Tjänstefolkets återkomst

Temat för den första valdebatten i Sveriges Television för en dryg vecka sedan var ”jobben”. Ett lämpligt ämne både därför att arbetslösheten pekas ut som valets kanske viktigaste fråga och därför att det är ett område med tydliga skillnader mellan blocken. Under debatten åskådliggjordes skiljelinjen dramatiskt av Vänsterpartiets Ali Esbati som kallade rut-företagare för ”tjänste­folk” och av en upprörd Martin Ådahl (C) som krävde att Esbati tog tillbaka yttrandet.

Olikheterna framkom mer kameralt överskådligt i Dagens Nyheter i helgen, som i en tabell redogjorde för riksdagspartiernas linjer i arbetsmarknadsfrågor. Där kunde utläsas sådant som att de rödgröna partierna vill skärpa reglerna för hur lång en tillfällig anställning får vara och hur arbetsgivare får använda bemanningsföretag. De vill även lagstifta om rätt till heltid, vilket allianspartierna motsätter sig.

Naturligtvis finns skillnader även inom blocken. Miljöpartiet är till exempel liberalare än de röda partierna när det gäller turordningsreglerna. Men på det hela taget finns fog för att påstå att den nuvarande oppositionen har en mer ortodox syn på arbetsmarknaden än vad Alliansen har. Det beror till stor del på de historiska banden till fack­föreningsrörelsen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet verkar ha svårt att släppa tanken på att morgondagens arbetsmarknad ser ut ungefär som på 1960- och –70-talen, då jobben skapades hos storföretag och inom den offentliga sektorn och verktygen var breda överenskommelser i centrala förhandlingar, kollektivavtal och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Den världsordningen är begravd för länge sedan och det vet givetvis Socialdemokraterna. Kanske även Vänsterpartiet. När en av Säffles största privata arbetsgivare, Volvo Bussar, slog igen förra året miste omkring 300 personer jobbet i en liten ort där arbetslösheten redan låg över 11 procent. Kan dessa få jobb på Billeruds pappersbruk i stället, en annan av ortens industriklenoder? Nja, kanske någon enstaka, men Billeruds produktion av 30 000 ton papper och 50 000 ton massa årligen är så automatiserad att den numera hanteras med hundratalet anställda. Enligt Svenska Dagbladet fanns 14 lediga industrijobb i hela Värmland den dag som beskedet om Volvos nedläggning drabbade Säffle. Så ser det ut i stora delar av landet.

De nya jobben skapas inom service- och tjänstsektorerna, alltså näringar som inte så lätt kan flytta till lågkostnadsländer eller där en robot kan sköta produktionen. Och det är här som Ali Esbatis tjänstefolk kommer in, alltså ensamföretagare med kontoret i mobilen, som inte tillhör någon organisation, som jobbar två timmar här och tre där och kanske inte får ihop mer än 20 timmar per vecka att fakturera.

Det kommer naturligtvis inte öppna 300 nya städfirmor i Säffle, men kanske två? Någon som är extra händig kan få jobb som rot-hantverkare medan en mer äventyrlig tidigare bussbyggare anordnar forsränning eller lajvfestivaler och en omhändertagande sort blir egenföretagare i hemtjänsten. Andra kanske kan få jobb inom kundsupport. Den amerikanska jätten HP har till exempel ett nätverk av personer som arbetar hemifrån och vägleder kunderna på telefon när dessa inte kan få sina skrivare att fungera. Förhoppningsvis flyttar också en del av de nu friställda till regioner i Sverige eller inom Europa där chanserna att få nya jobb är betydligt bättre än i Värmland.

Därmed inte sagt att det är någon enkel match för en ny regering att ”fixa jobben” i Säffle eller andra utflyttnings- och nedläggningsorter. Det är oändligt svårt, kanske omöjligt. Men det bästa Ali Esbati – och alla vi andra – kan göra för att öka sysselsättningen kanske är att lägga några hundringar i månaden på att få hjälp med städningen, strykningen eller att reparera verandan. Inte ens de mest bokstavstroende i röda laget har förmodligen några större problem om en städfirma ser till att det är rent och snyggt på deras kontor i riksdagen. Varför måste tröskeln till deras hem vara så hög?

Om oppositionen får styra efter den 14 september måste den försöka komma förbi de ideologiska låsningar som styr synen på hur arbetsmarknaden ska vara funtad. ­Annars har Stefan Löfven inte en chans att leverera på vallöftet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020.