Svenskheten är nog en formsak

En svensk värdering har varit att det inte finns några svenska värderingar. Den gamle chefredaktören jag mötte på Östermalm log snett och sa: ”Svenska värderingar, hehe!”

Han borde ha aktat sig. M��nniskor över 70 år har enligt World Values Survey, WVS, mycket lågt socialt anseende i Sverige. I Mellanöstern är det tvärtom. Bi Puranen är generalsekreterare vid WVS, som regelbundet tar fram en global kulturkarta. Hon påpekar i Forskning & Framsteg på ett snyggt sätt att om det inte fanns skiftande värderingar i olika kulturer, skulle vi inte ha några kulturkrockar.

Det finns antagligen två, ja okej, kanske fler, anledningar till att ”svenska värderingar” fått dåligt rykte. Den första är historisk och har att göra med den svenska stormaktslängtan. Har man varit territorialt dominerande minns man doften av makt. Och man vill dra in den än en gång. Sveriges återkomst gick genom den moderna varianten: moralisk stormakt. Det i sin tur fick till följd att det blev dumt att prata svenska värderingar. De värderingarna handlade ju om dominans. Om det erkändes skulle det helt enkelt verka lite omoraliskt. Tystnad påbjöds. I stället konstruerades bilden av svenska tankar som så moderna (läs: bra) att de stod utom tävlan. De tankarna var helt enkelt värderingar alla länder skulle uppnå. När de kommit lika långt som Sverige.

Så när idén om svenska värderingar nu torgförs igen, sjunker idén om Sverige som föredöme till botten som Atlantis. Klart att folk blir störda, varken stormakt eller världens mest moderna land längre, bara ett helt vanligt land.

Var på seminarium om Japan, arrangerat av Johnsonstiftelsen. Sverige och Japan har det ­gemensamt att de ligger så långt ut man kan komma på WVS:s kulturkarta över världen. ­Grenen de vinner i är sekulära-rationella värderingar. (Okej då, Japan vinner och Sverige är tvåa.) Och seminariet handlade om japanska självbilder och idén om att vara unik. Hm. Erkänner att jag var där, också, för att spana efter svensk-japanska paralleller.

I japansk kultur är man inte offentligt oense, man låter tystnad tala, man kritiserar inte uppåt och prioriterar konsensus i beslut. Japan är inte homogent, men det finns en stark rädsla för att vara ojapansk, vilket är detsamma som att förlora sin identitet.

Fast kanske, sa Jaqueline Berndt, professor i Japans språk och kultur vid Stockholms universitet, handlar det inte om vad som är japanskt, utan om hur det är japanskt. Och det finns, påpekade Inken Prohl, professor i religiösa studier vid Heidelbergs universitet, en skillnad mellan teorin där Japan tror sig vara litet och homogent, och praktiken där detta faktiskt inte är sant.

Det var här det slog mig. Svenska värderingar handlar kanske också mindre om innehåll och mer om form.

Att säga att det inte finns några svenska värderingar är att hålla på den ”svenska formen”. Och den svenska dragningen åt tystnad om det som innebär konflikt, gör att vi helst inte talar högt om formen. Heller. Men rätt många vet att den svenska formen handlar om kompromiss, konsensus och att komma i tid. Och den formen är mycket viktigare än synpunkter på religion, barnupp­fostran och skilsmässor. Det betyder att du kan göra lite som du vill, så länge du inte trycker upp det i ansiktet på andra. Så ytterligt japanskt.

Att känna till den svenska formen betyder inte att man gillar den. Bara för att man är svensk. Eller bara för att man befinner sig i Sverige. Men det är som med uppfostran. Vet man vad som gäller och struntar i det, så gör man ett medvetet val. Vet man inte att man bryter formen, får man problem. Man behöver inte gilla kompromiss, konsensus och att komma i tid. Men det är bra att veta att många andra här gillar det. Ja, inte just jag. Men jag gillar inte heller att 70-plussare har lägre status än andra.

Fast det kanske helt enkelt är modernt att se ner på människor över 70?

Vad gör regeringen?

Stora problem i all ära, men det är de små problemen som verkligen förbryllar. Som att tedrickare på lokal allt som oftast får finna sig i att dricka ur brännheta glas. Serverat av människor som aldrig skulle komma på tanken att hälla upp kaffet i något annat än en kopp med öra. Kan ingen GÖRA något?