Tillnyktringens decennium

”Den första regeln för hål är: om du står i ett, sluta gräva!”

Orden fälldes av Denis Healy, Labours finansminister 1974-1979. Det var han som under den brittiska skuldkrisen 1976 tvingades be om förödmjukande nödlån från IMF. Ekonomin var i kris, pundet rasade och Storbritanniens budgetunderskott beräknades till 9 procent. IMF:s villkor för lånet blev mycket tuffa nedskärningar.

I oktober i år presenterade den nuvarande brittiska koalitionsregeringen de största nedskärningarna i offentlig sektor sedan dess. På fyra år ska budgetunderskottet sänkas från 11,5 till 2,1 procent. Nära en halv miljon, 8 procent, av de offentliganställda sparkas. Lika många jobb väntas försvinna från privata företag som levererar till staten.

Frågan är densamma som ställs i många andra europeiska länder: Dödar inte medicinen patienten?

Efter den spendersamme finans- och premiärministern Gordon Brown sällar sig de nytillträdda konservativa och liberala makthavarna till budgethökarna i Europa. Kraftiga nedskärningar tidigt är nödvändiga för att få kontroll på budgethålen, även om det svider. Skattehöjningar ska tas till i betydligt mindre doser.

Grundtanken är att hushåll och företag ska inse att höga budgetunderskott under lång tid betyder högre skatter i framtiden. Därför skulle de spara i stället för att investera om underskotten fortsatte. Framtidstron skulle saknas och statens upplåning för att finansiera de fortsatta underskotten skulle tvinga upp räntan och tränga ut privata investeringar. Alltså är åtstramning den enda vägen till jobb och tillväxt.

Bara på några få ställen i Europa finns fortfarande motståndsfickor bland vänsterpolitiker som hävdar att höga underskott inte är något hinder för att spendera sig ur en lågkonjunktur, att det inte finns någon gräns. Ökade stimulanser betalar sig själva genom nya skatteintäkter från nya jobb, menar de. Men i dagens läge accepterar både Labour (och stora delar av europeisk socialdemokrati) att åtstramning är nödvändigt. De vill också dra åt svångremmen, fast lite långsammare.

En relevant fråga däremot är om smärtan fördelas rättvist. Finansminister George Osborne lovar att de bredaste skuldrorna får de tyngsta bördorna. Men det stämmer inte. Vård och skola har fredats för att inte skrämma medelklassväljarna, så de stora huggen faller på välfärdssystemen.

Beräkningar från Institute for Fiscal Studies visar att den fattigaste tiondelen av befolkningen drabbas av den största procentuella inkomstminskningen. Den rikaste tiondelen klarar sig bäst. Övriga grupper formar ungefär en trappa däremellan.

Och detta i ett Storbritannien som redan har den största andelen fattiga och de största inkomstklyftorna i Västeuropa – trots att Labour under sina 13 år införde omfattande stöd.

Kanske överdrivs pessimismen för ekonomin. Varken 1970-talets kris eller misär av viktoriansk typ kommer tillbaka. Den brittiska ekonomin är vitalare nu. Det blir troligen ingen double dip recession, även om det kommer att kännas så på många håll.

Under sommarhalvåret har tillväxten visat sig förvånansvärt pigg i de flesta branscher och sysselsättningen ökar. George Osborne hävdar att det visar att ekonomin står pall för åtstramningen. Men testet kommer först nästa år. Då höjs momsen och nedskärningarna biter successivt. Hushållens konsumtion väntas bli måttlig och lönerna pressas. Därför får företagens investeringar och exporten dra det tunga lasset. Mycket beror på om förtroendet hålls uppe.

Storbritannien står tveklöst inför “ett nyktert decennium”, som centralbankschefen Mervyn King har uttryckt det.