Underskottsfällan

Just nu råkar reglerna i EMU:s så kallade stabilitetspakt passa Sverige ganska bra. Eftersom andelen äldre kommer att öka rejält om ett par decennier kan det vara bra för staten att spara nu, så att vi klarar ett underskott senare utan att behöva höja skatterna dramatiskt.

Men enligt stabilitetspakten får ett land ha ett underskott på högst 3 procent av BNP. Och om vi i framtiden till och med ska kunna ha ett visst underskott i genomsnitt över en konjunkturcykel, så betyder det att vi säkert skulle få större underskott än 3 procent under enskilda år. Om Sverige går med i EMU under de närmaste åren får vi därför verkligen hoppas att stabilitetspakten inte överlever i sin nuvarande form.

Det finns ingen anledning att den offentliga sektorn ska ha överskott på lång sikt. En växande offentlig förmögenhet är samma sak som att det offentliga ägandet blir större och större. Dessutom innebär det högre skatter eller lägre offentliga utgifter än vi skulle kunna ha. Och det är nog alla ense om att det inte är önskvärt.

Vad ska man då ha för långsiktiga mål för den offentliga sektorns finanser? Den norske ekonomen Erling Steigum, som bland annat har sysslat med generationsräkenskaper för Norge, menar att det rimligaste långsiktiga målet är att kunna hålla skatterna någorlunda konstanta. Oförutsägbara och kraftigt varierande skattesatser gör att ekonomin fungerar sämre och sänker den långsiktiga tillväxten.

Rättvisefråga

Det är också en rättvisefråga mellan generationerna. Rejält sänkta skatter nu skulle kanske resultera i kraftiga skattehöjningar senare, när många av dagens aktiva har gått i pension.

Men det gäller också att komma ihåg att den offentliga sektorns finanser handlar just om finanser och inte om reala tillgångar. Därför är det fel att säga att man tryggar välfärden och pensionerna genom att hålla de offentliga finanserna i ordning. Det kan man bara göra genom att se till att ekonomin växer, det vill säga att vi producerar mer och mer.

Vi kan inte spara vårdtjänster och annat som kommer att behövas när befolkningen åldras. Och om den offentliga sektorn tack vare goda finanser anser sig kunna ha mycket stora underskott, så innebär det att privat konsumtion trängs undan. Det kan ske genom att räntorna stiger eller att prisstegringar minskar köpkraften.Till skillnad från en privatperson, som kan spara i dag för att konsumera mer i framtiden, så kan landet som helhet bara konsumera det som produceras i dag.

Alla blir äldre

Det enda sättet för ett land att verkligen spara för framtiden är att öka landets fordringar mot utlandet genom att ha överskott i bytesbalansen. När de äldre sedan blir fler kan man tillåta sig att ha underskott och på så sätt låta konsumtionen vara större än den egna produktionen.

Men många industriländer har samma problem – befolkningarna blir allt äldre. Därför är detta knappast heller någon hållbar väg. Alla kan ju inte ha underskott samtidigt. Om många länder samtidigt försökte konsumera mer än de producerar skulle resultatet bli global överhettning och inflation som äter upp den reala köpkraften.