Tuffa tag i lönematchen

I Sverige har löneökningstakten avtagit under flera år – även i en bransch som byggsektorn som haft fullt i orderböckerna och brist på personal. Numera ligger den på den lägsta nivån på över ett decennium med en genomsnittlig ökningstakt på cirka tre procent per år.

Men snart kan den här utvecklingen vara ett minne blott. För under första halvåret 2007 ska löneavtalen omförhandlas för tre fjärdedelar av arbetsmarknaden. Och redan nu har det hettat till i förhandlingarna.

Landsorganisationen (LO) presenterade för en tid sedan sitt utgångsbud. Kraven innebär löneökningar med minst 825 kronor per månad och heltidsanställd med ett lägsta utrymme om 3,9 procent. Till det kommer satsningar både i form av låglönepott och en jämställdhetspott.

Jämfört med utfallet av avtalsrörelserna 1997, 2001 och 2004 är det en ordentlig uppjustering av lönekraven. IF Metall reserverade sig visserligen mot LO:s beslut men det var snarast för att fackförbundet vände sig mot principerna för jämställdhetspotten och inte för att kraven ansågs ohemula. Dess eget krav är i stället en generell ökning av lägstalönerna med 1 400 kronor i månaden.

Arbetsgivarsidan gick i taket när kraven blev kända och valde att genast stranda förhandlingarna om ett nytt pensionsavtal för arbetarkollektivet. Och redan då uppstod den första allvarliga motsättningen mellan avtalsparterna. Enligt LO är ett nytt pensionsavtal som jämställer villkoren för arbetare och tjänstemän en förutsättning för ett nytt löneavtal.

Svenskt Näringsliv (SN) med Urban Bäckström i spetsen har valt att vända på resonemanget och hävda att pensionsavtalet är en del i uppgörelsen om nya löner. Dessutom var Urban Bäckström ofin nog att göra ett avsteg från sina tidigare principer att aldrig kommentera Riksbankens agerande genom att hänvisa till att i alla fall han skulle varit bekymrad över nivåerna i kraven om han hade suttit i Riksbanksledningen.

LO kontrade med att det görs rekordvinster i näringslivet, cheferna har fått betydligt högre lönepåslag än vad LO:s krav ligger på och att det löneutrymme som LO-kollektivet avstått under senare år, i hopp om att det ska bli fler jobb, i stället har ätits upp av höglönegrupper. Dessutom pågår en kampanj mot höjningen av a-kassan.

Än så länge är dock de flesta bedömare och tyckare tämligen obekymrade över den uppkomna situationen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är övertygad om att allt kommer att lugna ner sig när skattesänkningarna börjar synas i lönekuverten. Näringslivsminister Maud Olofsson har i sin tur eldat på den potentiella konflikthärden med sina uttalanden om att återinföra bonusar för direktörer i statliga bolag.

Men kanske är det ändå dags att bli lite bekymrad över den uppkomna situationen. Det mesta talar för att förhandlingarna även i övrigt kommer att hållas under stor press.

Arbetsmarknadsläget kommer att vara synnerligen stramt. Visserligen kommer den öppna arbetslösheten att stiga kraftigt när regeringen genomför neddragningarna av Ams-åtgärderna. Men mot detta ska ställas att antalet nyanmälda lediga platser stiger i rekordfart. I oktober var antalet nyanmälda lediga platser det största sedan 1991 och bristen på arbetskraft börjar märkas i allt fler sektorer. Det talar för att det även kommer att bli en kraftigare löneglidning det kommande åren än vad som varit det normala under det senaste decenniet.

Riksbanken ställs också inför ett delikat dilemma. Den avtalsform med stora centrala löneförhandlingar som vi har i Sverige är långt ifrån optimal för en centralbank som försöker finjustera inflationen.

Ser löneavtalen ut att leda till alltför hög inflation är det för sent för Riksbanken att agera nu. Att i dagsläget höja räntan kraftigt skulle tvärtom kunna ha en motsatt effekt och leda till kompensationskrav från arbetstagarna. LO har ju bland annat varit mycket kritiska mot Riksbanken eftersom banken under lång tid har hållit för hög ränta i förhållande till sitt inflationsmål. Ändå får vi nog räkna med att Riksbanken fortsätter på räntehöjarspåret.

Sammantaget är det nog ändå dags att höja prognoserna över löneutvecklingen. Att det ska bli de 3,5 procent per år i löneökningar som Konjunkturinstitutet anser vara samhällsekonomiskt optimalt är det nog bara de mest obotliga optimisterna som räknar med.

Fotnot: Skribenten var tidigare makroanalytiker vid Affärsvärlden och är numer fondförvaltare vid Bergsgård Petersson fonder.