Systemet som slog tillbaka

Det är början av januari 2015. Handelsbankens vd Pär Boman har inte haft någon julledighet att tala om. Genom fönstret i sitt rum i det pampiga huvudkontoret vid Kungsträdgården ser han Stockholms ström, en av de bästa utsikterna huvudstaden kan erbjuda. Men det är inget som Boman funderar mycket över. Han är upptagen av sådant som varje bank-vd sysselsätter sig med i början av ett nytt verksamhetsår. Kontorsrörelsen i Storbritannien måste få mer resurser. Kanske ett förvärv? Och den här medarbetaren behöver utvecklas. Befordran? Så var det fonderna. De sackar. Hur får vi upp lönsamheten i dem?

Men i allt detta pyssel skaver en sten i Bomans sko. Sedan ett par månader viner en mediestorm kring sfärkusinen SCA där han sitter i styrelsen. Frågvisa journalister har redan korsförhört honom om hans egna rese- och jaktvanor. Han har kunnat svara prompt på alla frågor med datum, klockslag och syfte. Dessutom finns betalda fakturor för eventuella medföljande. Detsamma kan inte riktigt sägas om SCA:s ordförande Sverker Martin-Löf och vd Jan Johansson. Nästan dagligen rapporterar Svenska Dagbladet om hur duon har låtit gränserna luckras upp mellan å ena sidan deras egen komfort och privata intressen och å andra sidan bolagets och aktieägarnas väl och ve.

Ingen beskriver Boman som en maktmänniska i machiavellisk mening. Däremot är det en man med principer. Han vill inte förknippas med den typen av värderingar som tycks ha tagit över i SCA och Industrivärden. Och han vill verkligen inte att den kultur de representerar får fäste i hans älskade bank så att dess anseende och kundernas förtroende påverkas.

Kort sagt; Pär Boman trivs inte och måste agera. Men sannolikt anar han knappt ens själv vilka krafter han sätter i rörelse.

När röken skingras några månader senare är livet som Boman har lärt känna det över. Slut med kontorsinvigningar, medarbetarsamtal och kvartalsrapporter. Avståndet till ordförandens kontor längre ner i korridoren är inte långt. Ändå är det en annan värld. Fylld av strategi- och ägarfrågor. Och – framför allt – med en ny uppdragsgivare. Det mytomspunna Systemet.

***

Utifrån kan det uppfattas som att olika företrädare för Handelsbanken, Industrivärden och SCA konkurrerar om makten över bolagssfären. Men internt har man inte sett det så. De tre delarna har snarare uppfattats som olika armar på samma bläckfisk.

– Förr var det aldrig några sådana problem som det har blivit nu på sistone. Dök det upp någon fråga så pratade man om saken och löste det gemensamt. Det var aldrig några bekymmer att komma överens, säger en sfärveteran.

Men medan man tidigare alltid bara talade om Handelsbankssfären, så har på senare år i stället begreppet Industrivärden­sfären hörts allt oftare. Det speglar förstås att bankens dominerande roll i Systemet har minskat successivt.

Några större ägarförändringar inom sfären har inte skett. Tillsammans kontrollerar Handelsbanken, SCA och olika stiftelser knutna till de båda bolagen röstmajoriteten i maktbolaget Industrivärden (se grafik på sid 18). Så har det sett ut, med mindre justeringar, under lång tid.

Däremot har två andra saker hänt. Det ena är att finansmannen Fredrik Lundberg har samlat på sig röststarka aktier i några sfärbolag, särskilt Industrivärden. Han började köpa 2002 och är tillsammans med sin familj och sina bolag sedan några år investmentbolagets största ägare med runt 20 procent av rösterna. Det andra är att en rad förändringar på personplanet i banken har försvagat dess ställning. Vi återkommer till det. Men låt oss först titta lite närmare på vad Systemet är, och hur det fungerar.

***

Industrivärden bildades år 1944 av de industrier som kontrollerades av Handelsbanken, inte minst rester av Ivar Kreugers imperium, som SCA. Bolagen har bildat basen i Systemet som, enkelt uttryckt, är uppbyggt så här:

• Olika stiftelser runt banken och SCA kontrollerar röstmajoriteten i Industrivärden.

• Industrivärden äger i sin tur stora aktieposter i sfärens intressebolag, som Handelsbanken och SCA, och bestämmer hur styrelserna ska se ut i dessa.

• Styrelserna i Handelsbanken och SCA utser ledamöter till stiftelserna. Som kontrollerar Industrivärden.

Systemets styrka är att det är relativt robust och bygger på förtroende och personrelationer som har byggts upp under årtionden. Dess största svaghet är beroendet av ett fåtal individer med gott omdöme.

Ett annat problem är att korsägandet kortsluter den ägarstyrningsmodell som har blivit gängse i Sverige de senaste 20 åren. Utan en tydlig huvudägare i pyramidens topp är det inte alltid klart, åtminstone inte för omvärlden, vem i Systemet som bär ansvaret för vad i skarpt läge. Då uppstår lätt ryggkliarsituationer, som att ordföranden i Industrivärden attesterar vd:s omkostnader samtidigt som samme vd attesterar samme ordförandes omkostnader i sfärbolaget SCA, där de båda sitter i styrelsen.

Men Systemet handlar inte bara om röststarka A-aktier eller vem som kontrollerar vem i olika praktiska situationer. Lika mycket är det bevarandet av Handelsbankens asketiska företagskultur, där arbetsmoral, kostnadskontroll och lojalitet genom åren har belönats med inflytande, snarare än höga ersättningar.

Därför har vinterns och vårens avslöjanden om jakt- och flygexcesser inom SCA tagits emot med stor bestörtning av både nuvarande och tidigare Handelsbankare som Affärsvärlden har pratat med. Vad håller de på med egentligen, de på industrisidan? Bankfolket förvånas över hur kulturen inom sfären har förändrats under Martin-Löfs tid som ordförande för Industrivärden. Och ingen tar lätt på frågan, utan de uttrycker snarare en oro för att den omhuldade kulturen har tagit permanent skada.

De som jobbar inom Handelsbanken tycker att de driver bank bättre än någon annan, kanske i hela världen. Den särskilda andan skapades av den legendariske Jan Wallander på 1970-talet. Handelsbanken decentraliserades, organisationen renodlades, mellannivåer kapades bort och kontorscheferna fick mycket stor frihet, enligt den så kallade ”kyrktornsprincipen”. Samtidigt koncentrerades kreditansvaret. Från att vara på dekis, vändes Handelsbanken till en stor framgång. Kvartal efter kvartal. År efter år. Och decennium efter decennium uppvisade Handelsbanken högre lönsamhet än konkurrenterna. Samtidigt manövrerade banken skickligt undan bankkriserna, både den svenska på 1990-talet och den globala mer nyligen.

– Vi gjorde rätt och de andra gjorde fel, tyckte vi. Det gav oss en oerhört stor känsla av sammanhållning, säger en person som har arbetat många år högt upp i banken.

Denna känsla av överlägsenhet noterades även av konkurrenterna som ofta beskriver Handelsbankarna som en sekt.

– Det är påfallande hur de håller sig för sig själva och alltid gör på sitt eget sätt. Folk från de andra bankerna stöter man på hela tiden på branschkonferenser och i liknande sammanhang, men Handelsbanksfolket ser man aldrig, säger en person i ledningen för en annan storbank.

Men att maktbalansen i Systemet tippade över till Industrivärden-folket, så att tvivel började gro i det välskötta pastoratet Handelsbanken, var bara delvis en konsekvens av att den handlingskraftige Sverker Martin-Löf tog över investmentbolagets ordförandeklubba från Tom Hedelius 2010. Minst lika viktigt har varit att banksidan var kraftigt försvagad.

***

Hösten 2005 sköt Handelsbankens dåvarande ordförande, Arne Mårtensson, oväntat ut sig ur Systemet. Han skulle ge sig ut på världsomsegling och meddelade att han inte stod till förfogande för omval vid stämman följande vår. Mårtensson hade redan tidigare retat upp Systemets beskyddare genom att använda den gratifikation han fick när han lämnade vd-posten till att köpa sig en fin båt till seglatsen. Därmed bröt han mot traditionen att donera pengarna till en stiftelse som kunde använda dem till att köpa aktier i Industrivärden, så att Systemets maktbas kunde befästas.

Arne Mårtenssons sorti medförde att bankens vd Lars O Grönstedt lyftes upp till ordförandeposten, efter bara fem år som vd. Men redan efter två år tvingades Grönstedt bort då han förlorade en maktkamp med sin efterträdare på vd-stolen, Pär Boman. De två var helt olika sorter: Grönstedt en världsvan och intellektuell stockholmare som tyckte bäst om att läsa böcker, gärna på främmande språk. Boman en jordnära östgöte och kamrerstyp som gillade ishockey och helst läste Jula-katalogen.

Men konflikten bottnade knappast i de olika personligheterna, utan de hade skilda uppfattningar både om bankens strategi och om arbetsordningen dem emellan. Grönstedt hade visioner om internationell expansion, en satsning på investment banking och livförsäkring. Boman var mer intresserad av kostnadskontroll och av att få banken att växa med hjälp av Jan Wallanders beprövade koncept med kontorsrörelsen i centrum. Samt att städa ut dåliga krediter och dra ner riskerna inför en annalkande finanskris.

Efter ett stort ledningsmöte där Grönstedt i mer eller mindre förtäckta ordalag kritiserade Bomans sätt att sköta banken fick den senare nog. Han kringgick befälsordningen och vädjade till Systemets främsta företrädare, på den tiden Industrivärdens ordförande Tom Hedelius, om att bli befriad från sin överrock. Och Boman fick som han ville.

Det finns lite olika uppfattningar om varför, men en person som var med i bankens ledning då säger i dag:

– Jag tror att Tom tyckte att Pär var en bättre ledare för banken. Grönstedt hade inte direkt gjort succé som vd och hade en del yviga idéer. Pär var ”old school” vilket Tom såg ett värde i. När det stod mellan dem blev valet enkelt. För min del tror jag att han gjorde rätt.

Ny ordförande blev i stället den neutrale Hans Larsson, som satt i bankens styrelse men saknade maktambitioner och förankring i Systemet. Han hade gjort karriär på annat håll. Pär Boman slapp internpolitik och kunde fokusera på att ta banken genom finanskrisen. Exakt när den började tappa tyngd i förhållande till Industrivärden går inte att säga bestämt, men det skedde under dessa turbulenta år.

– Särskilt Arne var en stor förlust. Pär Boman och Tom Hedelius blev en svagare duo än Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén. Det gled över till att bli en Industrivärden–styrd sfär. Därmed förändrades en del av de centrala värderingarna, säger en av Affärsvärldens källor.

Fast även om Pär Boman vände uppmärksamheten inåt banken och inte visade fler tecken på att vara en maktspelare, så hade han lärt sig något som skulle bli värdefullt flera år senare. Nämligen hur Systemet kan användas för att vinna en maktkamp. Och för att göra det krävs att man har Tom Hedelius öra.

***

Hyllningstal. Blomsterkvastar. Avgående ledamöter. Årsstämma i Industrivärden i Vinterträdgården på Grand Hôtel i Stockholm. Nej, inte förra veckan – då var stämningen mer tryckt – utan för fem år sedan. Tom Hedelius hade varit en del av Systemets innersta krets i över tre decennier när han tackades av den 5 maj 2010. Först vd för banken i 13 år till 1991. Sedan dess ordförande i tio. Och efter det ordförande för investmentbolaget i ytterligare åtta år. Nu skulle han lämna. Men helt släppte han inte taget om banken.

Hedelius är fortfarande ordförande för en stiftelse som bär hans namn: Jan Wallanders och Tom Hedelius Stiftelse. Medlen kommer ursprungligen från banken som har gjort avsättningar vid olika bemärkelsedagar. Dessa har till största delen placerats i röststarka aktier i Industrivärden, samt till en del i Handelsbanken. Med åren har det blivit mycket pengar. Aktierna är nu värda nära 6 miljarder kronor.

Stiftelsen har drygt 9 procent av rösterna i Industrivärden. Hedelius är dessutom ordförande i Tore Browaldhs Stiftelse, som kontrollerar ytterligare någon procent. Och att vara ordförande för dessa – det understryker flera av Affärsvärldens källor – är varken en hedersposition eller ett rundningsmärke. Ordföranden bestämmer i praktiken hur stiftelserna röstar. Kort sagt kontrollerar Tom Hedelius fem år efter sitt avtackande fortfarande 10 procent av Industrivärden.

Men kanske ännu viktigare är det informella inflytandet. Vid 75 års ålder håller Hedelius alltjämt ett vakande öga över Systemet och rådfrågas så fort det händer något av betydelse.

I de stiftelser där han är ordförande finns ytterligare två ledamöter. Den ena är Bo Damberg, en doldis och långvägare inom Handelsbanken, som beskrivs som en kulturbärare.

Den andre är Jan Wallander, född 1920. Enligt uppgift är han fortfarande vid god vigör och rådfrågas då och då. Själv tonar han ner sin roll.

– Jag är ju 95 år, så jag är inte så aktiv längre, säger Wallander när Affärsvärlden frågar om hans syn på det som hänt i sfären på sistone.

Men du följer väl ändå utvecklingen med intresse?

– Det är klart att jag har vissa uppfattningar och jag har fått viss information, men det behåller jag för mig själv.

Bo Damberg har varit mer praktiskt involverad i den senaste dramatiken. Han sitter i Industrivärdens valberedning på stiftelsens mandat. Därmed fick han blod på händerna när Anders Nyrén detroniserades häromveckan, vilket beredde väg för Fredrik Lundberg som bolagets ordförande.

Men bland Affärsvärldens uppgiftslämnare råder inga tvivel om hur beslutsgången ser ut.

– Det finns inte på kartan att Damberg skulle agera på egen hand i en sådan fråga. Det är Tom Hedelius som håller avgörandet i sin hand, säger en källa.

– Jag har inget mer att säga än det som har gått ut i pressinformationen, säger Tom Hedelius själv.

***

Sedan pär boman hade valts till Handelsbankens ordförande på stämman den 25 mars blev han, som traditionen bjuder, även ordförande i bankens personalstiftelser. Förändringen är så ny att den inte ens hade registrerats i länsstyrelsens stiftelseregister förra veckan. Den största och viktigaste är Handelsbankens Pensionsstiftelse, ”Stiftelsen”, som kontrollerar drygt 10 procent av rösterna i Industrivärden. Den andra är Pensionskassan SHB, som formellt sett inte är en stiftelse utan en försäkringsförening. ”Kassan” kontrollerar 2,4 procent.

Särskilt makten över ”Stiftelsen” är viktig och ordförandepositionen tung inom sfären. Där ligger A-aktierna och vid sidan av Industrivärden finns bland annat poster i sfärbolagen Ericsson, Sandvik och AB Volvo. Totalt är portföljen värd över 20 miljarder kronor.

Samtidigt finns det andra stiftelser kopplade till Handelsbanken som har en något friare roll i förhållande till Systemet. Den mest kända är Oktogonen, bankens vinstdelningsstiftelse, som leds av ordförande Tommy Bylund, till vardags kontorschef i Ljusdal och som även är ledamot i själva bankens styrelse. Men den relativa självständigheten är inte samma sak som att den skulle gå emot Systemets vilja. Fullt så självständig är ingen. Oktogonen äger en ganska liten post i Industrivärden men är däremot en av Handelsbankens två storägare, vid sidan av Industrivärden.

Handelsbanken, aktiebolaget alltså, direktäger också aktier som ger drygt 10 procent av rösterna i Industrivärden, efter en kontroversiell rockad förra våren, som syftade till att göra det möjligt för Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén att sitta i flera av sfärens bolagsstyrelser, trots nya EU-regler. I samma veva gick Handelsbanken över 10 procents direktägande även i SCA.

Omflyttningarna av röststarka A-aktier inom Systemet uppfattades av kritikerna som tecken på maktfullkomlighet på bekostnad av de mindre aktieägarna. Sett i efterhand var händelsen ett preludium till en palatskupp som skulle inträffa ett år senare.

***

Stiftelsen, kassan och Handelsbanken har tillsammans drygt 23 procent av rösterna i maktbolaget Industrivärden. Greppet om dessa har i praktiken alltså Pär Boman genom rollen som ordförande i alla tre. Så har det fungerat under decennier. Men Boman har ändå skaffat sig en unikt stark maktposition i Systemet. Han är nämligen den förste Väktaren som samtidigt är ordförande i SCA. Inte ens de gamla gårdvararna Tore Browaldh, Jan Wallander, Bo Rydin, Sverker Martin-Löf eller Tom Hedelius anförtroddes en sådan maktbas.

Skogskoncernens 18 procent av rösterna i Industrivärden är fördelat på flera stiftelser, varav en i Tyskland, samt de aktier som SCA äger direkt. Utåt är SCA-stiftelserna visserligen inte lika hårt knutna till bolaget som de runt Handelsbanken. Bland annat har de en oberoende ordförande, hovrättspresidenten i Sundsvall, Sten Burman. Men i praktiken har SCA:s styrelseordförande mycket att säga till om även här. Åtminstone var det på det viset så länge Sverker Martin-Löf basade.

– Det fanns några tjänstemän som skötte stiftelserna, men det var Sverker som sa till dem hur de skulle rösta på stämmorna. Det sades nog aldrig rent ut, men det behövdes inte. Alla visste hur det fungerade, säger en tidigare medlem i SCA:s koncernledning.

– Den tyska stiftelsen tror jag kom in genom köpet av PWA, och jag har för mig att det då bestämdes att en del av de röststarka aktierna skulle ligga där eftersom det såg bättre ut att ägandet var spritt på flera händer.

Här finns en intressant, men i stort sett förbisedd, detalj som sfärkremlologer pekar på. SCA:s representant i Industrivärdens valberedning är bolagets chefsjurist Mikael Schmidt. Han är anställd i SCA sedan 1992 och har alltså en lång relation med Sverker Martin-Löf. Ändå stödde han det överraskande förslaget att låta Fredrik Lundberg bli ordförande efter Martin-Löf, i stället för Anders Nyrén. Martin-Löf var ensam i valberedningen om att reservera sig. Det betyder att även SCA-falangen i Systemet till slut revolterade mot sin gamle ledarvarg och anslöt sig till Boman-lägret. Om Boman behåller sin position i SCA har han alltså över 41 procent av rösterna mer eller mindre i sin hand. Och så länge han håller sig vän med Tom Hedelius och Fredrik Lundberg når han en betryggande majoritet i Industrivärden. Men i det bysantinska Systemet är det, som sagt, inte bara formell makt som räknas, utan i minst lika hög grad informell makt, relationer och personliga kvaliteter.

***

Ingen beskriver Pär Boman som en maktspelare. Affärsvärldens källor är eniga om att han aldrig har haft någon långsiktig plan för att bli ordförande i både banken och SCA och ta kontroll över Systemet. I stället verkar han drivas av en sorts inre övertygelse. Låt oss kalla den moral. Eller värderingar. Om någon förkroppsligar de gamla Handelsbanksdygderna sparsamhet, flit och personligt ansvarstagande så är det Boman. När han blev vd och fick tjänstebil valde han en vanlig Volvo V50. För honom var det otänkbart att högste chefen kom körande i Mercedes när han besökte kontoret i Enköping.

– Han tuggar inte bara teserna, han lever efter dem också, säger en källa i Bomans närhet.

Pär Boman kan ge ett avvaktande, närmast tillbakadraget första intryck. Men skenet bedrar. När han väl börjar prata om ämnen som intresserar honom – och här finns inget som går upp mot Handelsbanken – så får han närmast en predikants ordrika glöd och kan ge uttryck för mycket bestämda uppfattningar.

Samtidigt har han en hårdhet och en fallenhet för maktspel som inte ska underskattas. Dessa egenskaper plockar han fram när hans eller bankens värdegrunder hotas. När Boman ansåg att Lars O Grönstedt var på väg att föra Handelsbanken på villovägar tvingade han Systemet att välja mellan dem båda. Och på liknande sätt verkar det ha gått till den här gången.

Att det var Boman som tog initiativ till att Anders Nyrén skildes Industrivärden, råder det inget tvivel om. Men folk med insyn i förloppet gör gällande att han har haft en betydligt mer aktiv roll än så i vårens uppstädning i sfären.

När Handelsbankschefen med stigande bestörtning insåg vad som pågick i SCA ska han ha dragit slutsatsen att den representerade något som var väsensskilt från det som han själv satte högst. Han initierade därför en process som ledde till att Sverker Martin-Löf den 21 januari motvilligt annonserade att han skulle lämna sina uppdrag vid vårens stämmor.

I tidigare beskrivningar av detta skeende har de stora institutionella ägarna spelat den avgörande rollen bakom Martin-Löfs besked. Det råder inget tvivel om att deras synpunkter och krav har varit betydelsefulla, men en källa med insyn i processen tillmäter Boman den största rollen.

– Pär har drivit frågorna, sedan har folk anslutit sig efter vägen, säger källan som dock understryker att de som fått lämna har sig själva att skylla.

– Det var maktens arrogans och lomhördheten för omvärlden som till slut fällde dem, ingenting annat.

Boman ska, tillsammans med Fredrik Lundberg, ha varit den som övertalade Martin-Löf att lämna. Utpekad som ny ordförande i banken och SCA kunde därefter Jan Johansson avpolletteras den 10 februari.

Boman ska alltså redan från början ha velat ha bort Anders Nyrén som han ansåg alltför komprommeterad och involverad i den osunda kulturen. Men det blev för mycket både för Tom Hedelius och Fredrik Lundberg som i det längsta motsatte sig ett så radikalt drag.

Mycket tyder på att det var först efter den hårda kritik som framfördes under och efter SCA:s stämma i mitten av april som de båda åldermännen började ändra uppfattning och insåg att det inte skulle bli någon arbetsro så länge Nyrén var kvar. Den förre lär in i det längsta ha varit tveksam till att bryta traditionen och att gå ifrån det som Systemet hade bestämt i januari när Sverker Martin-Löf sköt ut sig. Den senare ska ha tvekat därför att han insåg att det skulle tolkas som att han kuppade till sig makten över sfären för att inlemma den i sin egen Lundbergsfär. Flera personer i Fredrik Lundbergs närhet uppger att han saknar sådana ambitioner. Att hans ständigt upprepade, men alltid misstrodda, ord att Industrivärden-posten är en finansiell placering faktiskt är sanna. Samtidigt är Lundberg känd för att vara outgrundlig som sfinxen. Det är inte säkert att ens de i hans inre krets vet vad han verkligen tänker.

Det var också Pär Bomans idé att Fredrik Lundberg skulle bli ordförande i Industrivärden i stället för Nyrén. För Systemet var den tanken betydligt mer radikal än den låter. Därmed bryts nämligen den uråldriga tradition som säger att ordförandskapet ska växla mellan banken och SCA. Efter Sverker Martin-Löf var det helt enkelt bankens förre ordförande Anders Nyrén som stod på tur.

– Det är givetvis med stor besvikelse jag ser att två av sfärens tidigare beskyddare, Pär Boman och Tom Hedelius, sviker en gammal tradition. Inte minst med tanke på att det här kanske är början till avvecklingen av Handelsbankssfären, sa Sverker Martin-Löf till Dagens Nyheter efter förra veckans stämma i Industrivärden.

Men Fredrik Lundberg i ordförandestolen har flera fördelar. För det första är han obesudlad av SCA-skandalen. För det andra har han de viktiga institutionernas förtroende. För det tredje sitter han i styrelsen sedan länge och känner bolaget väl. För det fjärde har han en betydande del av sin egen förmögenhet placerad där, vilket borde ge incitament att göra ett bra jobb. Och för det femte: han är bevisligen en av landets skickligaste kapitalförvaltare. Vem kan förvalta alla de miljarder som banken och stiftelserna har placerat i Industrivärden bättre än han?

Att Pär Boman var tvungen att övertyga Tom Hedelius och Fredrik Lundberg visar trots allt att han inte styr sfären efter eget helt huvud. I alla fall inte ännu. Men han har i alla fall flyttat tillbaka Systemets epicentrum dit det hör hemma. På banken.

Håller Per Boman, Tom Hedelius och Fredrik Lundberg sams så har de en betryggande majoritet i Industrivärden.

Vad hände sen?

#20 I augusti utsågs Helena Stjernholm till ny vd i Industrivärden och i november förändrades korsägandet inom Handelsbankssfären. SCA sålde då sina aktier i Industrivärden till Fredrik Lundberg samt bankens stiftelser. Några dagar senare sålde Handelsbanken sina aktier i SCA till olika institutionella investerare, sedan de stämplats om från röststarka A-aktier till röstsvaga B-aktier.