Trist, herrminister

Det virtuella datarummet stod klart. Alla relevanta dokument var samlade, redo att granskas av svenska och internationella spekulanter som mot sekretessavtal skulle tilldelas lösenord. Snart skulle ett pressmeddelande gå ut: “Analysfasen avseende SBAB nu avslutad”. Privatiseringsminister Mats Odell var bara dagar från att officiellt dra i gång processen. Då hände det.

Londonbon Pam Hilleard fylldes med skräck när hon kvällen den 13 september 2007 hörde att Northern Rock tvingats tigga om statliga nödlån. Hon hade då närmare 10 miljoner kronor deponerade på bolåneinstitutet.

– Jag kunde inte äta, jag kunde inte sova. Jag gick omkring som ett fängslat djur, berättade hon för BBC.

Regeringens försök att lugna människor fick motsatt effekt. Morgonen den 14 september 2007 stod Pam Hilleard utanför Northern Rocks kontor i sydvästra London. Hon krävde, liksom tusentals britter över hela landet, att få ut sina besparingar innan banken gick omkull. Northern Rock var dödsdömt. Finanskrisen krävde sitt första stora offer, ett år före Lehmans konkurs. Processen kring SBAB avbröts omedelbart.

Alliansen gick till val med löftet att fler skulle arbeta, skatterna sänkas och staten krympas. En del var omfattande privatiseringar av statligt ägda bolag. Syftet var i första hand ideologiskt, inte ekonomiskt. Fredrik Reinfeldt och hans allierade tyckte att staten bara undantagsvis skulle verka på konkurrensutsatta marknader.

Några månader efter segern den 17 september 2006 preciserades löftet. Statskassan skulle stärkas med 200 miljarder kronor i form av försäljningsintäkter. På listan över kandidater stod bolåneinstitutet SBAB, dryckeskonglomeratet Vin & Sprit samt fastighetsbolaget Vasakronan. Liksom börsposterna i Nordea, Telia Sonera och börsoperatören OMX.

Nu, drygt tre år senare, har tiden runnit ut för regeringen Reinfeldt.

Mats Odell är som alltid oklanderligt klädd i kostym. Han tar emot i Kristdemokraternas riksdagslokaler på Mynttorget i Stockholm. Några fler försäljningar av statliga bolag före valet tror han inte på.

– Jag vill inte säga aldrig. Men en preliminär bedömning är att det är osannolikt, säger han.

Alliansen har ännu inte presenterat en gemensam plattform. Men en god gissning är att arbetet med att sälja statliga bolag fortsätter även efter valet om regeringen får sitta kvar. Givna kandidater är då börsposterna i Nordea, Swedbank och Telia Sonera samt det helägda SBAB. Och Vattenfall, ett av Sveriges största bolag.

Vattenfall väcker mycket känslor. Det finns en opinion för att behålla elnätet och vattenkraften i svensk ägo. Men det finns också ett stort frågetecken kring den europeiska expansionen. Inför förra valet lyckades inte de fyra allianspartierna samsas kring energijätten. De senaste fyra årens händelser kan ha förändrat saken.

– Att titta på Vattenfall lite mer förutsättningslöst kommer i alla fall vi kristdemokrater att göra. Jag vet att det gäller även andra partier, säger Odell.

En av de hårdaste kritikerna mot försäljningarna är Socialdemokraternas finansministerkandidat Thomas Östros. Hans främsta invändning mot processen är att privatiseringarna skett av ideologiska skäl, inte affärsmässiga.

SBAB ska behållas i statlig ägo liksom Vattenfall, kanske med stärkta ägardirektiv, om han får bestämma. Men Thomas Östros säger sig inte ha några planer på att riva upp de försäljningsmandat som redan har röstats igenom i riksdagen. Och han är fortsatt beredd att delta i strukturaffärer med statens bolag, exempelvis inom bank- och telesektorerna.

– Något utförsäljningsprogram finns inte. Däremot en beredskap att utveckla bolagen, säger han.

Med Socialdemokraterna som regeringsbärande parti efter valet lär privatiseringsprocessen alltså bromsas upp. Men det är en myt att borgarna säljer och vänstern köper.

Under Göran Perssons regering åren 1998-2002 sjösattes ett omfattande utförsäljningsprogram. Störst och mest känt är börsintroduktionen av Telia. Men även andelarna i läkemedelsbolaget Pharmacia & Upjohn och försvarskoncernen Celsius såldes. Dessa tre försäljningar gav totalt 93 miljarder kronor. Justerat för inflationen motsvarar det i dag 108 miljarder.

Göran Persson är fortfarande Sveriges privatiseringsmästare. Den nuvarande högerregeringens ambitiösa privatiseringsprogram misslyckades. Och det är inte bara finanskrisens fel.

***

Mardrömsstarten

Förra Carnegiechefen Karin Forseke var ett av Finanssveriges absolut tyngsta namn när hon – till mångas förvåning – blev ämnessakkunnig på finansdepartementet i februari 2007. Hennes jobb var att se till att staten inte lurades av giriga investmentbankirer när bolag för 200 miljarder skulle ut på marknaden.

Förvaltningskorridorernas linoleummattor och lysrörsljus måste ha känts ovana för Karin Forseke. Som Carnegie-vd i Tändstickspalatset var hon van vid ekpanel och lyx. Sista året tjänade hon 17 miljoner kronor.

Carnegie hade redan en specialrelation med regeringskansliet genom ett ramavtal om att assistera vid större försäljningar. Under månaderna som följde stärktes banden med det som då var Nordens ledande investmentbank. Carnegies roll kom att påminna om den som Goldman Sachs har i Washington DC.

Karin Forsekes chef var den då 59-årige Mats Odell som hade tilldelats en omfattande och tämligen spretig portfölj. Kommunerna, bostadsfrågor, finansmarknaden och privatiseringarna var bara några av ansvarsområdena. Kort sagt behövde han handlingskraftiga och erfarna medarbetare att lita på. Som Karin Forseke.

Mats Odell och hans politiska tjänstemän installerade sig i Adelcrantzska palatset, ett av husen i det regeringskvarter som bildar finansdepartementet. Där formades strategin för utförsäljningarna. Varje bolag fick en egen arbetsgrupp, med folk från finansdepartementet och från enheten för statligt ägande på näringsdepartementet.

Statssekreterarna är regeringskansliets högsta tjänstemän, de är Sveriges grå eminenser. Mats Odell hade till en början bara rätt till en statssekreterare, trots sin omfattande ansvarsportfölj. Först den 9 augusti beviljades han en andra statssekreterare. Det betyder att han först den 10 september 2007, ett år efter valet, kunde ge jobbet till Carnegies förre compliance-chef (ansvarig för regelefterlevnad) Urban Funered.

Det dröjde bara veckor innan helvetet brakade löst. En rapport från Finansinspektionen var mördande i sin kritik mot Carnegie. Banken varnades för allvarliga brister i styrningen efter en optionsvärderingsskandal, en kritik som indirekt slog mot Urban Funered. Förutom att Carnegie fick böter på 50 miljoner kronor sparkade FI vd Stig Vilhelmson och hela styrelsen. En praktskandal helt enkelt. (Ett år senare skulle Carnegie förlora banktillståndet, men det är en annan historia.)

Det var oundvikligt att kritiken spillde över även på regeringen. Privatiseringarna var intimt förknippade med Carnegie. Två nyckelarbetare kom från denna aldrig sinande skandalkälla, som dessutom hade fått uppdraget att vara finansiell rådgivare i två bolagsförsäljningar, SBAB och OMX.

Oppositionen hade redan tidigare högljutt protesterat mot utförsäljningarna, som de kallade privatiseringarna. I spetsen stod de tidigare S-näringsministrarna Leif Pagrotsky och Thomas Östros. Nu blev de skoningslösa. Karin Forseke var inte utpekad i FI:s rapport. Det spelade ingen roll. Kopplingen till Carnegie blev en belastning och hon avgick den 2 oktober 2007. Men det räckte inte.

– Sverige kan inte ha en statssekreterare med ansvar för hela finansmarknaden, som fått så totalt nedgörande kritik från Finansinspektionen. En myndighet som han själv ska vara ansvarig för, sade Leif Pagrotsky till E24 den 2 oktober 2007.

Statssekreterare Urban Funered gick dagen efter. Han hade då suttit i mindre än en månad.

Dessutom avslutades Carnegies uppdrag som rådgivare. SBAB gick till Deutsche Bank och OMX tog Lazard hand om.

Urban Funered arbetar i dag för UD i Bryssel. Karin Forseke har kvar en rad tunga uppdrag, bland annat som styrelseledamot i brittiska finansinspektionen FSA.

Carnegieskandalen och dess återverkningar stal dyrbar tid från privatiseringsprocessen. När tidigare chefsekonomen på Riksgälden Urban Karlström till sist tillträdde som statssekreterare på finansdepartementet hade ett helt år av regeringsmakt passerat. Och det hade redan börjat mullra oroväckande på finansmarknaderna.

***

I stormens öga

Borse Dubais svenske vd klev ut i eftermiddagshettan. I skuggan var det 41 grader, i solen mycket varmare än så. Han gestikulerade bort mot nybyggda skyskrapor och en skog av byggkranar.

– Där var det öken för fem år sedan, bara sand.

I september 2007 gick han under kodnamnet Lawrence of Arabia på regeringskansliet i Stockholm. Han hade för shejk Mohammed bin Rashid Al Maktoums räkning och tillsammans med amerikanska Nasdaq köpt den svenska börsoperatören OMX. Per E Larssons spektakulära entré är bara en av många märkliga och oförutsägbara komponenter i försäljningen av OMX, som föregicks av en maktkamp på (minst) tre kontinenter.

Svenska staten var en förhållandevis liten ägare i börsnoterade OMX, med en post på knappt 7 procent av aktierna. Det hindrade inte att affären bevakades som om bolaget vore helstatligt. Till och med amerikanska Forbes undrade varför staten sålde OMX till en annan stat, om det nu var privatisering som var så viktigt. På det kom en plågsam debatt om framtiden för Stockholm som ett finansmarknadscenter. Men affären innebar att statskassan fylldes på med 2,1 miljarder kronor.

Redan tidigare samma år hade dock regeringen genomfört den första försäljningen, en del av Telia Sonera. Första gången Telia börsnoterades var när S-näringsministern Björn Rosengren försökte skapa en folkaktie i juni 2000. Då såldes 30 procent av bolaget på börsen. Efter sammanslagningen med finländska Sonera återstod 45 procent i svenska statens ägo.

Den 3 maj 2007 såldes ytterligare 8 procent. Ett par hundra ansiktslösa institutioner köpte. Småspararna, som i sju år varit förbannade efter att ha köpt Telia nära all time high, kunde notera att institutionerna fick köpa till 8 procents rabatt. Staten kunde sätta 18 miljarder på pluskontot, sura väljare på minuskontot.

– Jag var medveten om att det inte skulle bli en klang- och jubelfest, men jag blev besviken på en del av rapporteringen. Bland annat några tv-inslag som jag tycker var väldigt osakliga, säger Mats Odell i dag.

De två bolagsaffärerna gav sammanlagt 20 miljarder kronor. Men de minskade knappast kritiken mot privatiseringsprojektet. Staten var fortfarande storägare i Telia Sonera, men hade lyckats reta upp småspararna. Och OMX-affären var inte något som i första hand Mats Odell kunde ta åt sig äran för. Men en kanonaffär skulle snart totalt ändra bilden av de statliga privatiseringarna.

***

Hundra miljarder in…

På självaste midsommarafton 2007 hade investmentbanken Morgan Stanley officiellt fått regeringens uppdrag att assistera i försäljningen av Vin&Sprit. Eftersom den internationella storsäljaren Absolut Vodka ingick saknades det inte spekulanter. Tvärtom. Riskkapitalbolagen EQT och Ratos fanns bland de finansiella intressenterna. Sprittillverkarna Bacardi, Fortune Brands och franska Pernod Ricard bland de industriella.

Det hade hunnit bli kväll fredagen den 28 mars 2008 då telefonen ringde hemma hos Mats Odell. Samtalet kom från departementet. Den gråhårige ministern lyssnade med stigande förtjusning. Franska Pernod Ricard hade bjudit 55 miljarder kronor för statliga Vin & Sprit. Chockerande högt, löjligt mycket mer än förhandsspekulationerna. Söndagen den 30 mars hölls ett snabbinkallat regeringssammanträde, med endast en punkt på agendan. Ett så kallat B-ärende. Ett hemligt ärende.

På måndagsmorgonen gick pressmeddelandet ut. Fram till dess hade privatiseringsprocessen varit en medial katastrof och en personlig mardröm för ministern. Vin&Sprit-försäljningen ändrade allt.

– Jag var så oerhört förknippad med försäljningen av statliga bolag och hur misslyckad den tanken var. Hur feltänkt det var. Nu förstod jag att det var slut på den eran.

Slutsumman för hela Vin & Sprit-affären skulle – med valutaeffekter och försäljningen av aktier i amerikanska Beam – sluta på 60 miljarder kronor. Det var en dubbel seger för regeringen. Förutom att vara ett mycket generöst bud, var summan i sig ett ideologiskt argument. Den som bjöd högst var också den med störst skalfördelar. En mer logisk ägare än staten, helt enkelt.

Nästa affär följde bara ett par månader senare. Men denna gång gick det inte att kalla det en ideologisk seger. Intresset för fastighetsbolaget Vasakronan var lågt. När den förlängda budtiden gick ut hade endast två bud kommit in. Vinnare blev en annan del av staten: AP Fastigheter, AP-fondernas gemensamma fastighetsbolag. Priset var lägre än väntat, 41 miljarder kronor.

Hade Vasakronan-affären bara försenats några veckor hade den med största sannolikt inte gått att genomföra. Att finansiera en 41-miljardersaffär hade helt enkelt varit omöjligt, även för statliga AP-fonder. Likviden kom nämligen in bara veckor innan konkursen i amerikanska investmentbanken Lehman Brothers utlöste efterkrigstiden värsta finansiella katastrof.

Vasakronan blev också den sista försäljningen som loggades på Mats Odells konto under den här mandatperioden. Senare skulle även Apoteket börja privatiseras, men det skötte partikamraten, socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund. De första 450 apoteken gav intäkter på 6 miljarder kronor. Ytterligare 200 ska säljas till småföretagare, vilket torde ge en totalsumma på nära 9 miljarder kronor, minus omstruktureringskostnader.

Men krisen fick pendeln att svänga åt andra hållet. Staten började växa.

***

…Hundra miljarder ut

SAS vd Mats Jansson hade ingen rolig dag i tisdags i förra veckan. Helårsrapporten var betydligt sämre än de redan låga förväntningarna. Flygbolagets likviditet började bli ansträngd.

– Vi såg också mycket tidigt under fjärde kvartalet att vi eventuellt kunde behöva stärka balansräkningen ytterligare en gång, sade en stressad Mats Jansson under en investerarkonferens.

En annan som kunde hålla sig för skratt var näringsminister Maud Olofsson. Hon hade så sent som förra våren pumpat in 1,3 miljarder skattekronor i det plågade flygbolaget. En sista bränsleinjektion. Sedan skulle det vara slut.

– Jag tror inte att skattebetalarna är beredda att skjuta till mer pengar nu, sade näringsministern i SAS interntidning Stories i december i fjol.

Ett förhastat uttalande, skulle det visa sig.

SAS emission i förra veckan var långt ifrån den första i statens börsportfölj under krisen. I februari 2009 gick regeringen in med 5 miljarder kronor i Nordea. Och det är inte den enda av statens banker som bett om hjälp. Du läste rätt. Banker. Oväntat hade Nordea nämligen fått en kusin.

Pressmeddelandet från helstatliga Svensk Exportkredit den 9 mars fick ett och annat ögonbryn att höjas. SEK hade lånat ut pengar till Sparbanksstiftelserna. Dessa kollapsade när Swedbanks aktiekurs föll tungt på grund av oro för utlåningen i Baltikum. Och rätt var det var stod staten som ägare till en rejäl kaka Swedbank. För en regering som gått till val på minskat statligt ägande på konkurrensutsatta marknader var det ingen positiv överraskning.

Exakt varför Svensk Exportkredit lånat ut pengar till Sparbanksstiftelserna är fortfarande en gåta. Men svenska staten är numera fjärde största ägare i Swedbank med drygt 3 procent av aktierna, en post värd 2,5 miljarder kronor. Som lök på laxen tvingades dessutom Swedbank be ägarna om ytterligare 15 miljarder i somras. Staten hade inget annat val än att delta med sin andel, en halv miljard kronor.

Bara i SAS och de två bankerna har alltså skattebetalarna gått in med nästan 8 miljarder kronor. Det är svårt att se att regeringen kunde ha agerat annorlunda. Det är en sak är att inte vilja äga. En annan att vara en oansvarig ägare.

Ytterligare en bank är för övrigt på väg in i statens portfölj. Bolåneinstitutet SBAB har ansökt om banktillstånd hos Finansinspektionen. Om inget oförutsett inträffar har alltså regeringen tre banker i slutet av mandatperioden, mot bara en i början.

Det har skrivits hundratals artiklar om Vattenfalls agerande under mandatperioden. Om brunkol, bristande ägarstyrning och självsvåldig ledning. Men den här artikeln handlar om transaktioner. Så vi nöjer oss med att konstatera att den helstatliga energijätten i fjol gjorde det största företagsköpet i svensk näringslivshistoria. Prislappen på holländska Nuon, som köptes i februari i fjol, var 95 miljarder kronor.

Förvärvet ökade den statliga energijättens omsättning med cirka 60 miljarder kronor. Bokslutsrapporten i förra veckan visade att Vattenfall efter affären omsatte lika mycket som lastbilskoncernen Volvo och telekombolaget Ericsson: över 200 miljarder om året. Det är mycket pengar. Särskilt för en regeringen som inte vill konkurrera med den privata marknaden.

***

Tillbaka till

framtiden

På sjunde våningen i ett anonymt kontorshus mitt emot centralstationen i Stockholm sitter enmansutredaren Sten Olsson. Han tillhörde en gång statsminister Göran Perssons närmaste förtrogna och skötte budgeten som statssekreterare när kompisen Pär Nuder var finansminister.

Sten Olsson är fortfarande socialdemokrat, men har inte längre några uppdrag för partiet. Däremot har han en blomstrande verksamhet som fastighetskonsult.

Han har nu fått ett uppdrag av andra sidan. I fjol utsåg den privatiseringssugna moderatregeringen honom till att ensam se över vad staten ska göra med sin enorma fastighetsförmögenhet. Högerregeringen behövde någon som inte representerade ett särintresse och samtidigt var välorienterad i maktens korridorer.

– Med tanke på förmögenhetsansamlingen har fastigheterna fått oförskämt lite uppmärksamhet, säger Sten Olsson.

I den statligt ägda sfären finns fastigheter för 130 miljarder kronor. På pappret. Ingen vet hur stort marknadsvärdet är. Det är där Sten Olsson kommer in. Han ska inventera innehaven och föreslå en effektivare struktur. Han ska undersöka vilka fastigheter som kan säljas på den privata marknaden.

Sten Olsson räknar med att utredningen blir kontroversiell när den släpps den 1 december i år.

– Som gammal budgetansvarig statssekreterare är jag tillräckligt hårdhudad för att stå emot trycket.

Försäljningen av Vasakronan minskade inslaget av kommersiella fastigheter i statens portfölj. Kvar är hemliga försvarsanläggningar, kungliga slottet, universitet och fängelser. Men också vanliga kontorshus och andra fastigheter som visst skulle kunna gå att sälja – om politikerna vill.

De marknadsmässigt skötta bolagen, som Jernhusen, Vasallen och Akademiska Hus, har bra koll på de verkliga värdena. Exempelvis äger bara Akademiska Hus fastigheter för 47 miljarder kronor, enligt den senaste kvartalsrapporten. Värdet på husen som ägs utanför de kommersiellt drivna statliga bolagen är oklart. Det finns ett bokfört värde på 60 miljarder, sannolikt en kraftig undervärdering. Ingen har gjort en helhetsbedömning sedan år 1994.

En intressant detalj i sammanhanget är att utredningen presenteras efter valet. Det blir alltså den kommande regeringen som får hantera Sten Olssons förslag. Om den blir röd eller blå vet vi tidigast den tredje söndagen i september. Oavsett färg är det ingen överraskning om Sten Olssons utredning visar att ytterligare delar av statens förmögenhet kan privatiseras.

När det gäller synen på privatiseringar av statliga tillgångar är skillnaden mellan blocken mindre än vad vi förleds att tro av retoriken. Skiljelinjen går snarare vid Apoteket än vid Nordea.

Även en socialdemokratisk regering hade sannolikt sålt Vasakronan. Men då antagligen i en direktaffär med AP Fastigheter, inte ett auktionsförfarande med samma resultat. Även en S-regering hade troligen sålt Vin&Sprit förr eller senare. Och Telia är ingen helig ko för någon.

Staten har genom Vattenfall under mandatperioden nettoköpt bolag för nära 100 miljarder kronor. I det nytillkomna statliga ägandet kan även andelen i Swedbank räknas in. Och då är inte emissionerna i statliga bolag inkluderade.

På regeringens säljkonto finns 8 procent i Telia Sonera (18 miljarder), 7 procent i OMX (2 miljarder), delar av Apoteket (nära 9 miljarder) och hela Vin&Sprit (60 miljarder). Om Vasakronan (41 miljarder) ska räknas in är en smaksak, men vi väljer att vara generösa och tar med även den transaktionen. Därmed summeras försäljningarna till 130 miljarder kronor.

Totalt ger det ett plus för staten på 30 miljarder. Räknas Vasakronan bort är det ett minus. Statens ägande har vuxit under mandatperioden. Den statliga bolagssfären ser lite annorlunda ut, men är ungefär lika stor som före valet. Till och med större. Och finanskrisen är bara en del av förklaringen.

Att Mats Odell misslyckades med sitt 200-miljardersprogram går att skylla på finanskrisen. Det hade varit omöjligt och direkt omdömeslöst att fortsätta processen att försöka placera posterna i Telia Sonera och Nordea när finansmarknaden var satt ur spel. Just därför var det extra olyckligt att Carnegieaffären stal dyrbar tid i mandatperiodens början.

Mats Odell fick inte fyra år. Han fick ett år innan Northern Rock satte stopp för SBAB-försäljningen. Ytterligare ett år på nåder. Vasakronan-affären blev klar i absolut sista sekunden innan Lehman kraschade. Under de två sista åren av mandatperioden har det gjorts ytterst få affärer alls i världen.

Därför är det extra ironiskt att just statliga Vattenfalls vd Lars G Josefsson lyckades drämma till med en rekordtransaktion som omintetgjorde alla tidigare ansträngningar att minska statens omfång.

Om regeringen Reinfeldt blir hågkommen för sina privatiseringar är det oförtjänt.