Upproret mot bönderna

Länge har det stått klart att EU inte kan behålla sitt reglerade jordbruk. Åtskilliga utredningar har genom åren visat vilka stora samhällsekonomiska kostnader som följer av ett system, vars huvudsyfte är att garantera bönderna inkomster så att de får en skälig levnadsstandard. Tänk om syftet med bilindustrin skulle vara att garantera bilarbetarna en viss lönenivå!

Drabbar u-länder

Att EU skyddar sitt jordbruk innebär för det första att konsumenterna inte får del av de successivt sjunkande världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter som följer av produktivitetsökningarna; för det andra att vissa länder, inte minst u-länder, fråntas möjligheter att konkurrera på områden där de har komparativa fördelar.

Systemet är heller inte bra för EU:s bönder. De som är effektiva kan inte utveckla sina jordbruk eftersom det finns produktionsbegränsningar i form av kvoter. Därmed förlorar EU:s jordbruk på sikt i konkurrenskraft om systemet består.

Varför finns då jordbruksregleringen kvar? Den förklaring som brukar ges är att bönderna vill behålla systemet. Bönderna är visserligen få, men välorganiserade. Motparten, konsumenterna, är dåligt organiserade och bjuder svagt motstånd.

Enligt nationalekonomins public choice-teori kan välorganiserade små grupper i den attraktiva politiska mittfåran tilltvinga sig ansenliga favörer på bekostnad av oorganiserade men mycket större grupper. Bönderna är viktiga marginalväljare i de flesta länder. Det är egentligen bara i de riktigt fattiga länderna som bönder inte kan påräkna någon särbehandling. Där är många konsumenter fattiga och känsliga för höga matpriser. Och bönderna får inga stöd, snarare beskattas de.

Jordbrukspolitiken inom EU har, sedan starten för 40 år sedan, mest handlat om hur medel ska överföras till lantbrukarna från resten av ekonomin. Galna kosjukan, eller BSE (Bovin Spongiform Encefalopati), skiljer sig därvid inte från andra kriser EU hamnat i. Men det är också något mer grundläggande som inträffat.

Budgeten sprängd

Det kortsiktiga problemet är vem som ska betala kostnaderna för de växande lagren av osålt kött. EU:s budgetramar har redan sprängts. Ska tyska bönder betala nödslakten av 400.000 tyska kor? Eller ska slakten finansieras av alla bönder i EU solidariskt, eller av alla konsumenter och skattebetalare?

Det mer strukturella och långsiktigt intressanta är att konsumenterna för första gången hamnat i fokus, och inte producenterna. Konsumenterna har med sin köpbojkott av kött i många länder visat vilken förtroendekris hela jordbruksregleringen hamnat i.

Det går visserligen inte direkt att skylla BSE på EU:s jordbruksreglering. Problemen hade kunnat uppstå även i en ren marknadsekonomi. Men i ett konkurrensutsatt system hade risken att förlora kunder sannolikt lett till omedelbara åtgärder från producenternas sida.

I det reglerade systemet prioriteras producenten framför konsumenten. Det framgick tydligt av utvecklingen i Storbritannien, där sjukdomen först upptäcktes 1986. Myndigheterna försökte till en början dölja fakta, tonade ned riskerna för konsumenterna och var mest oroliga för konsekvenserna för köttnäringen. Senare, när det uppdagades att sjukdomen kunde spridas till människor, fick man ta till drastiska åtgärder, med masslakt, för att återställa förtroendet.

Mest får i England

Att det var just Storbritannien som drabbades så hårt av BSE kan bero på de många får som finns i öriket, flest i Europa. Storbritannien står för drygt 180.000 upptäckta fall av BSE, av totalt 182.500 i hela världen. Tvåa ligger Irland, som också har betydande fårbesättningar.

I 200 år har man känt till att får kan drabbas av en sjukdom som påminner om BSE, nämligen scrapie. En teori är att brittiska nötkreatur initialt smittats med scrapie från får, som varit råvara för köttmjöl som i sin tur använts som foder för nötkreatur. Kor, som har infekterats och därefter blivit köttmjöl, har påskyndat processen och spridit BSE över hela Storbritannien.

Minister fick sparken

EU införde 1994 förbud att utfodra boskap med köttmjöl. Det har brutit smittkedjan och BSE är på väg att utrotas, vilket framgår av diagrammet. De BSE-fall som nu rapporteras är resultat av smitta för omkring fem år sedan (sjukdomens inkubationstid). Hysterin kring alla nya fall är alltså mer emotionell än rationell.

Följden av BSE i Europa har blivit att frågor som gäller konsument- och livsmedelssäkerhet fått högre prioritet. I flera fall har dessa områden lyfts bort från jordbruksdepartementen och fått en mer självständig ställning. Det är särskilt påtagligt i Tyskland, EU:s största land.

I Tyskland har jordbruksministern, som var bonde, fått sparken. Han försäkrade länge att Tyskland var fritt från BSE och när de första fallen dök upp i slutet av november i fjol blev hans ställning ohållbar. Förbundskansler Gerhard Schröder har skrotat det gamla jordbruksdepartementet och tillsatt en miljöpartist, utan jordbrukarbakgrund, som chef för ett utvidgat departement med tyngdpunkten på konsumentskydd och ett mer naturligt jordbruk.

En procent svenskar

Tyskland har börjat närma sig länderna i Nordeuropa som vill ha mer marknadsinriktade reformer av jordbrukspolitiken, exempelvis Danmark och Sverige. Länderna i norr har relativt små jordbruksnäringar (bara en procent av EU:s alla bönder är svenskar). Nordeuropéerna är nettobetalare inom EU, det vill säga deras avgifter till EU:s budget är större än vad man får tillbaka som bidrag. Därför är de särskilt angelägna att få ned jordbrukssubventionerna, som svarar för hälften av EU-budgeten. I södra Europa, som både i absoluta och relativa tal har flest jordbrukare, är motståndet mot förändringar stort, inte minst för att dessa länder är nettomottagare i EU:s avgiftssystem.

BSE-krisen kan påskynda en nödvändig förändring av EU:s jordbrukspolitik. Annars blir det omöjligt att få in länder i östra Europa som nya medlemmar av EU. Ska de omfattas av nuvarande stöd kommer hela jordbrukssystemet att braka samman.

Ett förslag går ut på att kandidatländerna inte ska få del av allt stöd. Men hur skulle det se ut? Det blir svårt att försvara en politik där välmående bönder i Västeuropa får stöd, men inte de fattigare lantbrukarna i länder som Polen, Ungern, Estland och Tjeckien.

I dag ger kandidatländerna blygsamt stöd till sina jordbruk. Ska länderna in i EU:s jordbrukspolitik kommer bönderna att få ökat stöd. Matpriserna höjs, vilket blir ett stort problem eftersom maten tar en större del av inkomsten i fattigare länder än i rikare. Ökat jordbruksstöd innebär också att markägarna i öst kan tillgodogöra sig högre markpriser. Mer resurser än nödvändigt kommer att styras över till jordbruket, vilket blir extra kostsamt i länder som inte är så väl utvecklade.

Planekonomin åter

Det mest paradoxala är att länderna i öst, som just börjat avreglera sina ekonomier, skulle tvingas återinföra planekonomin på jordbruksområdet för att passa in i EU!

Vad borde EU göra innan man utvidgar österut? De förslag som lagts fram av olika utredningar har ungefär samma innebörd: Ta bort prisstödet, alltså det stöd som gör att EU:s prisnivå ligger över världsmarknadspriserna. Avveckla direktstöden, alltså stöd som betalas ut för att man inte producerar, successivt. Ge bara stöd till samhälleliga åtgärder, sådant som marknaden inte klarar av, exempelvis miljöinsatser för att få ett öppet och varierat landskap med en rikare flora och fauna. Sådana projekt kan skötas nationellt. Därmed kan den övernationella jordbrukspolitiken skrotas och lantbrukarna får driva sin näring i konkurrens – som alla andra.