Tillväxtens grund urholkas

För ögonblicket ser det oerhört bra ut för Sverige. Men lågt sparande och låga investeringar är en varningssignal. Vi kan lägga en dålig grund för den långsiktiga tillväxten.

Just nu ser det så bra ut för Sverige att knappast någon tycks bekymra sig om den långsiktiga tillväxten längre. Det finns det anledning att göra. Ända sedan 1970-talet, när Sverige började halka efter andra länder, har Sverige haft låga investeringar och lågt sparande. Det är förmodligen en viktig orsak till den skrala utvecklingen sedan dess. Under 1950- och 1960-talen låg sparande och investeringar på betydligt högre nivåer.

Och även om det hände en hel del under 1990-talet så ligger Sverige fortfarande mycket lågt när det gäller investeringar och hushållssparande. Under förra året gick 16,6 procent av landets samlade produktion (BNP) till så kallade fasta bruttoinvesteringar. Det är lägst bland alla OECD-länder. Hushållen har, efter sparchocken i början av 1990-talet, återigen slutat spara. Med en sparkvot på nära noll hör de svenska hushållen till dem som sparar minst bland OECD-länderna.

Staten sparar

Den svenska staten har visserligen börjat spara. Statens budgetsaldo har gått från ett underskott på över tio procent av BNP i samband med 1990-talskrisen till ett överskott på två procent. Hushållssparandet har utvecklats tvärtom, under krisen nådde det en topp på tio procent av BNP, men nu har det alltså fallit till under noll. Det totala sparandet ligger dock fortfarande på plus vilket syns i att Sverige har ett överskott i bytesbalansen på ungefär 2,5 procent av BNP. Det betyder att vi totalt sett använder litet mindre än vad vi producerar. Att ha överskott i bytesbalansen framställs ofta som något positivt, men det är det inte. En förklaring till det stora överskottet är i själva verket att vi investerar så litet.

Och det är oroande. Att investera är ju det enda sättet att höja produktiviteten och därmed välfärden på lång sikt. Och investeringar kräver sparande. Visserligen kan man säga att allt sparande inte behöver ske inom landet och att internationaliseringarna av kapitalmarknaderna gör att det går bra att finansiera investeringar med utländskt sparande.

Om investeringarna blir större än det inhemska sparandet får vi underskott i bytesbalansen, men om det går till investeringar med en avkastning som överstiger kostnaden är det inget problem. Men i huvudsak är det bara större företag som kan finansiera sig utomlands.

Lennart Berg, docent vid Uppsala universitet, har följt sparandets utveckling i Sverige under decennier. Han menar att det finns ett tydligt samband mellan inhemskt finansiellt sparande och tillväxttakt.

USA och Japan avviker

Just under det senaste decenniet tycks USA och Japan vara exempel på motsatsen. USA har ju liksom Sverige haft ett lågt hushållssparande och har trots 1990-talets investeringsboom fortfarande en låg investeringskvot. Ändå har tillväxten varit lysande under de senaste åren. I Japan är det tvärtom, trots högt sparande och en hög investeringskvot har tillväxten varit usel.Att titta på sparande och investeringar på makronivå är förmodligen alltför grovt. Magnus Henrekson, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, menar att den viktigaste slutsats man kan dra av dessa exempel är att en dåligt fungerande ekonomi inte förmår slussa sparandet till rätt slags investeringar. I en väl fungerande ekonomi, som den amerikanska, slussas sparandet till rätt investeringar och då krävs mindre investeringar för att upprätthålla en hög tillväxttakt.

Men att det inhemska sparandet spelar en viktig roll tycks de flesta ändå hålla med om, särskilt för mindre och växande företag. Mycket talar för att det råder brist på sådant kapital i Sverige. Stefan Fölster, chefsekonom på Handelns utredningsinstitut, påpekar att även om riskkapital har kastats efter nystartade IT-bolag fram till i somras, så har det varit betydligt svårare att finansiera nya affärsidéer inom andra sektorer. Samtidigt finns det starka empiriska belägg för att ett högre individuellt sparande leder till att fler företag startas.

Studerar man sparande och investeringar på mikronivå ser problemet med det låga sparandet på sätt och vis ännu värre ut än när man tittar på det på makronivå. Magnus Henrekson framhåller att kombinationen av lågt sparande och jämn inkomstfördelning innebär att det finns väldigt få som själva, eller genom sina nära anhöriga, kan finansiera en ny affärsidé eller låta det egna företaget växa. Dessutom innebär det svenska skattesystemet att en hel del av hushållens sparande inte blir tillgängligt för riskkapitalmarknaden. Skattesystemet gynnar ju placeringar i exempelvis pensionssparande som via fonder framför allt placeras i större väletablerade företag.Att det totala sparandet har ökat kraftigt under de senaste åren är därför en klen tröst, det beror ju framför allt på att staten har börjat spara. Staten har försökt kompensera för bristen på riskkapital genom att portionera ut pengar, men det har visat sig svårt. Enligt “Entreprenörsfonder. Riskkapital till växande småföretag” fanns det 1998 140 olika stödformer. Problemet är att de är okända för de flesta företag som behöver pengar. Dessutom saknar stödformerna helt samordning och därtill har ingen kunnat visa att de verkligen har haft en positiv effekt på företagstillväxten.

Att staten fortsätter att betala tillbaka på statsskulden kan med tiden skapa negativa effekter. Statens skuld skapar ju förutsättningar för en likvid marknad för statsobligationer. En väl fungerande marknad för statspapper innebär att hela kreditmarknaden fungerar bättre. Att ha ett långsiktigt mål om överskott på två procent av BNP per år över en konjunkturcykel är därför knappast rimligt i längden. Det finns ingen anledning att amortera ner statsskulden. Det vore bättre att ha ett annat mål: att hålla statsskuldens andel av BNP stabil över en konjunkturcykel.

Det svåra bostadsbygget

Bostadsbyggandet, som i hög grad har styrts av politiska beslut, är ett annat exempel på att staten tycks ha oerhört svårt att styra investeringarna rätt. Att investeringskvoten steg till nästan 24 procent i slutet av 1980-talet berodde i hög grad på att bostadsbyggandet steg så kraftigt. Det bidrog till överhettningen och den följande kraschen i början av 1990-talet. Under 1990-talet har bostadsbyggandet tvärtom legat på extremt låga nivåer. Utvecklingen av investeringarna om bostadsbyggandet räknas bort är mycket jämnare. Då är trenden möjligen till och med på väg uppåt.

Bostadspolitiken framstår med backspegeln i hand som ett av de största problemområdena. Vi har gått från den ena extremen till den andra och alltid legat maximalt fel från konjunktursynpunkt. För närvarande hämmas tillväxten i storstadsområdena av bristen på bostäder och det framstår som självklart att det hade varit bra om vi hade investerat litet mer i bostäder under det senaste decenniet. Den politiska styrningen tycks ha bidragit till att bostadsinvesteringarna både kort- och långsiktigt har försämrat tillväxtförutsättningarna i Sverige.

Sjunkande kapitalkvot

Övriga investeringar har däremot utvecklats jämnare, men även på makronivå finns det anledning att undra om vi inte investerar för litet. Den så kallade kapitalkvoten, kapitalstocken som andel av förädlingsvärdet, har fallit stadigt under de senaste tio åren. En förklaring kan vara att produktionen har blivit mer kunskapsintensiv. Det kan innebära att behovet av traditionella investeringar helt enkelt har blivit mind-re. Å andra sidan uppger över hälften av företagen inom industrin att det framför allt är produktionskapaciteten som be-gränsar deras tillväxt just nu.

Kanske visar det sig att dagens högkonjunktur inte är något annat än just en vanlig högkonjunktur. Det är inte helt självklart att vi är på väg in i en högre tillväxtbana där vi kan börja knappa in på avståndet till de rikaste länderna.