Två sfärer – en modell

Förra veckan var det, av en märklig slump, maktskifte i svenska näringslivets två utan jämförelse tyngsta sfärer. Båda händelserna har stor betydelse, men utöver den tidsmässiga närheten fanns inte mycket som förenade förloppen.

När åldermannen Peter Wallenberg gick bort natten till måndagen 19 januari var allt väl förberett och stafettpinnen gick vidare till femte generationen i finansfamiljen. I en intervju i Affärsvärlden i somras beskrev sonen Jacob Wallenberg ingående hur han tillsammans med sin bror Peter J:r och kusinen Marcus har delat upp ansvarsområdena mellan sig och hur de har funnit en samarbetsform som tycks fungera.

Torsdagens besked från Industrivärden att Sverker Martin-Löf lämnar samtliga uppdrag redan vid vårens stämmor utlöste i stället en kedjereaktion av förändringar i hela Handelsbanksfären. Plus en våg av spekulationer om vem som ska sitta i de lediga vd-stolarna i Industrivärden och Handelsbanken och, framför allt, vem som ska fylla det maktvakuum som Martin-Löf lämnar efter sig.

De två sfärerna kontrollerar tillsammans mellan 40 och 60 procent av Stockholmsbörsens totala värde på 5800 miljarder kronor. Det stora intervallet beror på om man räknar ABB och Astra Zeneca till Wallenbergsfären eller inte. Mot att inkludera i dessa två börsjättar talar att sfärens ägarandelar är små, en handfull procent. För att räkna ABB och Astra Zeneca till familjens domäner talar dels historien, dels att ingen annan ägare gör anspråk på makten. Men oavsett hur man kalkylerar är Wallenbergarnas och Industrivärdens position i näringslivet unik. Den tredje största maktgrupperingen i Sverige, familjen Stenbeck, kontrollerar ungefär 3 procent av börsvärdet.

Med tanke kapitalmarknadernas och näringslivets globalisering, framväxten av stora institutionella fond- och pensionsplacerare och att nya ägargrupperingar med maktambitioner – som familjerna Schörling, Douglas, Stenbeck, Lundin och Lundberg – har etablerat sig, är det egentligen anmärkningsvärt att de gamla blocken har lyckats behålla sina marknadsandelar så pass stora, så pass länge.

År 1982, när Peter Wallenberg tog över imperiet efter sin far var värdet på hela Stockholmsbörsen runt 100 miljarder kronor. Omkring 28 procent av det kontrollerades av familjen. Motsvarande siffra idag är 21 procent (oräknat Astra Zeneca och ABB, som hette Astra och Asea när det begav sig). Sfärens hjärta -maktbolaget Investor och banken SEB – utgjorde då 7 procent av börsvärdet (inklusive Providentia som senare slogs ihop med Investor). Motsvarande andel i dag är faktiskt ett snäpp högre.

Industrivärden har varit lillebror hela tiden, men klarat sig ännu bättre ur ett maktperspektiv. Sfärens andel av börsvärdet är 18 procent idag, jämfört med 13 procent för 33 år sedan. Och hjärtat – Industrivärden och Handelsbanken – står tillsammans för 5 procent, också det lika mycket som år 1982.

Båda sfärerna har alltså klarat sina generationsväxlingar hittills tämligen väl. Men vad händer nu? Det vet förstås ingen med säkerhet, men vi kanske ändå kan tillåta oss några upplysta spekulationer. Givet att de tre kusinerna Wallenberg lyckas hålla sams framöver finns nog goda möjligheter för familjen att behålla sitt inflytande ett tag till.

Med Industrivärden/Handelsbanken är läget mer osäkert. Sfären kontrolleras på närmast bysantinskt vis genom dussintalet personal- och forskningsstiftelser som är kopplade till Handelsbanken och SCA. Sammantaget har dessa röstmajoriteten i Industrivärden. Och vem kontrollerar då stiftelserna?

Formellt är de naturligtvis autonoma men i praktiken har det aldrig rått något tvivel om att det är en mycket liten krets personer, i allmänhet tre fyra stycken, i bankens och investmentbolagets topp, som har fattat de avgörande besluten. Men de senaste veckornas turbulens har förändrat spelplanen.

Industrivärden gjorde sig av med kronprinsen till vd-posten, Pär Östberg, härom veckan. Det innebär att Anders Nyrén, som går från vd-rollen till ordförandeposten i vår, och Pär Boman, som gör samma korta resa i Handelsbanken, blir ensamma i sfärens topp.

Och en obesvarad fråga är hur intresserad Pär Boman är av maktspel. Enligt samstämmiga uppgifter i media förra veckan går han motvilligt från vd-jobbet för att ta sig an styrelse- och sfärarbete. När Pär Boman inte arbetar – vilket han i för sig gör 70 timmar i veckan – tycker han bäst om att se på Linköpings hockeymatcher eller pyssla i sin extremt välrustade snickarbod. Fast skenet kanske bedrar. Som vd vann han en maktkamp för några år sedan som slutade med att den dåvarande ordföranden Lars O Grönstedt lämnade.

Samtidigt flyttar Fredrik Lundberg fram positionerna. Han blir nu vice ordförande i den nya styrelsen, en funktion som saknades tidigare. Det är en markering som betyder mer i praktiken än vad titeln ger sken av. Lundberg är sedan tidigare vice även i Handelsbankens styrelse och hädanefter sker ingenting på högsta nivå i sfären som inte har hans bifall. Och det inkluderar tillsättandet av nya vd:ar. I Handelsbanken blir det med största säkerhet en internrekrytering, men i Industrivärden är möjligheterna goda för Fredrik Lundberg att påverka efter vice vd:n Pär Östbergs sorti – för att inte säga utomordentliga.

Fredrik Lundberg är känd för att vilja bestämma i de bolag där han är storägare. Det var exempelvis för att han inte fick det – och insåg att han aldrig skulle få det – som han lämnade byggbolaget NCC:s styrelse och sedan sålde sina aktier för några år sedan. Men han är också känd för sitt stora tålamod. Fredrik Lundberg började bygga aktieposten i Industrivärden år 2002 och är sedan några år bolagets enskilt största ägare med runt 20 procent av rösterna. Han bidar sin tid och göra sina drag när tillfällena dyker upp. Som nu. Han lär inte låta detta gå honom ur händerna.

Något annat som talar till Lundbergs fördel är att Industrivärden i förra veckan lovade att upphöra med det kritiserade systemet med personalunioner, alltså när sfärbolagens vd:ar sitter i varandras styrelser. Det beskär också ”systemets” makt och gör det svårare att hålla emot Fredrik Lundbergs rättmätiga krav på inflytande. Han har trots allt investerat egna pengar i sfären – omkring 10 miljarder är aktierna värda i dag – något som de andra sfärföreträdarna knappast kan berömma sig om.

Det skulle inte förvåna om framtidens historieböcker visserligen uppmärksammar att en patriark i svenskt näringsliv gick ur tiden i januari 2015. Men också att en annan sfärfader klev fram ur skuggorna och murade fast grundstenen till ett nytt stort svenskt familjeimperium som faktiskt kan utmana Wallenbergarna om förstaplatsen.