Uppåt på räntestegen

Att räntan är på väg uppåt råder det knappast något tvivel om. I förra veckan sa Urban Bäckström så tydligt som en riksbanksföreträdare kan att räntan kommer att höjas redan nästa vecka.

Nu handlar det om att bedöma hur snabbt och hur mycket. För Sveriges del finns inte så många historiska paralleller att dra. Vi var sena med att anamma låginflationspolitiken, och större delen av 1990-talets ränteutveckling präglas av anpassningen till en inflation runt 2 procent.

Men dagens styrränta på 3,75 procent är i lägsta laget för ett normalt konjunkturläge. Det innebär att realräntan, om man utgår från inflationsförväntningarna på drygt 2 procent, ligger klart under 2 procent.

Var ligger då en neutral reporänta? När kapacitetsutnyttjandet ligger på en sådan nivå att inflationen är någorlunda stabil, bör realräntan ligga på ungefär samma nivå som den långsiktigt hållbara tillväxten. För Sverige betyder det drygt 2 procent. Tillsammans med prisökningar på 2 procent blir det en nominell reporänta på drygt 4 procent.

Högre tillväxt

Nu ser ju tillväxten ut att vara på god väg tillbaka till omkring 2 procent. Flertalet prognoser för årets tillväxt ligger på 1,5 -2 procent, men den senaste tidens statistik talar för att tillväxten snarare blir högre.

Då verkar det rimligt att höja räntan till åtminstone en neutral nivå. Från dagens nivå på 3,75 procent skulle det alltså kunna betyda en höjning med så mycket som en halv procent-enhet. Det skulle också betyda att reporäntan kom tillbaka på den nivå där den låg före den 11 september. Att inflationen har legat klart över målet på 2 procent ända sedan förra våren är också ett skäl att höja med en halv procentenhet, snarare än att börja försiktigt med en kvarts procentenhet.

Å andra sidan har det bara hänt en enda gång tidigare (sedan inflationsmålet infördes) att riksbanken har höjt med så mycket som en halv procentenhet på en gång. Det var i februari 2000 och motiverades med att både den internationella och den svenska konjunkturen var så starka. Den svenska ekonomin väntades växa med 3,3 procent 2001 och inflationen befarades hamna något över målet. Enligt förra veckans statistik blev tillväxten dock bara 1,2 procent förra året. Trots det har inflationen legat väl högt under det senaste året.

Svårigheten att förutse både inflationen och konjunkturen talar för att man ska ta det litet lugnt med att höja räntan. Om riksbanken alltid är mer rädd för att inflationen ska hamna över målet än att den ska bli för låg, så blir resultatet en alltför stram penningpolitik som hämmar tillväxten. Att USA fört en djärvare penningpolitik än vad både Sverige och EMU-länderna har gjort, är säkert en del av förklaringen till USA:s avsevärt högre tillväxt.

Tyskland kan vägleda

Men så småningom kommer räntan säkert att behöva höjas mer än till en neutral nivå. Hur mycket beror förstås på hur det går med löneökningar och inflation. Om det blir en normal konjunkturuppgång, när tilltron till riksbankens inflationsmål är fortsatt god, kan erfarenheterna från att land som Tyskland ge viss vägledning. Den tyska korta realräntan har – om man bortser från överhettningen i samband med återföreningen i början av 1990-talet – stigit till som mest knappt 3 procent under 1990-talet. Det verkar rimligt att Sverige skulle kunna ha en motsvarande utveckling. Det betyder i så fall att reporäntan skulle toppa på 5 till 5,5 procent i den kommande konjunkturuppgången.