Teknisk analys – så funkar det

Teknisk analys uppfattas av många som ren humbug. Stöd och motståndslinjer är dock bara en liten del av den flora av verktyg som vuxit fram de senaste decennierna. Det är i dag svårt att dra någon klar skiljelinje mellan teknisk analys, momentum- och kvantanalys. Och dessa tre är de förmodligen helt dominerande analysmetoderna på finansmarknaderna i dag om man relaterar till aktieomsättning.

I sin enklaste form handlar teknisk analys om att ha rätt tajming. I sin mest avancerade form handlar det om datorprogram som ska spotta ur sig köp- och säljorder med minimal risk.

Den tekniska analysens fader är Charles Henry Dow som var med och startade Dow Jones & Co och Wall Street Journal. I sina försök att förutsäga konjunkturen byggde han upp två subsystem för New York-börsen. Det ena var Dow Jones Industrial Index och det andra Dow Jones Transport Index.

Charles Dow ansåg att både industrin och transportsektorn var viktiga för att upprätta prognoser för konjunkturen. Dows tes var att en högkonjunktur är på väg att inträffa när både industri- och transportaktier når nya toppar. Men det räcker inte med att ett av indexen trendar uppåt. Båda måste göra det samtidigt.

Nästa steg i analysen var inte så stort. När USA går in i en högkonjunktur går börsen normalt upp. När en lågkonjunktur närmar sig, går börsen ner. Det här kan förefalla trivialt. Det blir lite grann som att “när börsen går ner så går börsen ner”. Men för aktiehandlaren är detta den första grundregeln. Bestäm dig för om börsen är i fallande, stigande eller konsoliderande (sidledes) trend.

Ett enkelt och vanligt verktyg för att filtrera bruset från den vanliga dagshandeln som de flesta nyhetsbyråer är så fast vid i sin rapportering, är att använda 200 dagars glidande medelvärde, en tidsserie som grovt motsvarar ett års börshandel (diagram ett på motstående sida).

Här syns amerikanska S&P 500. Den röda linjen är 200 dagars glidande medelvärde och den gröna 50 dagars glidande medelvärde.

Många, även fonder, har som regel att inte äga aktier som handlas under 200 dagars glidande medelvärde (MA 200). Hade man sålt när S&P 500 gick under 200 dagars medelvärde strax före årsskiftet 2008 hade man sluppit större delen av nedgången. Enligt denna teori är det dags att kliva på tåget nu när börsen precis orkat kliva över 200 dagars glidande medelvärde igen.

Eftersom 200 dagars medelvärde är en så vanlig metod, har aktiekurser en tendens att fångas upp vid dessa linjer och utvecklas jäms med dem. Det kan lätt bli en del förlustaffärer om man följer regeln mekaniskt. Men det finns ändå studier som visar att denna strategi ger överavkastning jämfört med att endast köpa och behålla aktierna under samma tidsperiod.

En annat vanligt mått är 50 dagars glidande medelvärde som då är en något snabbare indikator. Samma regel kan tillämpas även där, att man inte ska äga aktier under MA 50.

Generellt gäller att ju högre omsättning, desto bättre fungerar den tekniska analysen. I små bolag med låg omsättning har de med insiderinformation (eller möjligen fundamental analys) fullständigt övertag.

Vackrast grafer kan man oftast hitta på valutamarknaden, se diagram två. Detta kan bero på att många hedgefonder är inne i den marknaden, och eftersom det är väldigt oklart hur man egentligen ska handla valutor ur ett fundamentalt perspektiv, lämnas fältet fritt för dem som använder tekniska analysmetoder. Nedan är det valutakursen för amerikanska dollar jämfört med japanska yen senaste två åren.

Det förefaller inte vara ovanligt att traders på investmentbankerna medvetet handlar ner respektive handlar upp aktier under eller över uppenbara nivåer för att locka folk att sälja eller köpa aktier. När tillräckligt många har sålt eller köpt, kan tradern göra motsatsen och ta hem vinsten. Bland professionella tekniska analytiker är stöd och motståndslinjer inte huvudfokus. Det är mycket mer intressant att försöka hitta momentum för aktierna än att pricka in de exakta nivåer.

Det finns ett otal varianter av system som försöker fånga förändringar i momentum.

En väl spridd metod är MACD som uttyds Moving Average Convergence Divergence. Egentligen visar den två olika medelvärden och använder differensen mellan dessa för att generera köp- och säljsignaler. En annan vanlig algoritm är den som kallas RSI 14 – Relative Strength Index. Den mäter hur mycket en aktie rör sig i jämförelse med de 14 senaste handelsdagarna. Har den rört sig för mycket, för snabbt, ger RSI signal om att aktien är överköpt eller översåld.

Den här metoden skapades av Welles Wilder och fungerade mycket väl till dess att den blev för spridd. Inte heller den här metoden går att använda mekaniskt längre, men RSI kan ändå fortfarande ge mycket information för den aktive tradern om när aktier har gått överdrivet starkt eller svagt.

När man väl har gett sig in i momentumleken är steget kort till att försöka minimera riskerna genom att alltid sälja en aktie när man samtidigt köper en annan aktie. Typiskt gör man detta med aktier inom samma bransch.

I brist på absoluta värden sker en stor del av börshandeln utifrån principen att avvikelser förr eller senare återgår till normalvärden. I den fundamentala analysen sneglar man hela tiden på historiska värden. Och väldigt mycket av den reguljära analysen består enbart i att man analyserar bolagen utifrån jämförelser med andra bolag i samma sektor.

Verkstadsbolagen rör sig extremt mycket i tandem utifrån i vilken cykel i konjunkturen vi befinner oss.

Diagram tre visar en femårsperiod med kursutvecklingen för ABB jämfört med Sandvik och SKF. Det är ABB som utmärker sig när bolaget börjar få en allt högre tillväxt på grund av ökade order på infrastruktur och därmed högre p/e-tal. Det är detta som den fundamentala analysen ska fånga upp. Men själva värderingsskillnaden syns ju redan i grafen.

När kurserna glider isär lönar det sig ofta att göra en närmare analys och fråga sig om det är rimligt att bolagen börjar värderas olika. Bolagen har över tiden en stark tendens att gå samman igen.

Väldigt mycket av den faktiska handeln på börsen handlar om att hitta dessa skillnader och arbeta med eller emot dem.

Inom telekomsektorn är rörelserna mellan bolagen ofta mycket större än inom verkstadssektorn. På diagram fyra syns Ericsson jämfört med Alcatel-Lucent och Nokia. Ericsson har gått relativt opåverkat genom finanskrisen medan Nokia har drabbats hårdare på grund av att eftefrågan från konsumenterna försvagats. Från botten i mars har Nokia gått mycket starkare än Ericsson.

Gör man samma jämförelse mellan bolagen från sex månader tillbaka i tiden i stället för ett år tillbaka så ser man att gapet mellan bolagen har stängts. Se diagram fem.

Tittar man fundamentalt så visar det sig att även p/e-talen mellan bolagen har närmat sig varandra efter stora differenser. Ericsson handlas nu till p/e 12,5 och Nokia till p/e 13 på 2010 års förväntade vinster. För att komma vidare i den här analysen, från den punkten, behöver man gräva ner sig ytterligare i den fundamentala analysen. Precis som teknisk analys är ett verktyg så är fundamental analys ett annat verktyg. Kan man förena dessa ger det naturligtvis ett större övertag.