Trött på sin gloria

“Det var en konsekvens jag inte riktigt hade tänkt på”, säger Tomas Nicolin vid ett tillfälle under intervjun, och det är inte utan att man studsar inför hur oväntade orden låter när de kommer just från honom.

I HÖGSTA DIVIONEN: Tomas Nicolin, numera vd för Alecta.

För man kan fråga vem som helst som någonsin har varit i närheten av Tomas Nicolin yrkesmässigt. Alla vittnar om hur han personifierar begrepp som kontroll, eftertanke, integritet, rättvisa och att hans särställning i ett näringsliv som de senaste åren härjats av förtroendekriser och skandaler är välförtjänt.

Alltsedan Tomas Nicolin för nära tre år sedan drog i gång debatten kring optionsprogrammen i Skandia har han hyllats som en moralens väktare med hög trovärdighet och ett oklanderligt förflutet och sett som en symbol för raseriet mot direktörernas girighet. Varken då eller nu är han på något sätt road av bilden av sig själv.

Han är väl förtrogen med maktens mekanismer, inte minst sedan han från första parkett följde turerna i den så kallade Björkman-affären, som slutade med att Johan Björkman förra hösten fick sparken som ordförande i Tredje AP-Fonden, där Nicolin var vd. Och han är mycket medveten om att han, i sin nya roll, kommer att ha allas ögon på sig.

För makt är till stor del vad det nya jobbet handlar om, karriärklivet har inneburit att han avancerat till en helt ny maktdimension. Alecta är en väsentligt tyngre spelare på alla sätt och ansvarsmässigt är steget stort från ett förvaltat kapital på runt 150 miljarder på Tredje AP-Fonden till över 330 miljarder på Alecta, och från 45 anställda till 740.

När Affärsvärlden i våras gjorde årets kartläggning av “Näringslivets 100 mäktigaste”, just efter att jobbytet offentliggjorts, var han den solklara raketen och seglade rakt in på tio-i-topp-listan. I somras tillträdde han så som vd på Alecta, ett jobb som gör honom till det institutionella kapitalets mäktigaste representant med aktier till ett värde av över 50 miljarder i företag noterade på Stockholmsbörsen och med en opinionsmässig megafon som är en av näringslivets starkaste.

Innan han börjar agera utifrån sin nya maktposition står det dock på agendan att inta den. Ryktet gör gällande att han har satt i gång med en rivstart och röjer runt i organisationen både grundligt och på detaljnivå – och arbetsuppgifter saknas knappast. “Pensionsbranschen”, som i dag betraktas som allt annat än upphetsande, har stora förändringar framför sig.

I korthet handlar det om att ITP-avtalet, som ligger till grund för hela verksamheten, är föråldrat och ska omförhandlas de närmaste åren. I det nya avtal som så småningom ska ta form kommer ITP-verksamheten att bli fullt konkurrensutsatt, vilket innebär att Alecta kommer att tvingas slåss på ett nytt sätt för sina marknadsandelar.

– I dag är ungefär 60 procent av premievolymen konkurrensutsatt, resterande 40 procent får vi egentligen oavsett vad vi gör. På sikt kommer 100 procent att vara konkurrensutsatt, säger Tomas Nicolin.

– Vi går från att ha varit mycket av ett monopolbolag till att bli mer och mer utsatta och det är inför det vi nu måste rusta oss. Den förändringsprocess det innebär är oerhört spännande och var ett tungt vägande skäl för mig att ta det här jobbet.

Du har satt dig in organisationen nu under ett par månaders tid. Vad står överst på att-göra-listan?
– Värderings- och kulturfrågor. Alecta har tidvis bestått av flera bolag med egna kulturer och även om mycket av dessa försvunnit finns det rester kvar. När jag ser på företag som jag beundrar, till exempel Handelsbanken och Ikea, så präglas de av en enighet i form av en stark företagskultur som genomsyrar allt de håller på med. Alecta, som dessutom står inför stora förändringar, behöver all den styrka som en sådan enighet skulle medföra.

Att försvara monopol som konkurrensutsätts är alltid tufft. Vad är er svagaste länk?
– Vi kommer att behöva profilera varumärket hårdare, förr eller senare. Men det viktigaste är förstås, som på alla konkurrensutsatta marknader, att klara att fortsätta leverera mycket värde för pengarna. Låga kostnader, bra, enkla, renodlade produkter – det är det enda som gäller.

Vad är annorlunda i din strategi för bolaget jämfört med din företrädare Lars Otterbecks?
– Lasse hade ett tydligt avyttrings- och krympningsmandat från styrelsen när han tillträdde. När jag nu kommer in och de processerna är över blir betoningen annorlunda, mer på framtidsfrågor som hur vi ska säkerställa Alectas affär, säkra och utveckla värdena i företaget.

Och hur ser planen ut?
– Kundorienteringen är en oerhört central sak för mig. Vi måste komma mycket närmare kunderna om vi ska lyckas behålla dem. En annan käpphäst är att vi ska bli väldigt kostnadseffektiva, att jaga kostnader kommer också att vara väldigt centralt.

Du är känd som “en kille som kan räkna”, vilket är ovanligt bland institutionella makthavare. Hur engagerad kommer du att vara i Alectas kapitalförvaltning?
– Det är ju roligt om folk tycker att jag kan räkna, men här finns det de som verkligen kan räkna. Det är ett oerhört intressant område så det är klart att jag känner mig engagerad i det, men jag tror att jag kommer att ägna väldigt lite tid åt kapitalförvaltningsfrågan. Pensionsfrågorna är vår kärnverksamhet, det är det som kommer att ta det mesta av min tid.

När det gäller era placeringar har det riktats kritik mot att Alecta investerat i de stora riskkapitalfonderna trots att de mörkar sina chefers ersättningsnivåer. Hur ser du på den debatten?
– Om någon mörkar ersättningar är det naturligtvis inte bra men jag utgår från att om vi bestämmer oss för att investera i ett private equity-bolag så får vi all information som vi vill ha. Private equity-bolagen ska redogöra för sina ägare och investerare hur ersättningsstrukturer ser ut men jag tycker inte att det finns ett egenvärde i att de måste offentliggöras för en bredare allmänhet.

Det är en ganska kontroversiell åsikt.
– Jaså? Det finns ju massor av olika organisationer som inte redogör för alla ersättningsvillkor offentligt. Det viktiga är ju att målgruppen, i det här fallet investerarna, får rätt information.

Alecta är en av de tyngsta aktörerna bland de institutionella ägarna och när Affärsvärlden för drygt ett år sedan samlade deras representanter, och du var vd för Tredje AP-fonden, var ni ganska självkritiska. Vad har blivit bättre sedan dess?
– Den första viktiga förändringen är att de här frågorna får den tid de kräver och jag tror att alla institutioner har ökat resursinsatsen. Det kan nog råda tidsbrist fortfarande, men det har blivit en påtaglig förbättring.

Vad har ni fortfarande mest jobb framför er med?
– Att engagemanget i ägarfrågor ökat så snabbt har gjort att arbetet till en början präglats lite för mycket av formalia. Utmaningen framöver blir nog att se till att det aktuella bolagets affär kommer mer i fokus.

Institutionerna gjorde flera väldigt starka markeringar på stämmorna i våras och stoppade till exempel flera optionsprogram i sista sekunden. Vilken var den viktigaste markeringen som gjordes?
– Det jag tycker var viktigast var inte på någon bolagsstämma utan i och med överenskommelsen mellan institutionerna och Investor och Industrivärden om rösträttsreformen i Ericsson. Jag tror att Ericssons gamla 1000/1-struktur har skapat mycket badwill för svensk aktiemarknad internationellt. Eftersom Ericsson är det svenska företag som är mest känt bland internationella investerare låg det nära till hands att tro att 1000/1 är ett slags norm i Sverige. Det är oerhört värdefullt att det blev en bra lösning.

Markeringarna resulterade i en ny salva kritik där bland andra Claes Dahlbäck och Leif Östling gick till hårt angrepp och anklagade institutionerna för att vara populistiska och okunniga. Hur befogad är den kritiken?
– Det är oerhört viktigt att alla ingripanden och allt arbete görs från utgångspunkten att man ska förränta det kapital man förvaltar. Den här typen av frågor får aldrig drivas av andra ambitioner, framför allt inte en strävan efter att profilera eller marknadsföra den egna organisationen. Är det någon som gör det så tappar ju den personen genast trovärdighet.

Tycker du själv att du sett mycket såna inslag?
– Nej, jag tycker att de markeringar som gjorts har varit befogade.

När kritiken kommer från så pass tunga makthavare färgar det ändå debatten. Vad ser du för fara i det?
– Det olyckliga är om man drar alla institutioner över en kam. Den som är väldigt kritisk mot någon eller några får väl tala om det i de enskilda fallen i stället för att generalisera. En del av förklaringen till den här kritiken är väl också att det för många var bekvämare förr när institutionerna inte gav uttryck för åsikter, inte agerade och inte tog ägaransvar fullt ut. Det lämnade ju större utrymme för andra ägare.

En del av kritiken består i att institutionerna “spretar” sinsemellan åsiktsmässigt. Hur ser du på det?
– Den kritiken förstår jag inte alls. Jag upplever det ibland som ett slags krav från andra ägargrupperingar att institutionerna borde samordna sig och tycka lika. Men varför skulle vi det? Det är ju ingen som kräver att Investor och Industrivärden borde tycka lika? Att olika institutioner har olika uppfattning i sakfrågor är fullkomligt naturligt. Det får de andra ägarna vänja sig vid.

Du personligen har dock inte fått någon kritik utan har tvärtom nämnts av Dahlbäck som undantaget, “en suverän företrädare”. Hur känns det att ständigt vara den gode förebilden?
– Det är väldigt obehagligt. Det finns ju bara nedsida. Jag tycker inte alls om det.

Finns det något sätt att spela ner förväntningarna på sig själv?
– Ja, det är väldigt enkelt. Det är bara att göra en dundertabbe.

Går du omkring och är rädd för att göra det?
– Nja? Nej, det gör jag inte. Jag vet ju att jag kommer att göra misstag och det jag är rädd för är snarare de negativa reaktioner som kommer att komma när jag gör det. Men som jag ser det går inte skiljelinjen mellan dem som gör allt rätt och dem som gör allt fel, utan mellan dem som har ambitionen att göra saker och ting rätt och dem som faktiskt inte bryr sig. Jag kommer att göra misstag, och de negativa reaktioner som då kommer att komma blir visserligen tråkiga att hantera, men jag vet i alla fall vad min ambition är.

Du är en oerhört stark maktfaktor, både sett till position och högt förtroende, hur ser din relation till makt ut?
– Min pappa skrev för länge sedan en bok med titeln “Makt och ansvar” där han försökte tala om att det handlar inte om makt utan om ansvar och det är nog så jag ser det också. Jag tänker aldrig i termer av att “här måste vi utnyttja vår makt” utan att vi har ett ansvar gentemot våra försäkrare och försäkringstagare att bevaka deras intressen. Man tänker inte i makt utan i att det här är saker man tror på, som man vill ha gehör för, få genomfört – allt i syftet att det ska gynna försäkringstagarna.

Apropå makt och mediebilder såg du på nära håll vad som hände med Johan Björkman, en mytomspunnen makthavare. Vad lärde du dig av det?
– Det spär ju på oron för hur man kan bli attackerad som offentlig person. Även om utmaningen i det här nya jobbet väger tyngre än oron, är det klart att den finns där.

I Alecta har du nu en ny ordförande i form av Erik Åsbrink som vid flera tillfällen varit i blåsväder. Hur går det ihop med din moral?
– Jag har inga frågetecken runt honom. Det är väl alldeles självklart att Erik Åsbrink inte skulle fått jobbet som Förtroendekommissionens ordförande om regeringen hade uppfattat att det fanns ett moraliskt problem. Tvärtom, han måste ju ha uppfattats som en person med en stor integritet.

Vad tycker du om resultatet av hans arbete i Förtroendekommissionen?
– Jag har nog ägnat mig i huvudsak åt att tänka på kodgruppens förslag. Eftersom det är viktigt att koden får en bred förankring tror jag att det är nödvändigt att smalna av målgruppen lite grann. Nu är den skriven i första hand med tanke på de stora börsbolagen och det blir en väldigt tung och byråkratisk apparat för mindre företag att leva upp till alla rekommendationer. Om man minskar målgruppen så att det inte blir för mycket byråkrati för mindre företag ökar sannolikheten att de som är måltavla för den också lever upp till den.

Förtroendet för näringslivet har varit ett ständigt samtalsämne sista året. Hur lyder dagsnoteringen?
– Det är idiotiskt att säga som jag nu tänker göra – att det finns en stark korrelation med börsutvecklingen – eftersom det är som att säga att det inte har begåtts några fel. Det är klart att det har begåtts många fel. Men man ska inte underskatta att en stor del av rutschkanan berodde på att många har förlorat mycket pengar och att man letade syndabockar. Med tanke på att börskurserna har återhämtat sig och uppmärksamheten ökat kring frågorna börjar det nog se bättre ut även förtroendemässigt.

__________________

“EN KILLE SOM KAN RÄKNA”
Tomas Nicolin
Född: 1954
Familj: Gift med Ingrid, två vuxna söner.
Bor: Saltsjöbaden utanför Stockholm.
Karriär: Civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm. Masterexamen från Sloan School of Management vid MIT, Boston. Började 1977 som aspirant på Götabanken. Öhman Fondkommission 1978-1994, först som analytiker, sedermera som vd. Chef för Handelsbanken Markets Asset management 1994-1998. Vd Tredje AP-fonden 1998-2004. Vd Alecta sedan i somras
Lön: 3,8 mkr/år.
Styrelseuppdrag: Styrelseledamot i Alecta, i fadern Curt Nicolins företag Megawatt AB samt i Ulla och Curt Nicolins stiftelse.

___________________

TOMAS NICOLIN OM…

… antydningarna om “kompisköp” när det nyligen visade sig att Alecta ökat sitt innehav i Johan Björkmans Skanditek:
– Det var en oerhört fräck insinuation om att jag skulle göra affärer på det sättet. Jag är vd i Alecta och inte verksam i kapitalförvaltningen. Naturligtvis sitter inte jag som vd och fattar beslut om vilka aktier som ska köpas och säljas.

… det svåraste med att tacka ja till Alecta-jobbet:
– Att komma tillbaka till Tredje AP-fonden och säga att jag skulle sluta. Jag blev själv förvånad över hur tungt det kändes. Att lämna en massa kompisar, och många medarbetare som jag själv hade rekryterat, det var en konsekvens som jag inte riktigt hade tänkt på innan.

… talet om ledningskris på Tredje AP-fonden efter att han själv slutat:
– Det var väl olyckligt för Tredje AP-fonden att ett antal nyckelpersoner slutade så pass nära varandra tidsmässigt men jag tror faktiskt att man ska fokusera på att det var ett antal personer, inklusive jag själv, som fick fantastiskt intressanta erbjudanden om nya jobb.