Tacka Göran!

Den senaste ekonomiska krisen var den värsta i termer av BNP-fall sedan 1930-talet. Svensk BNP föll mer och snabbare än under 1990-talskrisen. Till skillnad från den gången, då arbetslösheten exploderade, har utvecklingen på arbetsmarknaden nu varit förhållandevis gynnsam. Lika stor är skillnaden vad gäller statsfinansernas utveckling – total kollaps under 90-talet jämfört med en kontrollerad och temporär ökning av budgetunderskottet. Efter 90-talskrisen väntade ett långt, hårt saneringsarbete och samma sak gäller nu Storbritannien och USA för att inte tala om Grekland, Spanien och Portugal.

Det är (för vissa) frestande att förklara den gynnsamma svenska utvecklingen under den senaste krisen med en framgångsrik politik under och innan den inträffade. Särskilt det faktum att Sverige, till skillnad från de flesta övriga EU-länder, före krisen hade ordentliga överskott i statsbudgeten och en förhållandevis liten statsskuld brukar framhävas. Och visst, Anders Borg ska ha MVG för den ekonomiska politiken. Men förklaringen till att Sveriges situation nu är en helt annan än förra gången är inte att vi byggde upp offentliga överskott under åren före krisen. Faktum är att överskottet i statsbudgeten var lika stort strax före 90-talskrisen som innan finanskrisen och inte heller var det någon nämnvärd skillnad i statsskuldens storlek.

Vad är då orsaken till att Sverige nu klarat sig så bra när det gick så illa för 20 år sedan? 90-talskrisen gjorde det uppenbart för alla att den svenska ekonomin misskötts under en lång tid. Ett antal stora strukturella problem kom i dagen, och att det fordrades ett långt och slitsamt arbete för att komma till rätta med dem kunde inte undgå någon. Den långa trenden med ökande statsutgifter kunde inte fortsätta. Upprepade devalveringar som ett sätt att konstgjort upprätthålla internationell konkurrenskraft i ineffektiva företag fungerande inte längre. Incitamenten att arbeta och investera hade blivit så snedvridna att genomgripande reformer fordrades. Det blev plötsligt uppenbart att den svenska ekonomin behövde en complete makeover. Detta drastiska uppvaknande, som mycket påminner om det vi nu ser i flera EU-länder, ledde till mycket pessimistiska famtidsutsikter hos hushåll och företag. Att behålla arbetskraft och hoppas att lönsamheten snart skulle återvända var inte att tänka på för företag i kris. I stället var det klart att stora delar av näringslivet behövde omstruktureras och långsiktigt minska antalet anställda. Till skillnad från tidigare kunde detta inte kompenseras genom ökat antal anställda i stat och kommun. Arbetslösheten ökade därför snabbt och med den statens budgetunderskott.

Den senaste krisen blottlade inga fundamentala problem i den svenska ekonomin. Företag och konsumenter vågade därför hoppas på en tillfällig kris och planerade därefter. A-kassan och andra offentliga försäkringssystem är byggda för att klara en temporär ökning av utgifterna och en tillfällig försvagning av statsbudgeten får blygsamma konsekvenser för statsskulden.

Anders Borg har på ett utmärkt sätt skött sitt uppdrag, men grunden till att Sverige stod så väl rustat att klara den värsta globala krisen sedan 30-talet lades genom 90-talets saneringspolitik. Den borde vi tacka Göran Persson för!

John Hassler är professor i makroekonomi vid Stockholms universitet. Han medverkar med en krönika var fjärde vecka.