USA: DEN NYA AMERIKANSKA GULDÅLDERN – Fler som knegar är densimpla förklaringen

Tillväxten i den amerikanska ekonomin tycks aldrig ta slut.Efter en avmattning (till en tillväxt på drygt två procent iårstakt) under andra kvartalet i år tror många att tillväxtenfår ny fart under tredje kvartalet. Ändå håller sig inflationenfortfarande helt i schack.

Detta fenomen får många att tala om en ny era, en ny ekonomiskguldålder med både hög tillväxt och låg inflation. Förklaringenligger i produktiviteten, hävdar de. Den har kommit in på en nyoch högre tillväxtbana. Och bakom detta ligger IT–investeringarna, som äntligen börjat ge effekt i form av ettproduktivitetslyft.

Affärsvärldens granskning av den nya lyckoläran har dessvärregivit ett nedslående resultat. Det finns inte mycket till bevisför att USA:s ekonomi skulle vara på väg in i en ny era. Vibörjar med produktiviteten. Den har inte alls börjat ökasnabbare, om man skall tro statistiken. För ett par veckor sedanpresenterades reviderad statistik för produktiviteten under 1992till 1996. Den visar att produktiviteten totalt sett ökade med 1,1 procent per år under denna period. Det är inte ökningstal somvisar på något trendbrott. Tvärtom verkar den fortsätta att segasig uppåt i samma långsamma takt som de senaste tjugofem åren(ungefär hälften så snabbt som under decennierna efter förstavärldskriget). För ekonomin som helhet hjälper det inte attvissa sektorer uppvisar högre produktivitetstillväxt – mer omdet nedan.På lång sikt förklaras ett lands tillväxtpotentialinte bara av ökande produktivitet, utan också av arbetskraftensoch sysselsättningens tillväxt. Ett skäl som talar för att denamerikanska ekonomin har en bättre tillväxtpotential än Europasekonomi är att USA har snabbare befolkningstillväxt. Under desenaste decennierna har den amerikanska befolkningen vuxit medungefär en procent, medan ökningen i flertalet europeiska länderbara har varit omkring en halv procent. Med en snabbarebefolkningstillväxt kan också sysselsättningen öka snabbare utanatt det blir överhettning. Men det höjer ju inte tillväxttaktenper person.

Om man skall tro den ekonomiska statistiken är det uppenbart attde senaste årens goda tillväxt framför allt förklaras av ökandesysselsättning. Eftersom sysselsättningen har ökat snabbare änarbetskraften har arbetslösheten sjunkit och är nu tillbaka på1960-talets nivåer.

Men sysselsättningen kan inte fortsätta att öka snabbare änarbetskraften i all evighet. Idag är arbetslösheten 4,8 procent,och kanske kan den inte sjunka särskilt mycket till innanarbetsmarknaden börjar bli överhettad.

ENGÅNGSLYFTMed detta synsätt finns det ingen anledning att tro atttillväxten även framöver skulle bli högre. Det är naturligtvisstrålande att arbetslösheten har fallit så mycket. Och den kanmycket väl förbli relativt låg även framöver. Men det betyderinte att den amerikanska ekonomin har kommit in på en ny ochhögre tillväxtbana.

De senaste årens höga tillväxt är i stället ett engångslyft. Dethar uppnåtts genom att arbetslösa, och andra som tidigare avolika skäl inte ens har ingått i arbetskraften, har börjatarbeta.Mycket talar också för att en väl fungerande lönebildningär en viktig orsak till den långa konjunkturuppgången i USA. Denkraftigt ökande sysselsättningen har kunnat kombineras medmåttliga löneökningar och låg inflation.

Låga löneökningar och allmänt goda villkor innebär också ettlägre omvandlingstryck. Tyskland och Sverige är ett exempel påmotsatsen. Extremt högt löneläge har tvingat den tyska industrinatt höja produktiviteten för att överleva. Enligt OECD:s nyligenpublicerade rapport om den tyska ekonomin ökade produktiviteteninom landets tillverkningsindustri med 8,5 procent under 1996.

I Sverige innebar krisen i början av 1990-talet att industringjorde sig av med en femtedel av antalet anställda. Trots attsysselsättningen inom den svenska industrin sedan dess bara harökat marginellt, ligger industriproduktionen idag mer än 20procent högre än 1990. Produktiviteten ökade med i genomsnittdrygt sex procent årligen under åren 1992 – 1995.

I USA har produktivitetstillväxten inom tillverkningsindustrinhållit sig kring två, tre procent under hela konjunkturuppgången.Som mest ökade produktiviteten med 3,8 procent under 1992.

Vilket som är bäst, är en annan fråga. Omvandlingstrycket på dentyska industrin är kanske väl hårt, så hårt att det driver mångaföretag att flytta utomlands. Givet att det är de mindreproduktiva företagen som flyttar, innebär ju bara det attproduktiviteten ökar. Att arbetslösheten har stigit tillrekordnivåer är kanske ett tecken på att omvandlingstrycket harblivit för hårt. Villkoren är tydligen så hårda att det heltenkelt inte lönar sig att anställda de som är arbetslösa. Settur de arbetslösas perspektiv, kan man säga att de säkert har detbättre i Tyskland och Sverige än i USA, vilket naturligtvisockså bidrar till den högre arbetslösheten i de europeiskaländerna. Men trots att arbetslösheten är så låg i USA, tycksrädslan att förlora jobbet ändå bidra till att hållalöneökningarna nere. Då har fler arbetsgivare råd att anställa,samtidigt som dessa har mindre press på sig att höjaproduktiviteten.

Som nämndes inledningsvis förklaras den förmodade högreproduktiviteten med IT. Många är berättelserna om hur mycketsnabbare och enklare det går att göra olika saker med hjälp avIT. Det vore konstigt om den nya teknologin inte börjat geeffekt på produktiviteten i stort.

Det mesta tyder dock på att IT-undret fortfarande är alltförbegränsat för att ha kunnat ge hela den amerikanska ekonomin ettproduktivitetslyft.

Det har alltså skett ett produktivitetslyft i USA. Det är baradet att det fortfarande är begränsat till vissa delar avekonomin. Enligt nyligen reviderad statistik har produktiviteteninom tillverkningsindustrin ökat med nästan tre procent i snittunder 1990-talet. Det är ungefär en halv procentenhet högre änunder perioden 1974-1990. Om man sedan tittar påtillverkningsindustrin för varaktiga varor, blir trenden ännutydligare: där har produktiviteten hittills under 1990-taletökat med fyra procent – ett rejält lyft jämfört med tidigare.Genomsnittet både under perioden 1950-1970 och perioden 1974–1990 ligger på 2,5 procent. Inom denna sektor finns det alltsåanledning att misstänka att IT-investeringarna ligger bakomlyftet till en ny och högre nivå. Men som förklaring till lyftetför hela den amerikanska ekonomin duger inte IT-teorin. Till ochmed för den amerikanska tillverkningsindustrin som helhet är detlitet svårt att se några tecken på ett riktigt tydligttrendbrott. Att produktiviteten ökar snabbare där än i resten avekonomin är nämligen inget nytt.

Tillverkningsindustrin har inte heller haft samma tydliganedgång i produktivitetstillväxten som ekonomin totalt. Om mantittar på hela näringslivet, ser man ett mycket tydligttrendbrott i början av 1970-talet – och det går åt fel håll.Under perioden 1960-1973 ökade produktiviteten (enligt OECD) medi genomsnitt 2,5 procent per år. Under 1973-1979 minskadeökningstakten till i snitt 0,1 procent, och under åren 1979-1996har den också varit mycket svag med en ökningstakt på i snitt 0,5 procent per år.

SLUTSATSERProduktiviteten inom den amerikanska tillverkningsindustrinökade, enligt amerikansk statistik (som inte är helt jämförbarmed OECD:s statistik), med drygt tre procent åren 1960-1973, meddrygt två procent 1973-1979, och med 2, 6 procent 1979-1996.Under 1990-talet har ökningen varit lite högre, 2,7 procent igenomsnitt.

Man kan dra två helt olika slutsatser av dessa sifferserier. Denena är att IT-revolutionen inte är någon revolution, utan baraen del av den utveckling som måste till för att vi skall kunnafortsätta att öka produktvitet och välstånd i samma takt somtidigare, men knappast mycket snabbare. DEN ANDRA ÄR ATT DET BARA ÄR EN TIDSFRÅGA INNANIT-investeringarna sprider sig från tillverkningsindustrin tillresten av ekonomin och möjliggör en snabbareproduktivitetstillväxt även där. I så fall ser framtiden mycketljus ut. I så fall kan välståndet börja öka snabbare utan attinflationen tar fart, och utan att folk behöver jobba mer.