Tämjda derivat

Under de senaste 20 åren har användningen av finansiella derivat ökat drastiskt på den svenska marknaden. Antalet typer har vuxit lavinartat. Först fanns de mest på valutamarknaden men sedan har de spridit sig till ränte- och aktiemarknaden.

I dag finns derivatprodukter för i stort sett alla typer av tillgångar. Men alla har den gemensamma nämnaren att de sprider och fördelar risk i olika former. De banker och andra företag som arbetar med derivat fungerar som en sorts försäkringsmäklare. Det går inte att avlägsna risker med derivat, bara att placera om dem. På så vis är det ett nollsummespel. Vinsten ligger i att olika aktörer inte värderar riskerna på samma sätt.

Teknikutvecklingen driver på

Större datorkraft och snabbare kommunikationer har varit av avgörande betydelse. Beräkningar och utbyten av information som var besvärliga för bara tio år sedan kan i dag hanteras från i stort sett vilken persondator som helst.

I takt med globaliseringen av hela ekonomin och i synnerhet av kapitalmarknaderna har möjligheterna och viljan att sprida risker ökat dramatiskt. Stora pensionsfonder hade förr ofta ganska snäva regelverk. I dag kan de för det mesta investera på marknader över hela världen och i allehanda tillgångar.

Det gör att allt från kreditrisker, marknadsrisker, likviditetsrisker, politiska risker och länderrisker till valutarisker måste hanteras och vägas av mot varandra. Derivataffärer som tidigare kanske mest motiverades av en önskan att försäkra sig mot alltför kraftiga kursfall kan i dag också handla om att parera en valutarisk eller kanske risken för en konkurs hos låntagaren.

Användningen av derivat har ökat både när det gäller sådana derivat som handlas över börserna – vilket är huvuddelen – som optioner och terminer avseende olika värdepapper. Den handeln gäller främst aktie- och ränterelaterade derivat. Men ökningen sker också i de derivataffärer som görs direkt mellan olika banker, institutioner och andra aktörer på finansmarknaden, den så kallade OTC-marknaden. Förra året steg omsättningen på världens derivatbörser med 54 procent till 594 000 miljarder dollar.

Talande är att på den svenska valutamarknaden så är mindre än en fjärdedel av den dagliga handeln på 240 miljarder kronor avistaaffärer, alltså köp eller försäljning av valutor med omedelbar verkan. Den största delen är så kallade swappar, där en valuta säljs för att sedan köpas tillbaka vid ett senare tillfälle. En swapp består egentligen alltså av två transaktioner, först en avistaaffär som sedan kopplas till en terminsaffär.

Just swappar är det som vuxit allra snabbast under senare år och utvecklingen har drivits av de stora internationella bankerna. Swappaffärer förekommer främst på OTC-marknaden. Men i USA börjar standardiserade swappkontrakt nu också dyka upp på derivatbörserna.

Swappar finns i dag inte bara för valutor utan utnyttjas även för att justera riskexponeringen vad gäller räntor och kreditrisker. De används också flitigt för att styra de kassaflöden som en aktiv skuldförvaltning genererar.

Det finns dock flera aspekter än volymökningen när det gäller omsättning och antal instrument. Dessutom blir uppläggen allt mer komplicerade. Bland annat görs affärer som involverar många fler typer av tillgångar och derivat.

Olycksrisken ökar

Graden av komplexitet på derivatmarknaden har alltså ökat oerhört. Det har förstås gett både professionella investerare, som pensionsfonder, goda möjligheter att hantera sina risker mer effektivt. Samtidigt ökar dock också risken för att något går snett och att konsekvenserna då blir drastiska, som i fallet med Allied Irish Banks mångmiljardförluster på valutamarknaden nyligen.

Tekniskt sett ökar hela tiden möjligheten att skapa komplicerade finansiella upplägg med olika derivatinstrument. Samtidigt får aktörerna allt sämre överblick över hela sin exponering. Antalet led mellan den underliggande tillgången som affären i slutändan avser och investeraren växer snabbt. Och antalet individer som helt förstår transaktionerna och vad de innebär för slags risktagande krymper hela tiden.

– Den största risken ligger nog i att fler och fler tror att de vet vad gör utan att egentligen veta det och inte så mycket att man medvetet missbrukar systemet. Derivat är som kärnkraften. Rätt använd har den stora vinster att ge. Fel använd kan konsekvenserna blir ödesdigra, säger Staffan Viotti, professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Den debatt som fördes några år sedan handlade om man skulle använda derivat överhuvudtaget har blåst förbi. Det var länge sedan någon orolig aktieägare undrade på bolagsstämman om företaget hade några options- eller terminspositioner.

Det finansiella systemet har också visat sig motståndskraftigt när det har smällt till på grund av felslagna derivataffärer.

När Nick Leesons affärer knäckte Barings Bank eller hedgefonden Long Term Capital Management gick under höll finansmarknaden visserligen andan. Men skadan begränsades. Fallet Enron är mer komplext, men vidlyftiga och extremt komplicerade derivataffärer har spelat en stor roll i bolagets fall.

Enrons fall visar också på både begränsningar och brister i tillsyn och redovisningsmetodik. Redovisningen har svårt att hantera risker och tillsynsmyndigheter lider permanent brist på resurser, menar bedömare.

Finansiell ingenjörskonst

I och med att gränserna hela tiden tänjs för vad som går att göra och sälja på marknaden, har de stora bankerna byggt upp omfattande forsknings- och utvecklingsavdelningar som sysslar med finansiell ingenjörskonst i den högre skolan. Liksom på unga teknikföretag kryllar det av doktorer som sitter och kn��par ihop nya produkter.

– Sådan utvecklingsverksamhet behöver stordriftsfördelar och de finns hos de riktigt stora internationella bankerna. Sedan plockas produkterna upp av de mindre spelarna och ofta görs lokala förädlingar, säger Pehr Wissén, vice vd på Handelsbanken.

Föreningssparbankens bolåneinstitut Spintab är den aktör i Sverige som genomfört den hittills mest avancerade derivataffären. I december förra året gjorde Spintab en så kallad syntetisk värdepapperisering av en del av sin lånestock.

Värdepapperisering innebär att man lägger en del bolån i ett separat bolag som sedan ställer ut obligationer. Det binder mindre kapital hos långivaren, men be-tyder samtidigt mycket krångel och innebär att kunder lånar pengar hos det nya bolaget istället för i bolåneinstitutet. Genom att använda en rad olika instrument, bland annat swappar avseende kreditrisker, uppnådde Föreningssparbanken samma effekt fast till en lägre kostnad och mindre krångel.