned i en recession. Den nedgången hade flera förklaringar, vilket Krugman benämner ”a smorgasbord recession”.

Huvudingredienserna var krisen för flera stora sparbanker, en krasch för kommersiella fastigheter efter en överproduktion av framför allt kontorsfastigheter samt en snabb neddragning av de amerikanska försvarsutgifterna efter kalla kriget.

Men de krisfaktorer som Krugman pekar ut på dagens ekonomiska buffé är framför allt externa. USA är förstås inte helt oberoende av vad som händer i omvärlden. Det handlar först och främst om Kina, vars ekonomiska obalanser har fortsatt att växa, med en alltför hög andel skuldfinansierade investeringar, med tveksam avkastning, och för låg konsumtion. När och om detta leder till en snabb nedgång i Kina, eller en mer långsam stagnation, vill inte Krugman spekulera över men påpekar att den senaste statistiken över Kinas industriproduktion är ”bister” (se separat artikel).

Den andra stora externa faktorn som pekas ut är Europa (se separat artikel). Krugman lyfter fram Brexit och Italiens krypande kris, liksom en åldrande befolkning och Tysklands besatthet av sitt budgetöverskott. Samtidigt är den europeiska centralbanken ECB:s handlingsutrymme för att stimulera ekonomin mycket litet. Den tredje faktorn är risken för att Trumps högtspelande handelsavtalsförhandlingar leder till ett fullskaligt handelskrig.

Vad gäller inhemska faktorer är Krugman mera diffus. Nedstängningen av den federala administrationen, om den fortsätter, är en sådan faktor, liksom att Trump och republikanerna sannolikt skulle motsätta sig ytterligare ”keynesianska” finanspolitiska stimulanser om ekonomin viker.

Därtill finns naturligtvis andra sårbarheter, som en sjunkande investeringsvilja hos amerikanska företag och en del excesser på de finansiella marknaderna. Förre Fed-chefen Janet Yellen pekade ut den boomande marknaden för så kallade ”leveraged loans”, högrisklån med allt svagare säkerheter, som ett stort riskområde.

Feds plötsliga manöver, att göra ”på stället halt” för sina tidigare annonserade räntehöjningar, kan och ska väl tolkas som att centralbanken med Jerome Powell i spetsen ser en del orosmoln växa till på den amerikanska himlen. Den kraftiga sättningen på de amerikanska börserna i höstas har säkert spelat in, liksom inte minst de nämnda externa faktorerna. Ytterligare räntehöjningar, där omvärlden inte hakar på, skulle med all sannolikhet leda till att dollarn stärks ytterligare, vilket skulle sänka inflationstrycket och urholka amerikanska företags konkurrenskraft.