SYDOSTASIEN: Krisens nytta

De krav som grannar och IMF ställer för att finansiellt hjälpade länder som Thailand och Indonesien kan tvinga länderna tillekonomiskt och politiskt nytänkande. Det är i flera fall påtiden. Flera av länderna styrs närmast av enväldig politiker somomger sig med vänskaps- eller penningkorrumperade kamrater ochsläktingar. Det kunde möjligen ursäktas och accepteras under deförsta åren av tillväxt. Nu har de asiatiska tigrarna vuxitifrån det stadiet i sin utveckling och, inte minst frånomvärlden, ställs allt tydligare krav på demokratiska ledare ochprofessionell administration.

När IMF nu i helgen sydde ihop ett räddningspaket tillIndonesien på motsvarande 23 miljarder dollar gjorde man detinte utan villkor. Det är inte konstigt med tanke på att paketetmotsvarar drygt tio procent av landets hela BNP. Men villkorenär både öppna och dolda.

Till de öppna hör sedvanliga krav på budgetsanering,skattereformer och avskaffande av handelshinder och alltför högatullmurar.

Till de dolda hör just kraven på good governance eller klokledning. Dit hör inte, som i Indonesiens fall, att i storastycken driva landet som ett familjeföretag och de senaste årensförkärlek för stora, uppmärksammade men sällan lönsammainfrastrukturprojekt.

Möjligen var det för att förekomma hellre än att förekommas sompresident Suhartos son Tommy i förra veckan lämnade posten somchef för det statliga biltillverkningsföretaget. Det harhittills kostat landet motsvarande tio miljarder kronor och fåtror att det någonsin blir lönsamt – annat än för familjenSuharto.

Det var också efter långa övertalningskampanjer från äldrerådgivare och kritiker som president Suharto för några veckorsedan gick med på att kalla in IMF.

Det räddningspaket om 17,2 miljarder som IMF ordnade i somrastill Thailand, motsvarar också ca tio procent av BNP, ochinnehöll också den sedvanliga hårda ekonomisk- politiska kraven.Men regeringen i Bangkok under general Chavalit Yongchaiyudhfick också höra att en planerad författningsreform, som hotadeatt gå i stå, sågs som ett viktigt led i försöken att rensa utkorruption och allmänt höja kompetensen bland de, mer ellermindre, folkvalda i denna Asiens äldsta demokrati.Premiärminister Chavalit har sedan dess dessvärre visat att hansegen kompetens när det gäller att leda landet ur krisen lämnarmycket i övrigt att önska. Regeringens åtgärder hittills haransetts rätt kraftlösa och mest ägnade åt att räddahårdspekulerande bankers och företagsägare. Till en av de merblygsamma åtgärderna hörde att höja den mycket lågabensinskatten. Beslutet mötte förstås motstånd från den starkabillobbyn och redan efter tre dagar desavoueradepremiärministern sin finansminister och tog tillbaka beslutet.

Finansministern valde att avgå och han har nu ersatts av en föredetta bankdirektör från en av landets krisdrabbade storbanker.En allt mer högljudd opposition sätter nu sitt hopp till ettsnabbt nyval. Men efter decennier med regeringar som gått istorföretagens och arméns ledband råder inget direkt överskottpå lämpliga kandidater.

I Malaysia, som ännu inte behövt ringa IMF, är kraven på ändradepolitiska prioriteringar minst lika stora. Också i Kuala Lumpurstyr en nu åldrande, i praktiken envåldshärskande,premiärminister på gångna meriter som inte räcker till i ensnabbväxande internationell ekonomi.

Premiärministern, Dr Mahathir Mohammed, har under sommarensvaluta- och börskris gjort sig herostratiskt ryktbar på sinaanalyser av problemets ursprung. Han har i tur och ordningskyllt Georg Soros, IMF och judarna för den asiatiskavalutakrisen. Den typen av analyser har inte precis gjort landetmer attraktivt för de seriösa utländska investerare som områdetså väl behöver.

Den lokala valutakris som skapat höstens börsturbulens har singrund i Sydostasiens tillväxtekonomiska baksmälla och de senasteårens allt starkare dollar.

Samtidigt som tigerekonomierna de senaste åren haft en myckethög tillväxttakt har japanska banker kunnat erbjudainvesteringskapital till mycket låga räntor. Med fastaväxelkurser har detta lockat till stora investeringar i området,både i industrier och, inte minst i, fastigheter. Efter hand hardetta skapat en växande överkapacitet på fastigheter istorstäderna och halvledare, datorer och datortillbehör.

Tillsammans med en allt starkare dollar ledde det förra årettill kraftigt sjunkande tillväxt i exporten vilket i sin turutlöst trycket mot de till dollarn bundna valutorna. Samtidigtsom den snabba tillväxten skapat en överkapacitet på vissaområden har den skapat underkapacitet på andra. Bristerna inomden fysiska, legala och politiska infrastrukturen har blivitsvår. Trafiken står stundom blixtstilla, affärsjuridiken hängerinte med i de internationella affärerna och politikerna förmårinte styra en allt mer komplex ekonomi.

Kan krisen ändra på en del av detta har den fört en hel del gottmed sig och äran tillkommer i så fall globaliseringen och det såkallade världssamfundet i skepnad av valutafonden IMF ochvärldshandelsorganisationen WTO, som har drivit påförändringarna.

BILDTEXT: Tydliga krav ställs nu på ledarna, här Indonesienspresident Suharto (t.v) och Malaysias premiärminister Dr.Mahathir Mohammed (t.h.). Det går inte längre att styra ett landsom ett famljeföretag eller skylla ifrån sig.