TYSKLAND: Det våras för Tyskland

I Rhendalen håller körsbärsträden på att slå ut. Blommor lyser irabatterna och uteserveringarna är fyllda av ungdomar som njuterav solen. Det är som om livskrafterna höll på att återvända tillett fruset och krisdrabbat Tyskland.

Visst brottas Tyskland fortfarande med stora problem, medgerKarl Bröhl, chef för konjunkturenheten på ekonomiministeriet iBonn. Han bläddrar förstrött i regeringens senastekonjunkturrapport, med dess hotfulla diagram över rekordhögarbetslöshet, dramatiskt avtagande utländska direktinvesteringaroch det förnedrande perspektivet att Europas stöddigemönstergosse riskerar att stupa på Maastrichtkriterierna. Det ärsiffror som är avgörande för hela Europas framtid – inte minstför enskilda länder som Sverige som i Tyskland har sina störstaexportmarknader. Inte undra på att omvärlden är oroad.

Vi är på rätt väg, försäkrar emellertid konjunkturexperten iBonn. Det går naturligtvis inte fort. Och det är inte säkert attalla märker vad som är på gång, tillägger han och fnyserirriterat åt krisstämpeln som utlandet har satt på Tyskland.Visst tyngs Tyskland ned av Europas högsta löner, kortastearbetstider och längsta semestrar. Visst hämmas utvecklingen avett allomfattande samförståndstänkande och ett politiskt systemsom hör till de mest trögrörliga i hela västvärlden. Ingennegligerar detta.

Men det finns också tecken på att Europas ledande ekonomi i dagbefinner mitt uppe i en omvandlingsprocess som kan vara svår attidentifiera och som ofta är motsägelsefull – men som påtyskarnas grundliga och långsamma sätt håller på att renoverahela den jättelika ekonomin.

HÄLSOSAM CHOCKI Tyskland har vi begripit att vi inte kan fortsätta på sammasätt som hittills. Det har varit en hälsosam chock, menar RolandBerger, grundare och delägare i Tysklands ledande konsultfirmaRoland Berger & Partner.

Han tillägger: Vi har i vårt land tillräckligt med kraft ochreserver. Den teknologiska och vetenskapliga infrastrukturen ärenastående. Jag är övertygad om att vi kommer att ha klarat avstrukturomvandlingen inom sju till tio år.

En bransch som redan nu hyllas som ett exempel på hur tyskarnahar börjat ta sig ur krisen är bilindustrin, som återerövrarförlorade marknadsandelar och aggressivt investerar i nyaanläggningar och nya produkter.

För bilindustrin kom den hälsosamma chocken i början av 1990–talet. Bortskämda tillverkare som Volkswagen, Mercedes-Benz ochBMW vaknade plötsligt upp och fann att konkurrenterna från Asienhöll på att köra om dem. 1980-talets goda konjunktur, ochframför allt återföreningsboomen när östtyskarna fick riktigapengar i plånboken, hade invaggat branschen i en falsk säkerhet.

Sedan dess har bilindustrin gjort sig av med minst 100.000arbetstillfällen. Produktiviteten har de senaste åren ökatdubbelt så snabbt som under hela 1980-talet. I de tyskabilfabrikerna har sedan dess plöjts ner 40 procent merinvesteringar. En fjärdedel av de sammanlagda investeringarnahar gjorts i nya fabriker utomlands, framför allt i USA där bådeMercedes och BMW tillverkar nya bilmodeller.

Förra året ökade den tyska bilproduktionen med fyra procent. IUSA och Japan ökade försäljningen med omkring tjugo procent. Påbilmässan i Detroit var det made in Germany som stod i centrumför publikintresset. Och på hemmaplan ser det ut som ompersonalneddragningarna hade upphört och som om bilindustrinkunde fungera som ett exempel på hur en kombination av tuffarationaliseringar, sänkta kostnader och väldiga investeringarkan rädda en bransch som många redan hade dömt ut. Nya grepp tasäven i nyckelindustrier som bioteknologi och genteknik, där enstark miljörörelse och en allmän värdekonservatism i det tyskasamhället har fått Tyskland att halka efter på världsmarknaden.Nu satsas miljardbelopp i ny forskning och nya statligaforskningsprogram. Kemibjässarna Hoechst, Bayer och BASF, somhar investerat stort utomlands de senaste åren, talar i dag omett nytt klimat i Tyskland. Målsättningen, sägerforskningsminister Jürgen Rüttgers, är att i rekordfart försökakomma ikapp omvärlden efter ett förlorat decennium.

Samma sak gäller för informationsteknologin, där Tysklandvisserligen är Europas största datortillverkare men ligger efterinom mobiltelefoni, internet och multimedia. Liksom ibioteknologin tycks det även här vara fråga om kulturellabarriärer, snarare än om brist på kompetens i företagen. Saktamen säkert håller tyskarna emellertid på att hitta sin plats iden sjudande IT-branschen. Mjukvaruföretaget SAP, världensledande tillverkare av affärssystem, visar vägen:system för styrning av företag, produktionsprocesser och alltdet som tyskarna verkligen är bra på, nämligen tillverkning.

GENERATIONSSKIFTEFrågan är vilken roll Mittelstand skall spela – de små- ochmedelstora huvudsakligen familjeägda företagen som fortfarandeär ryggraden i den tyska industrin med en samlad export på 50miljarder D-mark. Cirka 300.000 av dessa företag kommer enligtInstitut für Mittelstandsforschung att få nya ägare fram till år2000, i takt med att efterkrigsgenerationen drar sig tillbaka.Det innebär att yngre och mer internationella företagsledarekommer att ta över. Negativt kan möjligen vara att enansvarskännande grundargeneration med en sällsynt kombination avkonservatism och visioner lämnar över till mer anonyma ägare.Förändringarna till trots är delar av Tyskland fortfarande låstai gamla strukturer. Gruvindustrin producerar i dag kol till enkostnad av 280 D-mark per ton, medan världsmarknadspriset liggerrunt 80 D-mark. För att väga upp mellanskillnaden subventionerasbranschen med 10 miljarder D-mark årligen, mer än 100.000 D-markför var och en av Tysklands 90.000 gruvarbetare.

Regeringen planerar att dra ned stödet till under 4 miljarder D–mark. Men motståndet är stort i de berörda delstaterna, framförallt i det inflytelserika Nordrhein-Westfalen, som är Tysklandsindustriella hjärta och som har mer än en femtedel av landetsväljare.

Kolindustrin är bara ett av många exempel på de väldigauppgifter som tysk politik i dag står inför. Hela det stelbentaoch långsamma Tyskland skall ses över och rundsmörjas.Skattesystemet, pensionssystemet och hälsovården skallreformeras. Tyskland skall bli billigare, mer lättfotat och meranpassat till den internationella konkurrensen.

Sett utifrån framstår tysk politik ofta som handlingsförlamad.Här finns ingen Margaret Thatcher som dänger handväskan i bordetoch fattar snabba beslut som ingen vågar motsätta sig. ITyskland skall i stället en delikat maktbalans upprättas mellanregering och mäktiga delstater, som ofta styrs av oppositionen.Även inom de stora etablerade partierna måste det hela tidenmedlas mellan olika falanger. Det gör att beslutprocessen blirbåde oöverskådlig och fruktansvärt långsam.

MÄSTAREN KOHLDet tyska maktspelets mästare heter Helmut Kohl. Han styr landetmed sin almanacka med telefonnummer till minsta distriktsledarei partiet. Kohl klarade av återföreningen, och om någon skall fåEMU att starta i tid så är det den tyske förbundskanslern.Knäckfrågan är om han också förmår reformera Tyskland. Han ärdjupt ointresserad av ekonomi och han saknar helt uppenbart enkänsla för världsmarknadens lagar och drivkrafterna i denglobala ekonomin.

Skattereformen – som regeringen nu försöker piska igenomförbundsdagen och som är den mest radikala i Europa, medkraftigt minskad företagsbeskattning och en sänkning av denmaximala inkomstskatten från 53 procent till 39 procent – visaratt Kohl sent omsider har insett att Tyskland håller på attspringa in i väggen.

Redan förra året beslutade regeringen om ett 50-punktersprogram,med bl.a. avregleringar på arbetsmarknaden och sänktsjukersättning. Det stötte på våldsamt motstånd iarbetstagarleden, men håller trots detta på att omsättas – alltenligt den tyska principen: två steg framåt, ett steg tillbaka.Samma sak gäller för skattepaketet, som nu skall manglas iparlamentet och i partierna (inte minst i det egnakristdemokratiska regeringspartiet CDU, där det iarbetstagarleden finns stort motstånd). Det betyder att reformenmed säkerhet kommer att urvattnas. Samtidigt finns det i allapartier en känsla av nu eller aldrig, som gör att det under ytanpå den röriga tyska politiken har etablerats en informellreformallians med målsättningen att lägga om kursen. Eller somHelmut Kohl uttrycker saken: Min uppgift är att se till attTyskland åter står på prispallen och får silver eller helst guld.Det låter högtravande, men är allvarligt menat.

+ En serviceöken

Servicesektorn är Tysklands akilleshäl. Nu behövs både en mentalförändring och ett nytt företagsklimat.

Expediterna i det stora varuhuset blänger irriterat på mig närjag för andra gången ber att få prova en tröja. De är inbegripnai ett intensivt samtal och betraktar mig uppenbarligen som ettstörande element, en inte ovanlig upplevelse i Tyskland.Tyskland är fortfarande vad jag skulle vilja kalla enserviceöken, klagar Klaus Mangold, VD för Daimler-Benztjänstebolag Debis med en omsättning på 15 miljarder D-mark.Alla vet att tyskar är punktliga och flitiga. De är duktiga påatt konstruera och skruva ihop maskiner. Men ingen har någonsinkommit på idén att beteckna dem som servicevänliga ochkundorienterade.

Här hjälper inga kurser och inga sanktioner, tror DietrichJacoby, chef för personalutvecklingen på den stora varuhuskedjanKarstadt. Vad som behövs är en mental förändring och ett nyttföretagsklimat i Tyskland.

Att en mentalitetsförändring är nödvändig råder det ingen tvekanom. I länder som Frankrike, USA och Japan är andelen anställda iservicesektorn cirka 15 procent högre än i Tyskland, där å andrasidan tillverkningsindustrin är överdimensionerad. Detskrämmande perspektiv som Tyskland står inför är attindustrijobben exporteras till Östeuropa och Asien snabbare ändet skapas nya möjligheter i det kommande service- ochinformationssamhället, denna postindustriella ekonomi som äventyska politiker tror skall bli lösningen på strukturkrisen iEuropa.Och visst går det även i Tyskland. När de tyskajärnvägarna Deutsche Bahn häromåret avskaffade de traditionellakonduktörerna så mullrade personalen. Alla dessamyndighetspersoner som med barska miner hade härskat över helatåg vägrade att bli ett slags kypare.

I dag trippar de så kallade tågledsagarna fram med ett leende påläpparna och serverar (i första klass) kaffe, öl och smörgåsarnär de inte fingrar på sina nya mobila kreditkortsläsare ellerinformerar om anknytningarna till någon bortglömd liten stationute i landet.Hur långt tid det tar att genomföra förändringar iTyskland, och hur segdragen den politiska processen är, visarstriden om affärstiderna. Den hade rasat i tio år innanförbundsdagen förra året beslutade om en reform – och det blevnaturligtvis inte en komplett avreglering, utan något längreöppethållande på kvällarna och söndagsarbete i bagerierna.

Nybakade frallor till söndagsfrukosten! Än finns det hopp omTyskland, jublade den tyska pressen dagen efter beslutet.

+ Upplagt för tillväxt

Mycket talar för att pessimismen om den tyska ekonomin äröverdriven. Med rekordlåga räntor, en svag D-mark och lågalöneökningar är det upplagt för starkare tillväxt.

Under de senaste månaderna har tongångarna om den tyska ekonominblivit allt dystrare. Droppen var när statistiken förarbetslösheten i januari presenterades för några veckor sedan.Arbetslösheten hade stigit kraftigt till över tolv procent, denhögsta nivån sedan början av 1930-talet.

Inte nog med att detta är en tragedi i sig, dessutom innebär detatt det blir mycket svårare för Tyskland att klara EMU:skonvergenskriterium för budgetunderskottet (högst tre procent avBNP). Regeringens prognos för budgetunderskottet ligger på 2,9procent, men många privata prognosmakare menar att det, om intenya besparingar presenteras, hamnar några tiondelar över treprocent.

Med tanke på hur hårt Tyskland har propagerat för attkonvergenskraven verkligen måste uppfyllas strikt är det heltotänkbart att Tyskland skulle gå in i den monetära unionen medett budgetunderskott på över tre procent, även om det intehandlar om mer än några tiondels procentenheter. Den tyskaarbetslösheten är därför ett viktigt skäl till skepsisen införEMU:s tidtabell under de senaste veckorna.

Men mycket talar alltså för att pessimismen om den tyskaekonomin är överdriven. Det är visserligen inget tvivel om attTyskland har långsiktiga problem, med ett högt kostnadsläge ochen alltför reglerad ekonomi. Men på kort sikt finns det trotsallt många ljusglimtar.

Exporten vände faktiskt uppåt redan förra året, trots attkonkurrenskraften då av flera skäl var svagare än nu. Attarbetslösheten har stigit så kraftigt är förvisso oroande, menstatistiken för januari och februari (då arbetslösheten låg kvarpå 12,2 procent) ger en överdrivet negativ bild. Den kallavintern pressade ner byggaktiviteten mer än normalt och dessutominnebar nya regler att ovanligt många byggjobbare friställdes.Tidigare fick byggarbetare som inte kunde jobba på grund avvädret lönen betald av staten. I år fick dock företagen självabetala lönen och därför blev ovanligt många friställda ochräknades till skillnad från tidigare som arbetslösa.

Arbetslösheten är dessutom en eftersläpande indikator och sägermer om hur den ekonomiska aktiviteten har varit än hur denkommer att bli framöver.

Vad är det då som skall få tillväxten att öka framöver? Till attbörja med är det exporten. Den är som sagt redan på väg uppåtoch mycket talar för att den borde kunna öka litet snabbare i årän förra året. Med ökande export stiger kapacitetsutnyttjandet iexportindustrin och då ökar också behovet av att investera.Kapacitetsutnyttjandet inom industrin är fortfarande ganska lågt,men det har vänt uppåt och med en fortsatt konjunkturuppgånginom industrin bör även investeringarna börja öka snabbare i år.Rekordlåga räntor talar också för att investeringarna tar fartså snart företagen börjar närma sig ett högrekapacitetsutnyttjande.

Det normala konjunkturförloppet är att ökande sysselsättning ochhögre inkomster sedan också sätter fart på konsumtionen.Tillväxten blir dock knappast så snabb att arbetslöshetenminskar mer än marginellt. Med hög arbetslöshet, lågalöneökningar och eventuellt också nya åtgärder för att pressaner budgetunderskottet lär det därför dröja innan konsumtionenkommer igång. Först 1998 finns det anledning att tro atthushållen skall visa sig litet mer spendersamma. Då väntas denplanerade skattereformen träda i kraft, solidaritetsskattensänks och budgetsaneringen börjar bli avklarad. Hushållensinkomster kan troligen öka litet mer än i år även omlöneökningarna förhoppningsvis blir fortsatt låga.

HÄRDADE FÖRETAGHur kan det då komma sig att Tyskland, med världens högstalönekostnader och en ständigt pågående debatt om att de tyskaföretagen flyttar till länder med lägre lönekostnader och bättreföretagsklimat, hoppas på att just exporten skall dra igångkonjunkturen? Höga lönekostnader och den tidigare så starka D–marken har tvingat de tyska företagen att bli ännu effektivare.Enligt Jürgen Pfister, ekonom på Commerzbank i Frankfurt, harproduktiviteten inom tillverkningsindustrin ökat med 25 procentsedan 1993. Löneökningarna har dessutom bromsats upp rejält ochde så kallade enhetsarbetskostnaderna har därför nästan inteökat alls under de senaste åren. Resultatet har blivit ökadarbetslöshet – men samtidigt en exportindustri som ser ut attklara sig ganska bra i konkurrensen med omvärlden. RütgerTeuscher, ekonom på Deutsche Bank, framhåller som exempel attden tyska bilexporten till Japan faktiskt är större än importenav bilar från Japan. Totalt sett har Tyskland också ett mycketstort exportöverskott.

Att D-marken har försvagats hjälper naturligtvis också uppkonkurrenskraften. Mätt mot ett index för de viktigastevalutorna har D-marken försvagats med över fyra procent sedan ibörjan av förra året. Förändringen mot dollarn är ännu störreefter de senaste månadernas kraftiga dollaruppgång. Under störredelen av förra året låg kursen omkring 1,5 D-mark per dollar,men nu har den stigit till ungefär 1,7 D-mark; dollarn haralltså stärkts med över 10 procent. Flertalet prognoser för dentyska exporten bygger på en starkare D-mark, så om dagens kurserblir bestående kan exporten därför mycket väl bli starkare än deflesta har räknat med.

Dessutom är det inte alls uppenbart att snabbväxande länder medlägre löner enbart är av ondo för den tyska ekonomin.Exportandelen till Östeuropa och Fjärran Östern (exklusiveJapan) har ökat och uppgår för närvarande till ungefär tjugofemprocent. Det kan vara en förklaring till att exporten kundebörja öka i hygglig takt redan förra året, trots att tillväxteni Kontinentaleuropa då var svag.

Jürgen Pfister på Commerzbank framhåller också att problemet medatt industrin flyttar till snabbväxande lågkostnadsländer ärlitet överdrivet. Så mycket som åttio procent av de tyskadirektinvesteringarna utomlands går enligt honom till andrahögkostnadsländer. Flera av de bedömare som Affärsvärlden hartalat med framhåller att de tyska etableringarna utomlands är ennaturlig följd av ökande internationalisering, företagen behövervara närvarande på olika marknader. Att inte fler utländskaföretag etablerar sig i Tyskland är dock ett allvarligt problemsom tyder på att företagsklimatet måste förbättras.

EMU-RISKENVilka är då riskerna i scenariot med en exportledd uppgång? Enrisk är att ett uppskjutet EMU skapar turbulens påvalutamarknaderna och att D-marken liksom 1995 blir för stark.Utan pressen att föra en stram ekonomisk politik för att klarakonvergenskriterierna riskerar inflationen att vända uppåt iländer som Italien och Spanien. Blotta misstanken om att EMUblir uppskjutet, eller att dessa länder inte kommer med, kandärför få de perifera valutorna att falla och de långa räntornaatt stiga medan D-marken stärks. För Tysklands del skulle enavsevärt starkare D-mark troligen sätta stopp för denexportledda uppgången.

Den vanligaste bedömningen tycks dock ändå vara att ettuppskjutet EMU inte skulle innebära någon katastrof.Inflationsskillnaderna har redan minskat så mycket i Europa attD-markens ställning inte längre är lika speciell. Därför bordeeffekterna av ett uppskjutet EMU inte heller behöva bli sådramatiska.

Tanken att EMU skulle skjutas upp för att Tyskland inte klararatt pressa ner budgetunderskottet till tre procent avfärdas sommycket osannolik av de tyska ekonomer Affärsvärlden har talatmed. Man tycks mena att man självklart kommer att se till atthamna strax under, snarare än strax över, tre procent. Att manför närvarande ser ut att ligga så nära gränsen innebär ju ocksåatt den är helt inom räckhåll.

En annan risk är att facket nu anser att det har gjort sitt föratt få Tyskland på fötter igen. Högre löneökningar var,tillsammans med den starka D-marken, en viktig förklaring tillatt konjunkturuppgången 1994 tog slut i förtid redan 1995. Ävenom den vanligaste bedömningen är att facket nu har lärt sig denläxan finns det en risk att lönerna återigen börjar öka förmycket. Även om arbetsmarknaden har börjat förändras är den igrunden fortfarande väldigt stelbent.

En annan risk är att den privata konsumtionen inte tar fart somväntat. Hög arbetslöshet och osäkerhet om hur välfärdssystemetkommer att se ut i framtiden (under de närmaste åren skall bådeskatte- och pensionssystemet göras om) kan göra hushållen merförsiktiga än vanligt. På gott och ont finns en allmän känsla avatt stora förändringar måste till för att Tyskland även på långsikt skall förbli ett välmående land.

+ Öster om Eden

Vore det inte för återföreningen och de 1000 miljarder D-marksom de tyska skattebetalarna hittills har pumpat in i de östradelstaterna skulle ingen drömma om att peka ut Tyskland somEuropas nye sjuke man.

Utan ex-DDR skulle Tyskland klara Maastrichtkriterierna med enklackspark. 1989 hade Tyskland ett plus på 0,2 procent istatsbudgeten.

Återföreningen gav visserligen den västtyska industrin enhemmagjord konjunkturuppgång. Det största keynesianskaprogrammet någonsin, brukar finansminister Theodor Waigel säga.Men liksom alla konjunkturprogram var effekterna kortlivade. Ochnu är det baksmällan som Tyskland skall kurera.

Återföreningen gjorde att det tyska näringslivet kom igång försent med rationaliseringar och omstruktureringar, konstaterarkonjunkturinstitutet RWI.

När kommer då Östtyskland att stå på egna ben? Minst 10-15 årkommer det att dröja, tror Lothar Späth, västtysk politiker somblivit chef för östtyska Jenaoptik. Under den kommandefemårsperioden kommer varannan arbetsplats i den östtyskaindustrin att läggas ned, anser han. Och det innebär fortsatt(improduktivt) miljardstöd till den sociala sektorn i ställetför investeringar.

Huvudproblemet för östra Tyskland är den låga produktiviteten:cirka 50 procent av den västtyska nivån. Samtidigt liggerlönerna på ungefär 75 procent av västlönerna