Trump omfamnar högerflanken

I förra veckan blev det klart att Donald Trump tillsätter Steven Mnuchin, en tidigare delägare i Goldman Sachs, som finansminister. Det är svårt att föreställa sig en person som står längre bort från den ekonomiskt populistiska retorik som präglade Trumps valkampanj. Trump ägnade ett drygt år åt att resa runt i USA och hålla tal där han demoniserade just finansföretag som Goldman Sachs. Hans kampanj präglades av grova angrepp mot såväl Wall Street som Washington, grupper som i Trumps berättelse skott sig på arbetande amerikaner genom att skeppa jobb utomlands och teckna frihandelsavtal som främst gynnar utländska investerare och de allra rikaste.

Under valkampanjens sista vecka släppte Trump en kontroversiell reklamfilm där han attackerade Wall Street och den globala ­finanseliten. Bland annat fick vi se en bild på Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, som påstods ha rånat vår arbetarklass i filmen.

Trumps löfte till sina väljare var att skapa en helt ny ekonomi i USA, med en ny ledning i Washington som inte skulle följa de gamla spelreglerna. Men nu verkar Trump redo att överge flera av de idéer som dominerade hans kampanj.

Trumps administration liknar mer och mer ett slags drömlag för republikanernas högerflank. Han fyller Vita huset med ren­läriga ideologer som vill genomföra gigantiska skattesänkningar, kraftiga nedskärningar av välfärdssystemen och omfattande avregleringar i energipolitiken. Samma miljardärer och finanselit som Trump attackerade outtröttligt under valkampanjen utgör nu de ideologiska hörnpelarna i hans administration.

Den politik Donald Trump hittills presenterat tyder på att han överger sina mer mittenorienterade lagförslag och den relativt moderata synen på välfärdspolitiken, där han under valkampanjen retoriskt tog ett rejält kliv bort från republikanernas traditionella åstramningspolitik, som innebär krav på nedskärningar och attacker på bidragsberoende. Nu omfamnar Trump i stället den mer radikala Tea Party-agenda som dominerat partiets inrikespolitik sedan 2010. Det tycks stilla en del av oron över Trump på Wall Street, men det lär knappast göra hans kärnväljare särskilt entusiastiska.

Trump har även skiftat sin retorik till att låta mer som traditionella republikaner, med löften om att slopa statliga regleringar, minska den federala byråkratiska apparaten och sänka företagsskatterna. Han närmar sig därmed den politik som Paul Ryan och Mitch McConnell, republikanernas ledare i kongressen, formulerat de senaste åren.

När det gäller energipolitiken lär vi få se en helomvändning tillbaka till den policy som präglade Vita huset under oljeindustrins vänner George W Bush och Dick ­Cheney. Enligt Trumps nya stabschef Reince Priebus står Trump fortfarande fast vid att klimatkrisen är en myt. Han lovar fortfarande att slopa de initiativ som Obama genomförde för att reglera utsläpp och förhindra klimatkrisens konsekvenser. Han vill upphäva Paris-klimatavtalet – vilket måste godkännas av kongressen – och slopa många av regleringarna för kol- och oljeindustrin. Och han är en stark förespråkare av Keystone XL Pipeline, den oljeledning som blev en symbol för klimatförändringarna och som stoppades av Barack Obama förra året.

Trump vill även tillåta mer offshore-­oljeborrning utanför USA:s fastland. Han vill göra det lättare att borra efter olja och naturgas i naturreservat och minska eller helt slopa regleringar för koldioxidutsläpp. Han lovar också att väcka liv i den utdöende kolindustrin i USA, som enligt Trump är en ren energikälla.

Donald Trump ser också ut att hålla fast vid den protektionism han förespråkade under valkampanjen. Trump vill fortfarande bygga den 180 mil långa muren längs Mexikos gräns, införa nya restriktioner för handel med Kina, skapa incitament och skatte­lättnader för företag som ska få fabriker att stanna kvar i USA, samt omförhandla eller helt avskaffa flera frihandelsavtal, som NAFTA, avtalet mellan USA, Kanada och Mexiko, och TPP, det handelsavtal med asiatiska länder som Barack Obama försökt ro i hamn.

Han har kallat sin ekonomiska plattform för An America First economic policy och vill bland annat införa kraftiga avgifter på handel med framför allt Kina och Mexiko, två länder han konsekvent demoniserat i sina kampanjtal. Hans radikala handelspolitiska reformer väcker oro i många av de ­regioner som handlar mycket med USA.

De flesta ekonomer har sågat Trumps förslag. De menar att den riskerar att lamslå den amerikanska ekonomin och bidra till att de senaste årens löneökning avstannar. Hårdare regler och avgifter för internationell handel riskerar även att minska köpkraften hos den amerikanska medelklassen, eftersom kostnaderna för vardagskonsumtionen kommer att stiga.

Trump insisterar på att han inte är emot ­frihandel i sig, han är bara emot det han ­kall­ar dåliga frihandelsavtal. Han lovar att själv genomföra fantastiska frihandelsavtal, och hävdar att hans erfarenhet som affärsman kommer att göra honom överlägsen i sådana förhandlingar framöver. Han har dock ännu inte specificerat hur sådana Trump-godkända avtal faktiskt skulle kunna se ut.

Under kampanjen brukade Trump beskriva den amerikanska arbetarklassens utsatthet på 2000-talet. Den berodde på frihandel, förlorade fabriksjobb och ökad invandring, sa han, varpå han känslosamt utbrast till sina enorma publikhav: Jag är er röst!

Men just den vita arbetarklass som i hög grad hjälpte Donald Trump att vinna valet kan bli de största förlorarna på hans ekonomiska plan.

Det var Trumps segrar i det så kallade rostbältet av förfallna fabriksstäder i norra USA, i delstater som Ohio, Indiana, Michigan och Pennsylvania, som avgjorde valet till hans fördel.

Väljarna där hoppades på ett nytt slags politiker som skulle skydda deras välfärdssystem och samtidigt få jobben som förlorats till andra länder att återvända till amerikanska fabriker.

För att hjälpa dessa väljare har Trump beslutat satsa på nya infrastrukturprojekt. Han har också gett personliga löften om att förhandla med flera företag i regionen om att behålla sina fabriker i USA.

I övrigt ges få konkreta förslag, som skulle gynna de ekonomiskt mest utsatta väljarna.

De gigantiska skattesänkningar som Trump utlovar kommer endast i begränsad omfattning gynna låginkomsttagare, och riskerar samtidigt att ytterligare gröpa ur de offentliga resurserna för exempelvis skolor och infrastruktur.

Ekonomer på den oberoende tankesmedjan Tax Foundation räknar med att Trumps skattesänkningar och nya utgifter (som hans omtalade mur längs den mexikanska gränsen) riskerar att öka USA:s budgetunderskott med 10 biljoner dollar under det kommande decenniet.

Trump kampanjade på ett försvar för ­socialförsäkringar och Medicare och attacker mot Wall Street, men nu tillsätter han förmögna personer som vill slopa hela det sociala skyddsnätet, skriver Adam Serwer, politisk analytiker för The Atlantic.

Donald Trumps nya finansminister Steve Mnuchin lär spela en nyckelroll i utformandet av Trumps ekonomiska politik. Mnuchins tillsättning är ett av många ­exempel på hur Trump överger sitt löfte om att rekrytera en stab med bakgrund utanför Washington och Wall Streets traditionella etablissemang.

Mnuchin är son till en annan delägare i Goldman Sachs och ärvde precis som Trump en enorm förmögenhet. Han delar även Trumps fäbless för en extravagant livsstil och har utöver sin tid på Goldman Sachs även finansierat flera stora filmer i Hollywood. Han gifte sig nyligen med sin tredje fru, Louise Linton, en skådespelare som är 25 år yngre än Mnuchin.

Många av de andra ministertillsättningar som Trump gjort kommer också från den högsta eliten av näringsliv och lobbyister i USA. Hans utbildningsminister Betsy DeVos är en miljardär som vill privatisera i princip hela USA:s skolsystem och tillåta mer näringslivsinflytande i privatskolor. Transportminister blir Elaine Chao, en veteran från Washington och näringslivet, som är gift med republikanernas talman i senaten, den inflytelserike Mitch McConnell. Det tyder knappast på att han kommer att starta krig med partiets etablissemang.

Nästa sjukvårdsminister blir Tom Price, en republikan från högerkanten som varit drivande bakom de oavbrutna attackerna på Obamas sjukvårdsreform. Trots en del initiala problem är Obamas sjukvårdsreform i dag relativt populär och den har försett mer än 20 miljoner amerikaner med sjukförsäkring, vilket innebär att USA:s andel av invånare utan sjukförsäkring i dag är den lägsta i landets historia.

Att upphäva reformen riskerar att innebära att miljontals amerikaner omedelbart förlorar sin sjukförsäkring.

Men enligt republikanernas ledarskap i Washington är det nu en av de främsta prioriteringarna för 2017. Kevin McCarth­y, partiets ledare i representanthuset, har sagt att han tänker upphäva sjukvårdsreformen trots att republikanerna ännu inte formulerat något alternativ som kan ersätta lagen.

För Trump verkar kriget mot Obamacare inte drivas av någon ideologisk övertygelse, det handlar snarare om en ren hämnd på Barack Obama, som Trump utmålade som USA:s värsta president någonsin under kampanjen. Han vill nu inte missa en chans att krossa Barack Obamas största politiska triumf, även om tonläget mellan de två presidenterna blivit mer diplomatiskt sedan Trump vann valet (Obama har själv sagt att han tänker bli ett slags mentor för Trump under övergångsperioden, i viss förtvivlan över insikten om hur lite Trump verkar veta om det politiska ämbete han ärver).

Framför allt är det här en klar vändning från en kampanj där Trump försökte attrahera vita arbetarväljare genom att tona ner de attacker på välfärdsstaten som länge präglat republikanernas ledarskap i Washington. Nu ansluter sig i stället Trump till den yttersta högerflanken av republikan­erna, som vill privatisera dessa populära program.