Trist läge för Lundgren

Den 11 februari genomförde Riksgälden en emission av statsobligationer på 3,5 miljarder kronor. Det som fick mig att lyfta på ögonbrynen var att emissionen inte blev fulltecknad. En emission går till så att Riksgälden bjuder ut obligationer för en summa och aktörerna på räntemarknaden lämnar bud på hur mycket de vill köpa och till vilket pris – en auktion med andra ord. Nu accepterade Riksgälden alla bud som kom in men lyckades alltså ändå inte sälja alla obligationerna.

Varför så dålig efterfrågan på trygga svenska statspapper? undrar man. Börsen är svajig, Riksbanken sänker räntorna i rekordfart och utlovar mer om det skulle bli nödvändigt. Samtidigt avtar inflationen och statsobligationer borde vara hetare än någonsin! Jag tror att den här situationen belyser ett problem som kan bli långt allvarligare för Riksgälden, och i slutänden för hela ekonomin.

Några år efter det att valutaregleringen tagits bort satt jag ofta i väntrummen hos affärsbanker i London med uppdraget att kränga svenska statspapper. De svenska statsfinanserna var i fritt fall och mellan 1992 och 1995 gick Riksgälden från att amortera på statsskulden till att ta nya lån på hundratals miljarder. Vi hade lågkonjunktur, fastighetskris, bankkris och till slut släpptes försvaret av kronan.

Men de svenska långräntorna på 10–12 procent låg högt över de tyska och Sverige var ganska ensamt i sin jakt på pengar. Inflationen var på väg ner och så kallad konvergenshandel som byggde på antagandet att olika länders räntor skulle närma sig varandra gjorde svenska papper än mer populära. Kort sagt: det var unikt bra förutsättningar att finansiera underskottet genom skuld, det vill säga att ge ut statsobligationer. Själv fick jag giftstruma av all stress men obligationerna såldes och Riksgälden fick sina pengar.

I dag är konjunkturen i stort sett lika dålig och kronan sjunker som en sten. I stället för fastighetsproblem har bankerna exponering mot Baltikum. Arbetslösheten ökar och det är ingen vågad gissning att budgetunderskottet snart skenar. Riksgälden har redan varnat för att upplåningen kommer att öka. Men där slutar likheterna.

För räntorna är låga i dag – Sveriges är bland de lägsta i Europa. Valutan seglar fritt (utför) och Riksbanken har snart slut på verktyg i räntesänkar­lådan. Låga räntor, svag valuta och massiva stimulanser gör att jag personligen är mer rädd för kraftig inflation om ett par år än för deflation i morgon. Och jag är förmodligen inte ensam i min oro. Om de livbolag, pensionsförvaltare, fondförvaltare med flera som sitter med stora obligationsportföljer tror som jag så kommer de att vilja sälja av sina statsobligationer så småningom. Faktum är att långräntorna har stigit sedan jul, trots att Riksbanken har sänkt överraskande mycket och trots fallande inflation.

Det största problemet är dock att vi inte är ensamma den här gången. I dag är det många fler som vill låna pengar; i stort sett alla länder har begynnande budgetunderskott. Dessutom letar mängder av företag finansiering. I många fall i mer gångbara valutor än kronor. Och vilka har pengarna? Jo, samma institutioner som nu sitter med statsobligationer.

Med dagens rekordlåga räntor och brist på pengar är det svårt nog även för länder som USA och Tyskland att ge ut obligationer. Att lilla Sverige, med ännu lägre räntor och en klen valuta, skulle få förtur hos köparna känns inte sannolikt. Snarare lär det bli svårt för Sverige att låna upp de pengar som kommer att behövas för att fylla budgethålen. För att lyckas kommer vi kanske att behöva sälja våra obligationer ännu billigare, det vill säga med betydligt högre ränta än i dag.

I skenet av det blir det klena intresset vid den där obligationsemissionen i februari både mer begripligt – och obehagligt.

– Olof Manner är chef för Öhman Fixed Income. Han medverkar med krönikor i Affärsvärlden var fjärde vecka.