Thunholm: Lägg ner kedjorna – jag vill inte se Brödernas köpa upp Bröd & Salt

Kapitalismen har sedan länge segrat i kampen om hur samhällen organiseras på det minst dåliga sättet. Den är en vinnare, och som med alla vinnare, är det intressant att se hur den hanterar vinsten. Det finns ju bra och dåliga segrare, på samma sätt som det finns bra och dåliga förlorare.

Jag tycker att den sköter sig så där, ärligt talat. Tanken är ju, att genom fri konkurrens, kommer uppfinnare, producenter och distributörer att skapa och sälja en mångfald av produkter och tjänster. Så varför känns det som att jag lever i en samtida version av DDR? Världen har blivit hyperhomogeniserad och det är oerhört trist. Allt är samma, när allt borde vara annorlunda.

Valfriheten finns bara i marginalen. Nyckelbranscher, som mat och banker, är oligopol. Och för övriga verksamheter har skalfördelar blivit helt dominerande när det skapas affärsmodeller. Det finns bara kedjor. Alla restauranger som öppnar är Brödernas och alla kaféer som öppnar är Bröd & Salt. När en av de här verksamheterna köper den andra, kommer hälften av snabbmat- och kaffe-utbudet bestå av den fusionerade kedjan Brödernas & Salt.

SNOBBIGT ELLER RIMLIGT? 

Varje gång jag besöker en ny restaurang, nu för tiden, är det med en specifik skepsis: Är detta en restaurang eller en kedja? Jag vill sitta i Uppsala eller Stockholm och äta från en meny, utan att det samtidigt sitter människor och gör exakt samma sak i Västerås, Malmö, Borås, Växjö och Upplands Väsby. Är det en snobbig sak att önska sig? Kanske. Eller bara rimlig.

Det finns något romantiskt med en restaurang, oberoende om det är en exklusiv restaurang eller en väldigt enkel. En känsla av att det är maten och inte finansieringen som är central. Någon, en människa, gör en flottig pizza eller en tolvrätters avsmakningsmeny. Det behöver inte handla om ”kärlek till råvarorna”. Men det handlar heller inte, som hos kedjorna, om att göra menlösa menyer som innehåller saker med svenskans fulaste ord – tryffelmajo – och där finanschefen eller gänget som letar efter och förhandlar om lokaler, är viktigare än kocken. Eftersom man ska etableras på sextio platser i år och alla recept ändå finns på Google. Vem behöver ens en kock?

Jag har ingen bild av helvetet, men tänker mig att skärselden är att varje dag i tusen år gå runt i en generisk svensk stad och tvingas besöka Lager 157, Lindex och Søstrene Grene och klippa sig på Cutters, innan det är dags för mat på Vapiano eller Pinchos.

SOM EN REMIX AV ARTONHUNDRATALET 

Kedjesamhället skapar också en jättestor distans mellan ägare och kund, som gör att inget spelar någon roll för ägaren. Om du av någon anledning blir missnöjd på en restaurang och ägaren står vid spisen, har du noll lager mellan dig och denne. Om du av någon anledning blir missnöjd på en kedja, kan du för all del uppmärksamma platschefen om det, eller annars gå via kundservice, där du får ett standardsvar, som du sedan kan försöka eskalera till en person med något slags mandat. Ägarna märker inget av det. Resultatet är verksamheter där detta märks – att ingen bryr sig. Inte på riktigt.

Jag skrev tidigare att det känns som ett samtida DDR. Men det är fel. Det är snarare som en remix av artonhundratalet. Vi befinner oss i en ny våg av industrialisering av tjänstesamhället. Och även den här gången försvinner själen i sakerna som produceras. Det är nog så enkelt. När den italienska restaurangen bara är ett slags tredimensionell algoritm, är den ingen restaurang längre. Och maten kanske smakar helt okej, men det är inte okej.

Men jag fattar givetvis att jag som vanligt är ute och cyklar. Utvecklingen, som jag antar att folk i allmänhet tycker är toppen, har bara börjat. Snart borde väl hela processen ha industrialiserats. Det kan inte vara så många moment som måste utföras av människor på plats, om det köket gör i princip är att tina, värma och kanske blanda saker? Nog borde robotar dessutom kunna göra det både mer precist och, över tid, billigare än människor?

TACK OCH LOV FINNS CASSI 

I den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs Booker Awards-belönade roman, Tidstillflykt, återskapas gamla tider. Först som ett sätt att bota Alzheimersjuka, på särskilda kliniker, genom att helt enkelt inreda rummen och allting runtom, som vårdarnas kläder, dofterna och så vidare, efter den epok där de intagna var som lyckligast. Men sedan för att för att få folk att må bättre överlag, eftersom det visar sig att nostalgi och att kunna leva i den, är mycket populärt. Till slut folkomröstar nationer i Europa, om vilket årtionde de ska återvända till och återuppbygga.

Det är en tillspetsad (och rolig) tolkning av den där känslan som jag gladeligen erkänner att jag har ibland: Att det, faktiskt, var bättre förr.

Samtiden är tråkig, absolut. Men jag kan ju faktiskt gå till restaurang Cassi på Narvavägen och äta från en meny – och i en miljö – där i princip ingenting har förändrats på femtio år. Jag har alternativen, om jag vill.

Cassis meny är för övrigt föredömligt kort, och innehåller bara klassiker. Miljön är distinkt murrig, med blekt olivgröna väggar och dukar och mattor i nyanser av orange och brunt. Hm… vänta lite. Det är lite synd att det bara finns en sådan restaurang.

Någon borde verkligen göra en kedja av Cassi.

Kom ihåg var du läste det först.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.