TEMA: PRIVATA PLACERINGAR – Obligationernas återkomst

Den är inte någon konstant, svenskarnas kärlek tillobligationer. Intresset har pendlat upp och ned genom denmoderna historien.

Efter ett par starka decennier under den praktiskt tagetinflationsfria perioden fram till första världskriget föllobligationssparandet ihop under krigsspekulationen och 1920–talskrisen. Sedan kom en mindre uppgång under 1930- och 1940–talet, bland annat i samband med de krigstida försvarslånen.Därefter dröjde det hela 40 år innan sparformen blev intressantigen efter 1990 års skattereform och omläggningen tilllåginflationspolitik.

Första hälften av 1990-talet kännetecknades av en femdubbling avräntesparandet och fullsatta så kallade Obligationsdagar runtomi Sverige. Med en riskfri realränta på uppemot 10 procent vardet inte konstigt att folk strömmade till.

Idag är realräntan tre-fyra procent och tiderna inte längredesamma. Obligationer, som var så inne under några år, haråterfått sin traditionella tråkighetsstämpel.

Hundratusentals sparare som köpte femåriga papper i början avdecenniet har tagit pengarna och satt dem i aktiefonder istället, vilket är en förklaring till den magnifikabörsutvecklingen under 1995, 1996 och 1997. I fjol ägdehushållen aktier för cirka 750 miljarder kronor medanobligationsinnehavet bara var omkring en femtedel så stort, 130miljarder.

Men nu håller en omsvängning på att ske. I januari 1998 ärargumenten för räntebärande papper starkare än de varit på fleraår. I USA har inflödena i räntefonder inte varit så stora på treoch ett halvt år. Tendensen verkar vara densamma i Sverige, ävenom den inte är lika tydlig.

Den utlösande faktorn är Asienkrisen. Börserna i västvärldenklarade fjolåret med flaggan i topp. Men nu råder betydandeosäkerhet. Vart tar aktiemarknaden vägen? Många analytikerförordar så kallad stock-picking, det vill säga att försökahitta enskilda aktier som förväntas gå bättre än ett stagnerandeeller i bästa fall långsamt stigande världsbörsindex. Ettalternativ för den försiktige kan vara att satsa på defensivabranscher, alltså läkemedel, kraft och livsmedel – bolag sombrukar gå bra även om det blåser upp orosmoln.

LÄGE FÖR OBLIGATIONEREtt annat alternativ är att öka inslaget av obligationer iportföljen. Omvärldsmiljön är klart gynnsam för räntebärandeplaceringar. Långräntorna är visserligen låga, men en realräntapå kring fyra procent är ändå klart konkurrenskraftig i ett lägedå börsen väntas ge plus minus noll eller litet till.Världsekonomin är i god balans med den för obligationsmarknadenhälsosamma kombinationen av deflationsimpulser och tillväxt. Denasiatiska krisen verkar ha visat inflationshotet på dörren,vilket kan bädda för ytterligare räntenedgångar.

Detta innebär inte att placeraren bör överväga att helt gå urden svenska eller internationella aktiemarknaden. Detta ärnämligen inte 1993-94. Den självklarhet som då fanns förknippadmed obligationsplaceringar (suverän realavkastning plus avsaknadav risk) finns inte längre. Obligationer och räntefonder måsteses som en del av en portföljstrategi. Om det är något som densvenske spararen bör ha lärt sig de senaste åren är det just attse sparandet som en portfölj, där det gäller att inte exponerasig för mycket för risker i enskilda tillgångsslag. Dettainnebär att man bör ha en portion svenska aktier, en andelutländska, kanske litet fastigheter och eventuellt en aningråvaror.Samt obligationer förstås. I slutet av fjolåretrekommenderade de svenska förvaltare som ingår i AffärsvärldensPortföljguide en viktning för räntebärande tillgångar (svenskaoch utländska obligationer samt kontanter) på i snitt 28 procent.I dagens läge är det rimligt att den åker upp någraprocentenheter.