Till försvar för kvartalskapitalismen

Hela det politiska fältet har en sak gemensam. 68-vänstern, via välfärdssocialdemokrater och golfbanemoderater till hembygdsrasister, alla föraktar kvartalskapitalismen. Över­huvudtaget är det svårt att hitta någon som står upp för den kortsiktiga kapitalismen, ett av samtidens mest bespottade fenomen.

Avskyn mot kvartalskapitalism har tyvärr också gett utrymme för att minska kraven på kvartalsrapporter. För dryg två år sedan avskaffade Nasdaq kraven på kvartalsrapporter på Stockholmsbörsen och First North, för att minska den administrativa bördan och uppmuntra långsiktighet. I stället för kvartalsrapporten kan en delårsredogörelse som får plats på en A4 publiceras, vilket de flesta börsbolag gärna gör, enligt en enkät publicerad i DI i måndags. Exakt hur det kan vara ett orimligt krav att fyra gånger per år berätta för sitt ägarkollektiv hur det går i bolaget är det ingen som bryr sig om att förklara.

Att skylla personalneddragningar på kortsiktiga investerare och börsrörelser är bekvämt för både politiker och företagsledning, men felet ligger naturligtvis hos dem som inte klarat av att göra sina bolag livskraftiga. Exakt hur exempelvis Ericsson lyckats bättre utan aktiemarknadens ständiga krav återstår att förklara. Och hur kommer det sig att mycket långsiktiga industrialister som Carl Bennet, familjen Wallenberg och Fredrik Lundberg frodas trots ständiga kortsiktiga krav från marknaden?

Och är det så dåligt att bolag som Elliott Management testar gränserna i bolag som Arcam och Axis (se sidan 26)? Eller att finansjätten Blackstone köper in sig i D Carnegie (se sidan 14)? Kanske är det dags att ta kvartalskapitalismen i försvar och peka på att det goda överväger det onda.

Nya krav

Spotifys grundare Daniel Ek och Martin Lorentzon har båda uttryckt skepsis mot kvartals­kapitalismen. På sidan 9 skriver Jonas Elofsson om hur Spotify allt tydligare förbereds för börsen. Det blir en intressant kulturkrock.