Upp till kamp för arbetslösheten

Man kan tycka vad man vill om Silvio Berlusconi, men när det gäller den italienska arbetsmarknadslagstiftningen är den kontroversielle premiärministerns förslag säkert ett steg i rätt riktning. Det handlar om den så kallade paragraf 18 som reglerar skäl för uppsägningar i företag med mer än 15 anställda. Reformförslaget är dock ett mycket litet steg. Skälet till att protesterna blivit så kraftiga måste vara att man på fackligt håll fruktar att detta bara är början.

Lärlingar och deltider

Det är mycket möjligt att facket har rätt i detta. Ty om Italien ska klara att hålla tillväxt och välfärd på hyggliga nivåer, så krävs fortsatta reformer av arbetsmarknaden. En hel del har faktiskt gjorts under de senaste åren och det har gett resultat. Anställningsformerna har blivit mer flexibla och under de senaste åren har tidsbegränsade anställningar, deltidsjobb och lärlingsjobb bidragit till att sysselsättningen tagit fart. Arbetslösheten har sjunkit och sysselsättningen har ökat snabbare än på länge under senare delen av 1990-talet. Men eftersom utgångsläget var så uruselt ser det ändå inte särskilt bra ut om man jämför med andra länder.

Flitigt i norr

Förvärvsfrekvensen, den andel av befolkningen i arbetsför ålder som ingår i arbetskraften, har stigit från 57 procent 1995 till 60,5 procent under första kvartalet i år. Men det är fortfarande väldigt lågt i ett internationellt perspektiv. Den svenska förvärvsfrekvensen, som i och för sig är ovanligt hög, ligger på ungefär 77 procent. USA ligger på samma nivå som Sverige och genomsnittet för EU-länderna ligger på ungefär 70 procent.

Trots att det är så få av de arbetsföra som är tillgängliga på arbetsmarknaden är arbetslösheten väldigt hög. Under första kvartalet i år var 9,1 procent utan jobb. Och det var ändå en stor förbättring på bara några år; 1998 var ungefär 12 procent arbetslösa.

Men egentligen är det väldigt missvisande att titta på genomsnitt för hela Italien. Skillnaden mellan norr och söder är nämligen enorma. I norra Italien råder brist på arbetskraft och arbetslösheten ligger på några enstaka procent; i söder ligger den på närmare 20 procent. Rörligheten mellan olika regioner är mycket låg och de arbetslösa syditalienarna vill inte gärna flytta norrut för att få jobb.

Enligt OECD är ett av de största problemen de centraliserade löneförhandlingarna, som hindrar lönerna från att anpassa sig till förutsättningarna i olika regioner. Produktiviteten är betydligt lägre i södra Italien och med dagens löneläge innebär det att folk går arbetslösa i stället för att arbeta i mindre produktiva näringar.

Syditaliensk reserv

Den ljusa sidan av saken är att Italien har en stor reserv av outnyttjad arbetskraft som skulle kunna tas i anspråk med en bättre fungerande arbetsmarknad. Om syditalienare, kvinnor och äldre (bara 29 procent av dem som är 55 år eller äldre deltar i arbetskraften) börjar söka jobb borde utbudet av arbetskraft kunna öka en hel del under kommande år. Och det kommer att behövas. Italien är tillsammans med Spanien det land där befolkningen åldras som snabbast. Idag går det 27 pensionärer på 100 personer i arbetsför ålder och år 2050 beräknas det gå 69 äldre per 100 arbetsföra personer.