Tillsammans är vi fega och svaga
Det kampanjas friskt på borgerliga ledarsidor mot den så kallade decemberöverenskommelsen, DÖ. Men att kontrollerat lämna den blir svårt. Exiten skulle i ” bästa fall”, sannolikt via extra val, resultera i en kraftlös minoritetsregering med en rasande vänsteropposition på ena sidan och ett 13-procentsparti, minst, som ingen vill ta i med tång på den andra. Lägg till detta att ledarskapet är nytt, oprövat, osäkert (Jan Björklund) samt att två av partierna, FP och M, för närvarande saknar politik.
DÖ kan förstås spricka ändå, men då oplanerat, genom X-faktorer eller interna uppror.
Svensk borgerlighet har alltså, kort efter sin mest framgångsrika period någonsin, målat in sig i ett hörn där man passivt måste stödja vänsterpolitik. Trots liberalkonservativ majoritet i parlamentet. Trots ett fiaskoval av de rödgröna. Och trots att flertalet borgerliga väljare enligt DN/Ipso vill inleda samarbete med SD; det vill säga de är emot DÖ.
Vad får deborgerliga då i utbyte? Troligen just ingenting, eftersom överenskommelsen inte lär överleva valet 2018 om SD fortsätter öka. Med finansmannen Sven Hagströmers ord: ”Skulle någon komma med ett affärsförslag om att offra fyra säkra år för att få tillbaka fyra osäkra år, då skulle jag underkänna affärsupplägget direkt”, sa han i en intervju i Dagens Industri.
Ännu en märklig omständighet: efter valet har tre av de borgerliga partierna lagt invandringsåtstramande förslag. Och vad vill då det parti, vilket DÖ:s uttryckliga syfte är att neka allt inflytande? Jo, strama åt invandringen.
Maktpolitiska förklaringsmodeller imploderar alltså när DÖ ska förklaras. Då får vi ta till andra. En är förstås psykologisk. Fredrik Reinfeldt, och troligen Anders Borg med sitt förflutna som nyliberal förespråkare för fri invandring, var inte psykiskt rustade att gå i säng med fienden. Eller ens skaka hand med honom.
Där andra såg en oroad väljare i förort, eller en lågutbildad glesbygdsman ratad på äktenskaps- och jobbmarknaden, eller en förtvivlad rektor som inte kan garantera godtagbar undervisning, såg Reinfeldt en nazist i kostym, redo att med järnrör puckla på och driva bort våra nya svenskar.
Han hade kunnat kasta ett aldrig så litet köttben åt Jimmie Åkesson. I stället kastade han med berått mod bort makten.
En annan förklaring tar spjärn i vår mentalitetshistoria, där ordet konsensus är centralt. Med konsensus avses ett beslut eller en hållning som inte nödvändigtvis är någons förstapreferens, men som alla kan tolerera. Minoritetsintressen vägs alltså in. Till skillnad från strikt majoritetsstyre, där de icke rödhåriga kan besluta att beslagta all glass från alla rödhåriga.
Vår strävan efter konsensus har ofta tjänat oss väl. Ett berömt exempel är Saltsjöbadsandan. Fack och arbetsgivare har pragmatiskt löst problem i stället för att strejka och lockouta.
Men konsensussträvan kan också gå över styr. Så besatta av konsensus är vi nämligen, att en falsk konsensus ofta skapas, när äkta konsensus inte vill infinna sig. Mekanismen är då att en viss samhällsfarlig minoritetsståndpunkt definieras bort innan riktningsgivande konsensus etableras. Vilket försvagar pluralismen och osynliggör konkurrerande perspektiv. Demokratins verkningsgrad minskar.
Här kan narkotikadebatten nämnas, där liberala idéer om skademinimering och personlig integritet länge jämställdes med hjärtlös cynism och amoralisk njutningslystnad. Ett färskt exempel är arbetsrätten. Den fick inte ifrågasättas medan Anders Borg var finansminister. Nu leder han angreppet mot den.
Decemberöverenskommelsen, denna märkliga konstruktion, såldes in som ett demokratiskt konsensusbeslut. Men det är en konsensus som alltmer liknar den falska varianten. Och inte ter den sig särskilt demokratisk heller.
I nästa val kommer notan.
Nixon och de Gaulle
Andra högerledare har stundom agerat med mindre beröringsskräck. Antikommunisten Richard Nixon for till ideologiska ärkefienden Kina för att tina upp relationerna. Patrioten och nationalhjälten Charles de Gaulle bet huvudet av skam och lät Algeriet bli självständigt.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.