Uppskrämt pris

I USA börjar inflationsuppgången bli lite oroande. Här handlar det om att en klassisk inflationsspiral kan vara under uppsegling. De stigande råvarukostnaderna biter allt hårdare med det höga oljepriset som extra inflationsmotor. Bensinpriset håller till och med på att slå knock på den uthålliga amerikanska konsumenten som odlar sin nyväckta pessimism vid bensinpumpen.

USA påverkas dessutom hårdare av råvarupriserna än de allra flesta andra länder som ofta skyddas av att valutorna stärkts mot den dollar i vilken de flesta råvaror är prissatta. Även andra importpriser stiger i USA.

Samtidigt har produktivitetsmiraklet dämpats påtagligt sedan sysselsättningen sköt fart, något som betyder att enhetsarbetskostnaderna för produktionen stiger. Och visserligen har löneutvecklingen varit dämpad under senare år, men lönebikostnader som exempelvis hälsokostnader fortsätter att öka snabbt. Inflationen, mätt som KPI, ligger numera runt tre procent. Och även om den amerikanska centralbanken (Fed) tittar på andra inflationsmått som ger en något svagare prisutveckling så är trenden uppåtriktad.

För EMU-länderna är inflationsbilden snarast den motsatta, i alla fall i de större länderna. Det är med viss förvåning det har konstaterats att inflationen inte kommit ner trots en mycket svag ekonomisk utveckling de senaste åren. Till en del handlar det om att administrativt satta priser hållit uppe inflationen men det har också förvånat att den starkare euron inte gett större effekter på importpriserna.

Nu försvinner dock de baseffekter som högre avgifter för bland annat hälsovård gav till inflationstalen under förra året och det finns förhoppningar om att växelkursen ska börja bita på importpriserna, förutom på råvaror. Dessutom fortsätter den mycket starka lönekonkurrensen och i flera länder blir det allt vanligare att arbetstiden förlängs utan motsvarande lönekompensation. Så sakta men säkert bör inflationen i EMU-området börja krypa under de två procent som är den övre gränsen i ECB:s inflationsmål, trots ett fortsatt högt oljepris.

För Sverige och övriga nordiska länders del är det enda större inflationshotet att lönebildningen ska skena. Något som knappast förefaller sannolikt i dagsläget. Inflationen väntas därför ligga klart under två procent de kommande åren i alla nordiska länder.

Och Riksbankens budskap att dagens låga inflation till största delen hänför sig till tillfälliga faktorer och sjunkande importpriser kan delvis ifrågasättas. Hög produktivitet, måttlig löneutveckling, låga hyreshöjningar och stigande inhemsk konkurrens inom branscher som livsmedelshandel och telefoni bidrar i högsta grad till dagens låga inflation. Frågan är hur den allt starkare konkurrensen kommer att påverka inflationen framöver.

– Den likhet som finns mellan de nordiska länderna och exempelvis Japan är att det handlar om högprisekonomier som inte längre fungerar som isolerade öar sett till prisbilden, säger exempelvis Håkan Frisén, chef för ekonomisk analys på SEB.

Nedåtpressen på de inhemska priserna kan alltså mycket väl hålla i sig under flera år framöver.

Räntepolitiken i de olika regionerna kommer också att skilja sig åt framöver. Högre inflation borgar för att Fed fortsätter att höja räntan i, som de säger, välavvägd takt. Dilemmat för Fed är att konjunktursignalerna under senare tid väckt frågor kring den amerikanska konjunkturen.

Konsumenterna blir allt deppigare, den snabba sysselsättningsökningen har kommit av sig och exporten går knackigt. Lägg till att den amerikanska administrationen behöver strama åt och det är svårt att se hur Fed ska orka höja räntan till de fyra procent som många bedömare har räknat med som amerikansk styrränta i slutet av det här året.

ECB fortsätter sitt hårdnackade motstånd mot ytterligare räntesänkningar, nu senast bekräftat av centralbankschefen Trichet på förra helgens G7-möte. Men om inflationen kommer ner samtidigt som USA går in i en konjunktursvacka så är det egentligen svårt att se hur en ytterligare räntesänkning skulle kunna undvikas.

Den svenska Riksbankens räntepolitik kommer i sin tur att helt styras av konjunktursignalerna framöver. Dagens låga inflation räcker egentligen som motiv för en räntesänkning men behovet att stimulera konjunkturen ifrågasätts av Riksbanksledningen. Men med den analysen gjord har de också i princip bundit sig för att leverera en räntesänkning om konjunkturen visar tecken på att mattas.