Tobaksmiljardären

Han är alltid på väg, Johan Andresen. Affärsvärlden träffar honom i en paus på ett seminarium på Handelshögskolan i Stockholm, en fullspäckad dag som avslutas med middag på Wallenbergarnas Täcka Udden. Därefter bär det av på jakt till Jämtland några dagar. Tidigare i vecka har han varit på ledningsgruppsmöten, styrelsemöte och på företagsbesök.

Att han alltid är på väg gör namnet på det familjeföretag han ensam basar över – Ferd (Färd på svenska) – mycket passande. Det lämpar sig inte bara för Johan Andresen själv. Under de senaste generationerna har familjeföretaget gjort en redig resa, från ett tobaksbolag till att bli ett brett industri- och finansföretag. I dag ägnar sig Ferd åt olika former av investeringar, såväl industriella som finansiella. Dessutom har företaget ett ben med inriktning mot sociala entreprenörer.

Ferd förfogar över bokförda värden på över 15 miljarder norska kronor. Förra året omsatte koncernen 8,6 miljarder norska kronor och gjorde en vinst på 1,5 miljarder. Johan Andresen är ensam ägare till företaget och det gör honom till en av Norges absolut rikaste män. Hans förmögenhet uppgick i fjol till 13,3 miljarder norska kronor, vilket räckte till en femteplats på den norska affärstidningen Kapitals lista.

Anor från 1700-talet

Familjeföretagets historia tar sin början i slutet av 1700-talet, då förfadern Nicolai Andresen startade en handels- och bankirfirma. Handelsverksamheten gick till en av sönerna, som 1849 köpte Tiedemanns tobaksfabrik. “Det blev grunden till den familje- och företagartradition som lever vidare i dagens Ferd”, hette det i årsredovisningen för 2009.

Tiedemanns tobaksfabrik blev med åren Norges största tobaksbolag. På 1970-talet började bolaget producera det numera kultförklarade cigarettmärket Prince på licens. Prince kom som så småningom att bli Norges mest sålda cigarett och märket ensamt genererade stora kassaflöden. Vid sidan av tobaksfabriken fortsatte familjen att investera i och utveckla nya verksamheter, men Tiedemanns var hela tiden navet i familjeföretaget.

I takt med att tobaksbranschen konsoliderades blev det allt svårare för en liten spelare att hävda sig. Det gjorde att Johan Andresen och hans far, Johan Andresen sr, 1998 fattade det avgörande beslutet att sälja företaget som varit i familjens ägo under fyra generationer. Köpare var det danska börsföretaget Skandinavisk Tobakskompagni. Därmed var Ferd inte längre operativt engagerat i tobaksverksamhet, även om de som betalning fick 17,2 procent av aktierna i det förvärvande bolaget.

En epok var över, en ny hade tagit vid. Samma år tog Johan Andresen över vd-posten och hela ägandet i bolaget efter sin far. Några år senare, 2005, sålde Johan Andresen innehavet i Skandinavisk Tobakskompagni till Skandinavisk Holding och British-American Tobacco Company (BAT). Andresens var därmed helt ute ur den då relativt nedsablade industrin.

Johan Andresen förnekade vid tidpunkten för försäljningen att det hade något med tobakens skadeverkningar att göra. Samtidigt hade hans far bara fem år tidigare mött den numera avlidna storrökaren Robert Lund i rätten. Lund krävde skadestånd. Tiedemanns vann visserligen striden, men det är svårt att gå oberörd ur en sådan process.

– Det är alltid tråkigt att höra att människor hamnar i svåra situationer, men rätten är kristallklar på att rökning är ett individuellt val, sade Johan Andresen till Dagens Næringsliv.

Johan Andresen frigjorde i ett svep 2,3 miljarder kronor, som kunde användas för att utveckla verksamheten i en annan riktning. Den tidigare tobaksprinsen skulle bli en framgångsrik industri- och finanskung.

förvärva, ärva,

fördärva

Trots det höga tempot framstår Johan Andresen som avstressad när man möter honom. Han talar tydligt och eftertänksamt, är artig och lite lagom skämtsam. En man med typiska överklassmanér. Sympatisk, korrekt och klart mer välpolerad än man föreställer sig en norsk företagsmagnat. Han skiljer sig tydligt från lirare som Kjell Inge Rökke och Petter Stordalen.

Trots tre syskon är Johan Andresen ensam arvtagare till familjeföretaget. Att göra så har varit en tradition i familjen. Ägandet har gått till den som driver bolaget.

– Om jag inte velat ta över vd-skapet, hade jag inte heller fått bolaget. Då hade det gått vidare till nästa syskon. Jag har gladeligen tagit på mig både ägandet och ansvaret. Men inget ansvar kan också vara en angenäm position, säger han.

Det må vara lätt för Johan Andresen själv att säga, men han menar att syskonen tycker likadant och att hans övertagande inte lett till bråk inom familjen. Relationen med syskonen är god och som bevis på det berättar han att han ätit middag hos sin syster, bosatt i Stockholm, kvällen innan.

Att veta vad som gäller brukar vara ett framgångsrikt sätt att undvika arvstvister och enligt Johan Andresen stod det tidigt klart att det var just han som skulle ta över efter sin far.

– Jag var på något sätt destinerad till att ta över. Jag är fem år äldre än min syster, så på det sättet hade jag ett visst försprång.

Familjeföretags generationsskiften är numera forskningsämne på de främsta högskolorna. Det är en komplex sak, där såväl känslor som pengar är inblandade. Förvärva, ärva, fördärva heter det som bekant. De allra flesta familjeföretag klarar inte mer än tre generationsskiften. Men familjen Andresen är nu inne på sin femte generation sedan tobaksbolaget köptes.

– Det är ju många familjeföretag som gjort på andra sätt och det har också fungerat, men våra generationsskiften har varit smidiga. När företaget huvudsakligen bestod av ett bolag, Tiedemanns tobaksfabrik, då var det viktigare att en tog över. Med en ägare, som också var vd, kunde man fatta snabba beslut och vara ett flexibelt företag.

– Min far startade förpackningsföretaget Elopak. Det var ett så pass riskfyllt projekt att jag tror att det inte hade blivit något om många delägare varit inblandade.

Sannolikt hade det också varit svårare att få till en försäljning av Tiedemanns om viljorna i ägarkretsen hade varit flera. I dag består dock Ferd av en mängd olika bolag och finasiella investeringar, vilket gör situationen annorlunda, menar Johan Andresen.

Att han för tre år sedan formellt förde över merparten av bolaget, motsvarande cirka 12 miljarder kronor, till sina två döttrar, 14 och 15 år gamla, tyder också på att han kan komma att bryta arvskiftestrenden. Än så länge sitter han kvar på en “golden share” som, ger honom full kontroll över företaget. Vem som slutligen övertar ansvaret återstår att se, men det är ingen omöjlighet att döttrarna gör det gemensamt.

Förlikningen

Ferd vilar på fyra grundpelare: trovärdighet, lagspelare, långsiktighet och äventyrslystnad. De ska spela samman, menar Johan Andresen, men tillägger att trovärdigheten är viktigast.

Det hindrar inte att Johan Andresen har anklagats för att ha skinnat andra på pengar. En långdragen historia i de norska tidningarna var när småföretagarna Öistein Pettersen och Erik Bjaröy anklagade honom för att ha manövrerat ut dem ur X-it, det bolag de grundat, och roffat åt sig andelar med oschyssta metoder. Grundarna krävde 50 miljoner kronor i skadestånd. Det slutade i förlikning.

– Det var ett klassiskt tillfälle där grundaren varken var en bra ledare eller hade möjlighet att finansiera bolaget. Vi förlorade mer pengar än grundarna på det där bolaget. Vi sålde med förlust, säger han.

– Det viktiga var att vi inte gick emot våra värderingar. Problemet var snarare att vi var lite för snälla till att börja med. Men vi anser att vi uppförde oss mycket korrekt.

Johan Andresen tror inte att den erfarenheten gjort honom tuffare.

– Nej, inte tuffare. Däremot går vi inte längre in i så tidig fas. Traditionellt sett har vi gått in väldigt tidigt och varit med och startat företag. Vi startade Elopak från grunden. Men risken i sådana projekt är stor och det är inte säkert att familjeföretagare är de bästa entreprenörerna bara för att de är långsiktiga.

Ferds stolthet

Elopak, förpackningsföretaget som startades av Johan Andresens pappa, är numera Ferds stolthet och stora kassaflödesgenerare. Bolaget värderades i slutet av 2009 till över 5 miljarder norska kronor, vilket gör det till världens tredje största förpackningsföretag för vätskor. Bolaget är därmed en av Tetra Paks främsta konkurrenter.

– Tetra Pak har ett bra grepp om marknaden. Vi har inga ambitioner att bli lika stora, men vi har en ambition att kunden i något större utsträckning ska välja oss. Det finns utrymme för fler än en spelare, rätt och slätt för att kunden vill ha alternativ.

För tre år sedan försökte Elopak utmana Tetra Pak genom att köpa det näst största företaget i branschen, schweiziska SIG. Tillsammans skulle bolagen ha haft 15 procent av marknaden. Styrelsen i SIG tyckte dock att budet på 11,6 miljarder kronor var för lågt. Budet höjdes, men i det läget kom det nyzeeländska bolaget Rank Group in i matchen och bjöd över. Johan Andresen och hans investeringspartner CVC fick dra sig ur leken.

– Det var det största fientliga bud som lagts på ett schweiziskt börsbolag. Det tycker jag var ganska äventyrslystet. Det var en lång och segdragen process som slutade med att affären stöp.

– Vi bjöd det priset vi tyckte var riktigt. Om vi hade köpt det, hade vi haft stora skulder i bolaget. Jag tror att det faktum att vi drog oss ur visade att vi är pragmatiska. Vi hade också visat att vi törs satsa när det finns möjlighet.

Ferd försökte först, utan framgång, att föra en dialog med styrelsen i SIG.

– Till slut var vi tvungna att göra ett fientligt försök. Det var en chansning som tyvärr inte gick hem. Men aktieägarna blev överlyckliga, och för oss som under budprocessen köpte på oss en del aktier, blev det slutligen en bra affär, säger Johan Andresen.

Kampen i Orkla

Köpet av SIG hade, om planerna gått i lås, varit det sjätte största förvärvet i norsk företagarhistoria och det största förvärvet ett privat företag gjort i Norge. Men det var långt ifrån den första storaffär som Johan Andresen varit inblandad i.

Under åren före millenieskiftet var han, liksom Hakon-gruppens grundare Stein Erik Hagen och finansmannen Christian Sveaas, storägare i försäkringsbolaget Storebrand. Tillsammans med Storebrands dåvarande vd Åge Korsvold hade miljardärerna drivit fram en fusion mellan Storebrand och banken Kreditkassen. Det gjordes utan att involvera den största ägaren Orkla. Orkla, som hade en stark och kraftfull vd i Jens P Heyerdahl, valde att sätta stopp för affären. Det fick vännerna att gå i taket. De slog sig ihop med Johan Andresen och en plan för att ta över Orkla och peta bort Heyerdahl sattes i verket.

– Ledningen lyssnade inte längre på sina ägare. Styrelsen i Orkla fick inte igenom sina förslag och därför tyckte vi att ledningen borde gå. Sveaas och Hagen var mer aktiva än jag, inte minst för att de hade större poster i Orkla.

Några år senare sålde Skandia, med Lars-Eric Petersson i spetsen, sin aktiepost på drygt 9 procent i Orkla. De tre vännerna, som i medierna kom att få smeknamnet de tre musketörerna, fick inte köpa. I stället såldes aktierna till underpris till en länge okänd köpare, som sedan visade sig vara Kjell Inge Rökke. Det blev ramaskri. Försäljningen till underpris var Jens P Heyerdahls verk, menade musketörerna.

Det hela nådde tv-såpa-höjder när det framkom att Jens P Heyerdahl hade inlett ett förhållande med Tove Midelfart, själv en av Norges rikaste kvinnor. Tove Midelfart var styvmor till Celine Midelfart som var Kjell Inge Rökkes käresta.

Rökke sålde kort därefter sitt innehav och musketörerna fick köpa. Heyerdahl kunde petas från sin plats. En lång och segdragen kamp i Orkla var över.

Gates häcklad

I norskt näringsliv är Johan Andresen en vanligt förekommande profil. Flera av de norska makthavarna, såväl i näringslivet som i politiken, är Johan Andresens samarbetspartner och personliga vänner. Redaren John Fredriksen och hotellkungen Christian Ringnes är två exempel. Även Orklas före detta vd Jens P Heyerdahl har på senare år blivit en nära vän.

Trots sitt svenska ursprung, Johan Andresens mor är svenska och hans syster bor här, är det sämre ställt med de svenska kontakterna. Familjen Wallenberg är vänner sedan länge, men i övrigt är det klent med svenskt nätverk. Han känner exempelvis inte familjen Persson, trots att han äger aktier i Hennes & Mauritz för ett par hundra miljoner kronor.

Att det norska näringslivet är mer vilda västern än det svenska håller Johan Andresen inte med om.

– Men ni har lite fler sfärer i Sverige, som Industrivärden och Wallenberg. I viss mån ligger det förstås personligheter bakom, men det är kanske lite mer processuellt. I Norge kan det verka som att beslut fattas av privatpersoner som tar stora bets och litar på sin intuition. Så är det, men dessa har ofta god marknads- och industriförståelse. Det kan se lättvindigt ut, men det är en streetsmartness som är unik. Fredriksen är dess främsta företrädare.

Några svenska investeringar har Johan Andresen gjort. Ferd är delägare i Carpe Diem Beds of Sweden, baserat i Lysekil, liksom i Kentor, en svensk systemintegratör, numera dotterbolag till norska Telecomputing. Men i allt väsentligt är Ferds verksamhet koncentrerad till Norge.

Utöver Elopak är Ferd hel- eller storägare i industriföretagen Swix Sport, som tillverkar skidprodukter, Aibel (gamla ABB Off-shore), it-företaget Telecomputing samt i flera mindre företag. Dessutom ägnar sig bolaget åt fastighets- och aktieförvaltning, såväl på som utanför börsen, liksom andra former av finansiella investeringar.

För att vara ett bolag med mycket verksamhet i den finansiella sektorn klarade sig Ferd bra under de senaste krisåren, enligt Johan Andresen. I stort tack vare industriföretagen.

– När man får en nedgång i världen, så påverkas även vi. Men vi har klarat oss bra. Vi belånar oss när vi menar att det är nödvändigt, men vi belånar oss inte så mycket som andra private equity-bolag. Elopak gick bra, Aibel gick bra.

Under krisåren, när läget var som tuffast, valde Ferd att sätta upp en mikrolånsfond och ett ideellt bolag som ska investera i sociala entreprenörer. Familjen Andresen har, enligt egen utsago, alltid engagerat sig i sin omvärld. Kanske var det därför som Johan Andresen reagerade så starkt när Bill Gates, på besök i norska riksdagen 2009, påpekade att privata storföretagare i Norge borde skänka mer pengar till välgörande ändamål.

“Jag har stor respekt för vad du har gjort, både vad gäller att bygga ett fantastiskt företag och att lägga tid och pengar på de sjuka och behövande i världen. Men, Mr Gates, med all respekt, du vet inte ett skit om vilken avgörande roll ett fåtal privata ägare har spelat i ett statligt dominerat land som Norge, såväl i kristider som annars. Så, om du inte har något emot det, så behåller jag mina pengar och låter dem arbeta på det sätt Ferd, dess bolag och anställda anser är bäst. Om du inte tycker om det, bit mig”, skrev han i Ferds kundtidning.

Johan Andresen menar att företag i ett land som Norge, med en så stor offentlig sektor, inte skulle kunna växa om skänkte bort stora summor pengar. Hittills har det dock inte varit några bekymmer med tillväxten. Och ingenting tyder på att resan har närmat sig sitt slut.

Flugfiskare

Bor: I Oslo.

Familj: Hustrun Kristin och två döttrar.

Bakgrund: Pappa norsk, mamma svensk (född Bielke). Familjen skaffade strax före andra världskrigets utbrott en gård i Östergötland, Björkvik, för att kunna ta sig till Sverige om tyskarna ockuperade. År 1944 flydde de dit.

Fritidsintressen: Bland annat jakt och flugfiske.

Ferds styrelse: Numera helt extern. Orklas avgående vd Dag Opedal tillträder inom kort

som styrelsemedlem. Sedan tidigare sitter svensken Urban Jansson i styrelsen.