Sverige kan rädda Grekland

Att dela ut goda råd är alltid känsligt. Vid World Economic Forum i Davos 2009 gick det ett sus av bävan genom publiken, när den amerikanske datagiganten Michael Dell erbjöd Vladimir Putin hjälp med Rysslands digitala infrastruktur.

“Vi är inte invalider”, muttrade premiärministern.

Ett år senare toppar Grekland listan över länder i behov av goda råd. I decennier har grekerna levt över sina tillgångar, fifflat med statistiken och gradvis underminerat trovärdigheten i eurosamarbetet genom svällande underskott. Till sist gick det inte längre.

Redan när Grekland togs upp i EMU-gemenskapen för nio år sedan hade landet en offentlig skuld på mer än 100 procent av BNP. Bryssel bjöd Aten på en gratis lunch av låga räntor och stabilitet, och Aten svarade med ett politiskt svek av olympiska proportioner.

Precis som några andra soliga paradis – Italien och Kalifornien poppar upp i bakhuvudet – har Grekland en paradoxal kombination av välstånd och vanskötsel. Swimmingpoolerna blir större och större, medan de offentliga finanserna liknar en kloak.

På elva miljoner greker går det 850 000 statsanställda som ofta jobbar mellan 8 och 3 på dagarna, får 14 månadslöner om året och en garanterad pension på 96 procent av lönen. Allt detta har – i princip – finansierats av andra.

Högkonjunkturen fram till 2008 dolde problemen hjälpligt, men sedan finanskrisen slog till har det varit en tidsfråga när Grekland skulle ställa in betalningarna, eller frälsas med ett räddningspaket utifrån.

Inte oväntat samlade sig EU förra veckan till en aktion för den europeiska ekonomins sjukaste man. Det smakligaste alternativet hade varit att helt enkelt låta Grekland gå i konkurs, men i rådande läge bedömdes spridningsrisken som för stor. Spanien, Portugal och Irland är ju nästan lika illa ute, och skulle genast ha fått pisk av marknaden.

Grekland kunde ha blivit för stater vad Lehman Brothers blev för banker. Alltså tvingades EU ta den moraliska spridningsrisken i stället. Från och med nu vet ju alla regeringar inom euroområdet att de till syvende och sist inte behöver stå för sina handlingar.

En del argumenterade för att IMF borde ha tagit hand om den konstgjorda andningen snarare än EU. Valutafonden i Washington har en erfarenhet av kraschade ekonomier som Bryssel och Frankfurt saknar. IMF har också vanan inne att spela rollen av the bad guy och ordinera besk medicin utan att snegla på folkopinioner.

Valet mellan EU, IMF och konkurs var ett val mellan pest, kolera och smittkoppor. Som vanligt när det gäller europeisk politik satsade man på det kortsiktigt minst smärtsamma alternativet.

Med risk för att låta som en Michael Dell från bondlandet skulle jag vilja föreslå ett fjärde alternativ för det skuldtyngda Grekland:

Ta hjälp ifrån Sverige.

Vi har redan haft – och löst – de flesta av Greklands problem, med ohållbara statsfinanser, strukturella obalanser och läckande pensionssystem. Skicka ned några politiker emeritus av Göran Perssons och Bo Könbergs kaliber som talar om för premiärminister Papandreou hur man ska göra.

Ett av Greklands värsta bekymmer är den usla skattemoralen och ineffektiva skatteuppbörden. Även på detta område är Sverige något av världsmästare, med väloljade system för att raka in pengarna till det allmänna.

Anitra Steen kan gott följa med i regeringsplanet också, som befälhavare för denna svenska task force. En före detta chef för det blågula Riksskatteverket är precis vad Grekland behöver just nu.

Glöm inte att ta med Hasse Alfredsons förenklade självdeklaration:

A. Hur mycket pengar har ni?

B. Skicka in dom.