Tungviktsmötet

I stort sett varje vecka kommer det signaler om nya rekordinterventioner från asiatiskt håll i syfte att hålla ner de egna valutorna gentemot den amerikanska dollarn. Japan är i det här fallet den stora syndaren, men även Kina är med på tåget.

Det här börjar bli ett allt större problem eftersom dollarreserverna som finns i Asien har byggts upp långt över ekonomiskt rimliga nivåer. Dessutom leder det till att konjunkturåterhämtningen i EMU-området riskerar att försenas eller helt utebli.

Det G7-möte som ska hållas i Florida den 6-7 februari kommer därför av allt att döma bli en betydligt större kraftmätning mellan de stora ekonomiska blocken än vad man tidigare trott.

Främst kommer striden att stå mellan Asien och Europa. För tyvärr kommer EMU-länderna att få svårt att få amerikanskt stöd för en reell uppgörelse att göra något åt valutakurserna. Främst för att amerikanerna i dagsläget är tämligen nöjda med tingens ordning: Asien betalar i princip USA:s nuvarande konjunkturella extravaganser, samtidigt som dollarförsvagningen gentemot euron gör att amerikanernas konkurrensläge samtidigt förbättras.

Och att bestraffa de länder som fortsätter att föda dem med riskvilligt kapital kan man knappast att göra, framför allt inte som ett presidentval närmar sig.

Räkna därför med ett rätt lamt slutresultat av mötet. Något om att det i princip vore bra med fria valutarörelser.

Men både de valutatekniska och ekonomiska problemen kommer att hålla i sig och för EMU-blocket kvarstår då endast att slåss, med andra ord intervenera, på egen hand. Vid vilken euro/dollarkurs som detta ska inträffa är mest av akademiskt intresse. För vid dagens valutakurser handlar det enbart om vilka konjunktursignaler som kommer i Europa. Och om den efterlängtade uppgången visar sig dröja ytterligare blir det av allt att döma dags att agera.

Den stora frågan är dock på vilket sätt man ska intervenera. Att börja sälja euro för att köpa dollar vore kanske naturligt. Men samtidigt betyder det att de amerikanska obalanserna kan tillåtas fortsätta att växa och att en presumtiv finansiell bomb apteras. En starkare dollar betyder i sin tur också att det även fortsättningsvis ska vara de amerikanska konsumenterna och/eller större offentliga utgifter som håller uppe tillväxten eftersom exportindustrin åter skulle pressas.

Att börja köpa asiatiska valutor ter sig högst tveksamt. I realiteten innebär detta att den europeiska centralbanken (ECB) och Bank of Japan (Boj) skulle börja kämpa mot varandra på valutamarknaden. Något som i sig inte är hållbart på sikt.

Valutapolitiskt tycks det därmed som om världen mer eller mindre befinner sig i en rävsax.

Men samtidigt vet alla inblandade att ju längre den ekonomiskt oheliga alliansen mellan USA och Asien får fortgå desto smärtsammare blir upplösningen när världens politiker väl ska ta sig ur den här saxen.

I praktiken ligger lösningen på de ekonomiska problemen i att:

– USA måste strama åt i form av minskade statsutgifter och/eller höjda skatter.

– Europa måste stimulera ekonomierna med sänkt ränta och avregleringar.

– Asien måste förmås låta valutorna flyta friare och öppna upp sina ekonomier.

Det låter inte särskilt troligt att det blir så. I alla fall inte på kort sikt. Räkna därför med att Europa kommer att fortsätta att agera boxboll när Asien och USA gör upp i nästa veckas valutatekniska match.

För den svenska kronan betyder det här att den kommer att stärkas ytterligare mot dollarn. Affärsvärldens till synes vildsinta prognos från i höstas, om att dollar/SEK-kursen skulle kunna landa på 6,50 inom en snar framtid, framstår som allt mer sannolik.