Tyst Pisa-kris i sjukvården

För knappt 20 år sen utvärderades svensk sjukvård i en ambitiös artikelserie i numera insomnade Finanstidningen. Jag vet, för jag var med. En av slutsatserna var att vårdens organisation – 21 landsting med lokala monopol – gjorde det svårt att identifiera och genomdriva produktivitetshöjningar. Ett av många exempel på suboptimering var att somliga landsting då fortfarande budgeterade för magsårs­operationer, trots att Losec och andra läkemedel hade avskaffat behovet av sådana flera år tidigare. Det saknades även ett system för kunskapsöverföring mellan landstingen för det som i näringslivet kallas best practice.

Tyvärr har det inte blivit bättre sen dess, utan sämre. Av reportaget på sid 14 framgår att vi har en ”Pisa-kris” inom sjukvården som inte står den i skolan efter. På sju år har Sverige halkat från sjätte till tolfte plats i vårdkvalitet av 37 länder. Och fallet beror inte på bristande resurser; antalet läkare per invånare i Sverige har mer än fördubblats på 40 år. Nej, det är effektiviteten som brister, antalet behandlingar per läkare har nästan halverats. Sverige tillhör numera Europatoppen bara inom ett område: vårdköer. Vad kan man då göra?

Ja, en del svar finns närmare än man kan tro. Sankt Göran i Stockholm är det enda akutsjukhuset i Sverige som drivs privat. Det är också det enda av huvudstadens storsjukhus som gör vinst, de andra går med brakförlust. Operatören Capio jobbar systematiskt med att öka effektiviteten, ofta med inspiration från andra enheter i koncernen. Ägarna är nöjda. Medarbetarna är nöjda. Och – viktigast av allt – patienterna är nöjda.

Det är dags att dumpa ideologiska låsningar och släppa fram privata alternativ på bred front även i sjukvården. Annars vågar jag inte tänka på var Sverige ligger i tabellerna om ytterligare 20 år.

Tysk effektivitet

Nog har man hört talas om tysk effektivitet, men att en tysk läkare behandlar 2,5 gånger så många ­patienter per år som en svensk ­kollega är faktiskt häpnads­väckande. Och beklämmande.