Total dominans

Monopol, där ett bolag totalt dominerar en marknad, och oligopol, där ett fåtal delar marknaden, har åter börjat ta plats i den ekonomiska diskussionen. Allt färre och större aktörer i alltmer specialiserade branscher gör att de dominerande bolagen ofta är mycket lönsamma, men tillför inte alltid så stor samhällsekonomisk nytta. Tvärtom kan det vara rent skadligt. Välkända amerikanska ekonomer, som nobelpristagaren Joseph Stiglitz och Harvardprofessorn Robert Reich, har lyft fram den ökade koncentrationen inom allt fler branscher som en viktig förklaring till de stora samhällsekonomiska bekymmer som världsekonomin brottas med.

Många företag vårdar hellre sin prisledande position än investerar i ny kapacitet. För ny kapacitet skulle, om den nyttjades, sänka priset och lönsamheten. Samtidigt leder den höga lönsamhet, som följer av den starka marknadspositionen, till ett högt sparande. I nästa steg har detta sparkapital svårt att hitta till produktiva investeringar. I stället används kapitalet till aktieåterköp, höjda utdelningar eller förvärv av andra företag, vilket i samhällsekonomisk mening inte är någon investering, utan bara betyder att en summa pengar byter hand.

Ekonomen Larry Summers anger det höga ­sparandet som den viktigaste förklaringen till vad han kallar secular stagnation. Det vill säga ett tillstånd som präglas av ett för högt sparande som håller nere efterfrågan, räntor och inflationen.

Företagens starka marknadspositioner leder samtidigt till att de får en allt starkare förhandlingsposition relativt både leverantörer, kunder och anställda. Denna monopol- och oligopoliseringstrend kan vara en viktig förklaring till att löneandelen har tappat relativt kapitalet som andel av det mervärde (value added) som ekonomierna genererar.

Samtidigt är inte detta någonting nytt. ­Sekelskiftet kring år 1900 präglades också av en växande koncentration i de då snabbt framväxande industrierna. I USA, där denna utveckling var som starkast, skapades stora förmögenheter genom att kontrollera hela industrier. Det handlade om allt från socker, järnvägar, hamnar och oljeindustrin, med magnater som John Pierpont (”JP”) Morgan och familjen Rockefeller.

Storkapitalet fick stort politiskt inflytande, och de antitrustlagstiftningar som infördes, som Sherman Antitrust Act år 1890, riktades främst mot de ”truster” i form av ­fack­föreningar som anställda hade bildat. Det var först med den republikanske ­presidenten Theodore Roosevelt som det sattes ett tryck på att slå sönder de största trusterna. Även den framväxande svenska industrin präglades av kartell- och monopolbildning, där Ivar Kreugers försök att bygga ett globalt tändsticksmonopol är det främsta exemplet.

Sällskapsspelet Monopol utvecklades i början på 1900-talet för att visa på vad som händer om tillgångar, i det här fallet fastig­heter, koncentreras på alltför få händer. Någon får till slut monopol och kan ta ut ockerhyror. Spelet var ett led i att försöka popularisera ekonomen Henry Georges teorier om att det var övervinster, på engelska ”rent”, som först och främst skulle beskattas.

Medvetenheten om att monopol och alltför stor marknadskoncentration kan vara skadligt för samhällsekonomin har därefter funnits med under större delen av 1900-talet. Det spreds en insikt om att vissa typer av verksamheter utgjordes av så kallade naturliga monopol. Det handlade om stora infrastrukturanläggningar, där det skulle vara helt olönsamt att bygga parallella nät. Detta ledde till att järnvägar, vägar, vatten- och avloppsanläggningar, eldistribution och inte minst telekommunikationer togs över av staterna själva eller underkastades olika former av prisregleringar.

Men under 1980- och 90-talet började detta ifrågasättas. Stater och kommuner ansågs vara ineffektiva och ofta politiserade tjänsteproducenter, där fackföreningar och andra starka påtryckningsgrupper fick stort inflytande på bekostnad av allmänintresset. Avsaknaden av vinstintresse gjorde också att de var tröga med att införa ny teknologi. Privatisera och öppna för konkurrens, blev ledord. Statliga verksamheter skulle också bolagiseras och drivas efter vinstmaximerande principer, som Vattenfall, SJ och ­Telia för svensk del. Den företagsekonomiska ­effektiviteten skulle leda till bättre nyttjande av befintliga resurser och även styra investeringar dit de gav högst avkastning. Det sattes likhetstecken mellan företagsekonomisk och samhällsekonomisk effektivitet.

Själva konceptet med naturliga monopol ifrågasattes också. Den konservativa amerikanska nationalekonomen och nobelpristagaren Gary Becker försökte dödförklara de naturliga monopolen under slutet av 1990-talet. Tankesmedjor som amerikanska Cato Institute drev också denna tes och ifrågasatte även behovet av att reglera privata monopol överhuvudtaget. De ansåg med stöd av den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse att övervinster i en bransch eller hos ett företag skulle leda till utveckling av ny konkurrens och ny teknik som skulle kullkasta den tidigare monopolistens överlönsamhet och affärsmodell.

Murbräckan under 1990-talet var den snabbt växande mobiltelefonin. De statliga telemonopolen hade varit sena att förstå att detta skulle bli en massmarknad. Här kom en ny teknik som gjorde att ett slutet system, den fasta telefonin, kunde utmanas i grunden. I Sverige startade Jan Stenbecks investmentbolag Kinnevik teleoperatören Comvik med eget mobilnät under mitten av 1980-talet. Kinnevik hade samtidigt rundat det svenska statliga sändningsmonopolet för radio och tv genom att via satellit sända reklamfinansierad tv riktad till svenska hushåll. Comvik, senare Tele 2, fick sedan fler efterföljare.

Avregleringar och privatiseringar har sedan genomförts inom en lång rad tidigare statliga och offentliga monopol, som bil­besiktning och apotek. Friskole- och vårdvalsreformerna har också varit samma andas barn. De privata alternativen och konkurrensen skulle leda till att tjänsterna utvecklades och kraven på lönsamhet att resurserna användes effektivare.

Systembolaget var lite paradoxalt den institution som var den främsta symbolen för de svenska monopolen och statliga förmyndarsamhället under 1980-talets politiska kamp. Numera är Systembolaget en av de statliga institutioner som rankas högst av medborgarna och det finns inget parti som driver att monopolet ska slopas.

Men det är inte bara fallet Systembolaget som inte utvecklats som nyliberalerna tänkt sig. Telekombranschen som var själva ­symbolen för den kreativa förstörelsen och den nya konkurrensen har utvecklats till väl cementerade oligopol, med sällan fler än fyra aktörer på de fortfarande helt nationella marknaderna. I några länder, som i Norge, handlar det om duopol: endast två aktörer.

Några egenskaper är mycket påtagliga för telekombranschens utveckling under de senaste decennierna.

För det första är det i stort sett uteslutande tidigare helstatliga telemonopolet som är det marknadsmässigt största bolaget på de nationella marknaderna. För det andra så finns det ett mycket tydligt samband mellan ­marknadsandel och lönsamhet, vilket är helt i linje med hur det tidigare utdömda synsättet att dessa marknader utgör naturliga monopol fungerar. Branschen präglas av höga fasta kostnader för att upprätthålla rikstäckande nät, men att marginal- kostnaden för varje ytterligare kund är mycket låg.

Att branschen driver på för att konkurrensmyndigheterna ska tillåta ytterligare konsolidering är därför inte så märkligt. I några europeiska länder har också myndigheterna gått med på att fyra spelare blivit tre.

Bolagen hävdar att lönsamheten måste upp för att de ska ha råd att investera i ny teknik, vilket normalt innebär större kapacitet och högre överföringshastigheter. Att det blir resultatet är långt ifrån givet, det motsatta kan också inträffa när konkurrensen minskar: investeringar i ny teknik krymper.

Så ser det i USA, där kabel-tv- och bredbandsdominanten Comcast lyfts fram som ett exempel av ovan nämnde Robert Reich. Comcast har ett fast grepp om ett stort antal regionala marknader, med flera de-facto-monopol. Kundnöjdheten är mycket låg, men då konsumenterna i praktiken ofta inte har något att välja på har det mindre betydelse för Comcast. Den amerikanska konsumentorganisationen Consumers Union har utsett Comcast till ”Worst Company in America” under såväl 2010 som 2014.

Överföringskapaciteten i Comcasts bredbandsnät är klen i en internationell jämförelse. Men bristerna passar bättre i Comcasts affärsmodell än det motsatta. Bolaget kan differentiera sina kunderbjudanden och ta ut premiumpriser för högre kapacitet. Comcast har även försökt att ta betalt av tjänsteleverantörer, som exempelvis nät-tv-kanalen Netflix, för att de ska få prioritet i nätet. Comcast har också anklagats för att ha utövat påtryckningar på lokala politiker för att förhindra att Google får tillstånd att bygga ett konkurrerande fibernät. Den kreativa förstörelsen har i stället utvecklats till den feodala söndra- och härska-modellen.

Situationen har lett till att USA:s president Barack Obama har försökt införa långtgående regleringar av bredbandsföretag, vilket dock har stött på stort motstånd från lagstiftarna i kongressen.

I Sverige finns ingen direkt motsvarighet till Comcast, men börsnoterade kabel-tv- och bredbandsbolaget Comhem har likheter: mycket hög lönsamhet, lokal monopolställning och låg kundnöjdhet.

Även Telia har vissa drag och det är troligt att Comhems tidigare ägare, riskkapitalbolaget EQT, vill göra om resan med bredbandsbolaget IP-Only.

Men det är inte bara inom de branscher som tidigare betraktades som naturliga monopol där koncentrationen av antalet aktörer har ökat påtagligt. Detta är regeln för i stort sett alla branscher.

Den svenska dagligvaruhandeln har förvisso alltid varit koncentrerad, men det är under de senaste decennierna dominansstrategin har blivit uppenbar. Ica har numera mer än 50 procent av den svenska marknaden. Lönsamheten i dagligvaruhandeln har ökat påtagligt, samtidigt som den sjunkit hos många av leverantörerna.

Strategin med egna varumärken har gjort att stora delar av livsmedelsindustrin har kommodifierats, som det heter på ekonomspråk. Det betyder att möjligheten för mindre och medelstora företag att ta ut en premie för sina varumärken har minskat.

Bland de större svenska verkstadsföretagen, liksom även i andra branscher, har fokus på att vara nummer ett eller två på en väldefinierad marknad varit det stående mantrat sedan 1990-talet. Och det är så tydligt med företag som verkligen har lyckats med detta – som verkstadsbolagen Atlas Copco, Alfa Laval och Sandvik, låstillverkaren Assa Abloy, bilsäkerhetskoncernen Autoliv, mätteknikexperten Hexagon och rullagerföretaget SKF – för där är lönsamheten direkt proportionerlig mot marknadsandel och antalet aktörer på sina respektive delmarknader.

Och samma ambitioner går igen i de flesta branscher. SCA skiljer ut sig från de andra skogsföretagen med sin konsumentproduktsida, där bolaget har en dominerande ställning inom ­mjukpapper och på hygienprodukter. Holmen och Stora Enso har samma position inom en mindre nisch, konsumentvarukartong, men i övrigt är den branschen kommodifierad.

Företagsutveckling och positionering har mer utvecklats till en spelteoretisk match än att leverera de bästa produkterna. Ericsson är visserligen en dominant inom mobilsystem, men har konkurrenter som Huawei och Nokia.

Samtidigt möter Ericsson kunder i form av teleoperatörer, som har mycket starka positioner på sina marknader. Och dessa kunder vill sällan ta några större tekniksprång, utan snarare tvärtom då det som nämnts underminerar deras befintliga affärsmodeller.

Utvecklingen av internet och den digitala tekniken har visserligen inneburit stora utmaningar och krav på förnyelse inom många branscher. Men samtidigt har det medfört att nya de-facto-monopol har utvecklats. Det är den så kallade nätverkseffekten som driver på en allt högre koncentration av ­företag, där det till slut bara finns plats för en aktör.

Nätverkseffekten innebär att nyttan för varje användare ökar ju fler användare som finns där. Blocket, exempelvis, är knappast den bästa annonssajten i Sverige, men den är den enda ur ett ekonomiskt perspektiv.

Hemnet är tekniskt sett inte bättre än ­Bovision, men har fler användare och är därför helt dominerande för bostadsannonser.

Google och Facebook är exempel på ­företag som har uppnått en global dominans och i praktiken monopolställning inom sina områden på grund av nätverkseffekten. Med sin position och styrka så kan de ­också sätta ett stort tryck på andra branscher. Mediabranschen har exempelvis nästan eliminerats.

Framväxten och återskapandet av starka monopol och oligopol har hittills inte mött något starkt motstånd från politiskt håll. ­Föreställningen om att marknadskrafterna driver på utveckling och välstånds­utveckling är fortfarande mycket stark.

Tillsynsmyndigheterna är ofta flata, där exempelvis SCA kunde köpa och lägga ner Munksjös lönsamma mjukpappersdivision utan att svenska Konkurrensverket ­rörde ett finger. Kvar finns nu SCA och Metsätissue. Post- och telestyrelsen har heller inte haft några synpunkter på Telias allt ­tydligare dominans inom de svenska bredbandsnäten.

Men det börjar växa fram en insikt om att marknadskrafterna inte alltid leder till den bästa av världar. Det börjar nämligen sprida sig en ängslighet hos de dominerande ­företagen om att deras position kan komma att ifrågasättas. Ett exempel är Ica som själva hävdar att de har en dryg tredjedel av dagligvarumarknaden och inte alls är så dominant, medan branschstatistiken alltså hävdar att de har över 50 procent av marknaden.

Fyra dominanter på den svenska marknaden

1. Telia

Telia är det uppenbara exemplet på att marknadsdominans lönar sig. Lönsamheten är direkt kopplad till marknadsandel på respektive marknad. Starkast och lönsammast är den svenska hemmamarknaden. På den svenska mobilmarknaden har Telia en marknadsandel på nära 40 procent och är klart störst. Mobilverksamheten särredovisas visser-ligen inte, men rörelsemarginalen före avskrivningar, ebitda, uppgår till i runda tal 50 procent. Det är i praktiken dubbelt upp på den svenska verksamheten hos konkurrenterna Telenor, Tele 2 och 3. På marknader där Telia har försökt sig på med organiska inbrytningar på egen hand, som Danmark och Spanien, är så väl marknadsandel som lönsamhet klen. Spanien har Telia beslutat att lämna och i Danmark har man försökt få till en struktur-lösning genom att gå ihop med Telenor, dock utan att få konkurrensmyndigheterna med sig.

Man kan göra tankeexperimentet att den svenska mobilinfrastrukturen var en samhälls-ägd funktion. Telia skulle i praktiken kunna ta över alla de övriga aktörernas kunder med ytterst marginella investeringar och kostnadsökningar. Samtidigt skulle bolaget kunna plocka bort knappt hälften av kostnadsmassan, i form av marknads-föring och försäljning. Ett sådant Mobilteleverk skulle kunna sänka de samlade intäkterna för den svenska mobilmarknaden (totalt 55 miljarder kronor årligen) med 80 procent, och därmed priset för svenska mobilkunder med lika mycket, och ändå vara en mycket lönsam verksamhet. Ett sådant verk skulle heller inte ha någon affärsmodell som skulle hindra det ifrån att investera i ny och bättre teknik.

Det skulle också finnas stora samhällsekonomiska vinster att göra om ett offentligt monopol stod för utrullandet av det svenska fibernätet och inte som nu låta två oligopolister som Telia och EQT:s IP-Only stå för merparten av utbyggnaden, vid sidan av de kommunala stadsnäten. För den samhällsekonomiska kalkylen skulle göra det lönsamt att i praktiken dra fiber till nästan varje koja. Konkurrensen skulle i stället flytta till tjänsteinnehållet. Där har det offentliga inte så mycket att komma med.

2. Sandvik

Sandvik är ett annat exempel på att det är prisledarskap som gäller när storföretag ska ta ut strategiska riktning. När den relativt nytillträdde vd:n Björn Rosengren presenterade sin strategi för verkstads- och specialstålskombinatet Sandvik var en av huvudrubrikerna just ”Pricing power”.

Och prisledarskap är själva definitionen på att ett företag har uppnått en sådan marknadsposition att det just kan styra priset oavsett hur efterfrågan utvecklas. I så kallade ”välstrukturerade branscher”, det vill säga få aktörer, så vet man att konkurrenterna resonerar på samma sätt och gör det mesta för att undvika priskonkurrens.

För två av Sandviks affärsområden, Machining Solutions och Rock and Mining Technology, så har företaget redan en dominerande position, med marginaler och lönsamhet på höga nivåer, trots att många av kunderna är pressade.

Det mest utmärkande är gruvsidan, där Sandvik uppvisar en avkastning på sysselsatt kapital på 25 procent, trots den djupa krisen i råvarubranschen och därmed minskade investeringarna inom gruvindustrin. Förklaringen är att på underjordssidan finns i praktiken bara två leverantörer: Atlas Copco och Sandvik.

Det är också talande att Sandvik har ett avkastningskrav på sysselsatt kapital på 18 procent, sänkt från 25, på sina investeringar. Med tanke på att den riskfria räntan ligger på noll, så vill det till att dessa investeringar skapar just prisledarskap för att Sandvik ska kunna räkna hem dem. Sandviks ordförande heter Johan Mohlin, och är vd för Assa Abloy (se nedan). Mr Oligopol, som en vd för ett svenskt investmentbolag utnämnde honom till.

3. Assa Abloy

Assa Abloy är det svenska verkstadsföretag som under sin framväxt har haft den mest utpräglade dominansstrategin. Genom förvärv av lokalt starka låsföretag har Assa Abloy utvecklats till en global dominant i branschen, med en mycket god lönsamhet. Företaget bildades 1994, då Securitas fusionerade sin svenska låsverksamhet med den finländska Metrakoncernens motsvarighet Abloy.

Företaget har därefter kontinunerligt vuxit genom förvärv, där det enskilt största var förvärvet av brittiska Yale för motsvarande drygt 10 miljarder kronor. På de mogna europeiska och amerikanska marknaderna så delas -marknaden i princip av fyra företag. Förutom Assa Abloy är det amerikanska Stanley Black & Decker, tyskschweiziska Dormer Kaba, och Irlands-baserade Allegion, som bildats av amerikanska Ingersoll & Rands lås- och säkerhetsprodukter.

Assa Abloy uppvisar de karaktäristika som pris- och marknadsledarskap ger. Det tydligaste exemplet var att lönsamheten på den amerikanska marknaden kunde hållas på mycket hög nivå trots att det amerikanska bostads- och fastighetsbyggandet kollapsade i samband med Lehmankraschen.

4. Ica

Ica har vuxit fram som den stora giganten på den svenska dagligvarumarknaden. Enligt dagligvaruhandelns branschorganisation uppgår marknadsandelen till 50,2 procent. Ica själva säger 36 procent.

En förklaring kan vara att Ica känner att den egna storleken och styrkan är dess största svaghet. I likhet med många så kallade välfärdsföretag skulle man kunna säga att verksamheten präglas av överlönsamhet. Det gäller såväl det börsnoterade Ica-gruppen som de privatägda butikerna och då i synnerhet de handlare som fått ta över sådana förläningar som går under konceptet Ica Maxi, där rörelsemarginalerna kan ligga upp emot 6–7 procent, men där kapitalbehovet är minimalt, då verksamheten i praktiken finansieras genom leverantörskrediter.

För Icas marknadsposition och kontroll över mötet med slutkunderna har gjort att bolaget har en mycket stark förhandlingsposition gentemot leverantörerna, där många företag är pressade.

Ett exempel är mjölkprodukter. Priset på mjölk till svenska mjölkbönder ligger på samma nominella nivå som under slutet av 1980-talet. Slutpriset till konsument har ökat med 50 procent under samma period, och då har matmomsen sänkts.