Tjingeling Tingeling

Det är kanske Peter Pan som bäst förklarat själva grundkonceptet för framgångsrik penningpolitik. Hans tes om att älvor bara finns ifall man tror på dem har fått namn på engelska: The Tinkerbell Effect.

Denna Tingeling-effekt beskriver alltså fenomenet att det finns saker som existerar endast om man tror på dem. Slutar man tro på att vissa saker finns eller fungerar, så upphör de också att finnas eller fungera.

Just penningpolitik är en sådan sak. För att en politik som går ut på att man ska ha 2 procent i inflationstakt om året faktiskt ska leda till att det också blir ungefär 2 procent, så krävs att tillräckligt många människor tror att det blir så. Hela idén är att inflationsförväntningar ska vara självuppfyllande, och är de inte det så har centralbanken hamnat i rejäla problem. Penningpolitik handlar alltså oerhört mycket om att bygga och behålla förtroende för de saker man hävdar ska gälla.

Skulle inflationstakten ligga långt över den utlovade nivån under tillräckligt lång tid är det risk att allmänheten slutar tro att centralbanken är att lita på, och det kan i värsta fall spåra ur i allt högre inflation som slutligen leder till att pengar knappt blir värda papperet de är tryckta på.

Omvänt gäller att en alldeles för låg inflation, eller till och med deflation, under för lång tid kan leda till att människor slutar tro på centralbankens löfte om 2 procents inflation och i stället anpassar sig en verklighetsuppfattning som bygger på deflation. Det är även det mycket farligt, och jag ska nu förklara varför.

Det har på sistone hörts allt högre röster om att Riksbanken skulle strunta i sitt inflationsmål. Billigare grejer är väl inte så farligt, sägs det. Och tänk på alla bieffekter från de låga räntorna i form av höga tillgångspriser?

Dessa sirensånger kan kanske verka lockande, men här gäller det för Riksbanken att verkligen binda sig hårt vid masten. Aldrig är tron på Tingeling så viktig som när hennes existens ifrågasätts. Ju mindre den återstående arsenalen av penningpolitiska vapen blir, desto större blir betydelsen av att förtroendet för inflationsmålet finns kvar. Detta får inte tummas på!

Eftersom så många verkar ifrågasätta faran med deflation, så är det på sin plats att kort förklara vari riskerna ligger.

Först och främst gäller det att skilja mellan bra och dålig deflation. Bra deflation är prisfall som sker på grund av att energipriser faller, teknisk utveckling som går framåt, effektiviseringar och förbättrad konkurrens. Det är vad ekonomer kallar för utbudseffekter. Dålig deflation är prisfall som sker för att efterfrågan i ekonomin är för svag. Viljan att konsumera är lägre än förmågan att producera, och då utnyttjas vår kapacitet inte till fullo.

Det är synnerligen dåligt ifall en ihållande deflation leder till att man slutar lita på centralbankens inflationsmål, och i stället tror att deflation är den nya självuppfyllande förväntningsnormen. Det finns tre grundläggande skäl till att detta är mycket farligt:

1. Tror man att priser ska falla väntar man med att ­konsumera, och väntar man med att konsumera faller priserna ännu mer eftersom efter­frågan faller. En negativ spiral.

2. Om priser och löner faller, men skulder förblir på samma nivå, så stiger den reala skuldbördan. Man bygger alltså upp allt större reala skuldberg, vilket hämmar ekonomins återhämtningsförmåga.

3. Om det inte finns inflation, så blir det mycket svårare att anpassa reallöner mellan olika sektorer av ekonomin. Arbetslösheten blir strukturellt högre, och ekonomin svagare.

Så, snälla Riksbanken, lyssna inte på dem som lockar med att tumma på målsättningarna. Gör allt ni kan för att hålla kvar allmänhetens förtroende för inflationsmålet. Annars blir det tjingeling Tingeling. Och det vore ding.

Tack för mig!

Detta är min sista krönika för Affärsvärlden. Jag tackar mina läsare för uppmärksamheten. Ett sista kulturtips vill jag också lämna. Läs Hans Falladas Ensam i Berlin.