Tillfälligt under kontroll

Även om indikatorer pekar på att stämningsläget hos hushåll och företag har dämpats i Sverige kvarstår bilden av en stark svensk konjunktur.”

Så inleddes Riksbankens pressmeddelande i samband med förra veckans räntebesked. Ordet konjunktur används flitigt i sådana här sammanhang. Få kanske tänker dagligdags vad det egentligen betyder. Konjunktur är – oftast – en sammanvägning av faktorer som tillväxt, arbetslöshet och inflation och inget exakt begrepp. När konjunkturen är god är det fullt på restaurangerna, inflationen är hög, konsulterna fullbokade, Porscheförsäljningen stark och lönerna stiger. När konjunkturen är svag stiger arbetslösheten, inflationen sjunker, nybyggena i Åre blir färre och priset på samtidskonst sjunker.

En rad institutioner har kraftigt sänkt prognoserna för Sverige på senare tid. I botten ligger storbanken Nordea, som i slutet av januari spådde att Sveriges BNP skulle växa med 1,0 procent i år. Det betyder en halvering jämfört med prognosen i september. Även Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, tror på en tillväxt på 1,0 procent i år.

Men också Riksbanken sänker prognosen för BNP-tillväxten i år med två tiondels procentenheter till 1,3 procent i den senaste penningpolitiska rapporten. Jämfört med prognosen för ett år sedan är det en sänkning med sex tiondels procentenheter. Det betyder att Stefan Ingves och hans direktionskolleger alltså tror på en ekonomisk tillväxt på lite drygt hälften av år 2018, som förväntas landa på kring 2,3 procent när SCB räknat färdigt.

Nu är det kanske inte BNP, alltså tillväxten, som är den bästa indikatorn på om Sverige är på väg in i en lågkonjunktur. Så den starka svenska konjunkturen Riksbanken talar om syftar uppenbarligen på något annat. Inte minst är det arbetsmarknaden som ser bra ut. Där är centralbanken ense med de flesta prognosinstitut om att det fortsatt ser hyfsat ut.

Antalet sysselsatta fortsätter att öka och Riksbankens direktion pekar bland annat på att arbetslösheten i Sverige är den lägsta på ett decennium.

Kort sagt: det finns inget skäl att vara alarmistisk. Det ser helt okej ut. Men normalt varar en konjunkturcykel i tre till åtta år. Den här cykeln är ungefär sex år gammal och de flesta är överens om att konjunkturen är på väg att svalna igen.

Ponera att saker och ting inte blir som det ser ut nu, utan att konjunkturen i stället viker snabbare än väntat. I slutet av it- och telekomyran kring millennieskiftet talades om att det kanske inte skulle bli någon konjunkturavmattning av dignitet. Samma sak runt år 2007. Verkligheten blev som bekant mycket annorlunda i bägge fallen.

När det går åt pipsvängen är det normalt Riksbanken som står för de första motåtgärderna. Centralbanken har en del verktyg att arbeta med, där den viktigaste och mest välkända är reporäntan. Den här gången får Riksbanken svårt att hinna med mycket mer än några symboliska räntehöjningar. Man räknar själva med att ligga strax över nollan om ett år och på en dryg procent om tre år.

Mindre uppmärksammade är Riksbankens innehav av statsobligationer, ett program som inleddes 2015 och där Ingves & Co nu äger statspapper för 359 miljarder kronor. Även där verkar nu påbörjas en långsam återgång till mindre expansiv penningpolitik, när inga nya köp görs och lånen förfaller. Hur planen ser ut är inte kommunicerat.

Om konjunkturen utvecklas sämre än väntat måste andra aktörer hjälpa till, framför allt då regeringen via finanspolitiken. Det genom att exempelvis dra i gång stora infrastrukturinvesteringar, öka konsumtionsutrymmet med exempelvis lägre skatter eller genom att göra det billigare att anställa. Svenska statens låga belåning gör att det finns utrymme för massiva åtgärder. Men det är åtgärder som ska baxas genom riksdagen med sedvanligt osäkert utfall, inte minst med tanke på den osäkra grund som den nuvarande regeringen vilar på.

En annan snabb åtgärd för att mildra en lågkonjunktur vore att sänka amorteringskravet på bostäder. Det skulle ge en stor och omedelbar kapitalinjektion hos de svenska hushåll som i dag tvingas amortera på sin bostad mot sin vilja och samtidigt öka hushållens köpkraft och därmed efterfrågan på nyproducerade bostäder. Men där ligger bollen, i alla fall just nu, hos Finansinspektionen.

Så om krisen kommer är det inte bara brist på ammunition; det är oklart hur och vem som ska se till att Sverige inte hamnar i en onödigt dyr och destruktiv recession. Vid den senaste storkrisen var det tämligen oväntat Riksgälden, statens egen bank, med gamla moderatledaren Bo Lundgren som generaldirektör, som såg vart det barkade och genomförde de första offensiva motåtgärderna. Vem det blir nästa gång blir spännande att se.