Svenskarna som stämde Tanzania – och fick över en miljard

Sensommarsolen har lagt sig över Östermalm i Stockholm och på Norrlandsgatan ligger Bianchi Café & Cycles. En cykelverkstad i kombination med bar, där väggarna kläs med hjälmar, träningsshorts och cyklar. Mitt bland dem sitter Per Carstedt.

Han är här på besök från sitt hem i den tanzaniska kuststaden Bagamoyo. Där utvecklar han en sockerplantage delvis finansierad av statliga Sida och FN:s jordbruksprogram Ifad.

Men något står inte rätt till.

Tvärs över gatan ligger den gyllene porten till Mannheimer Swartlings huvudkontor. Ur den kliver advokaten Kaj Hobér ut och tar några steg till baren.

Hobér är delägare på advokatbyrån, professor i internationell investerings- och handelsrätt vid Uppsala universitet och framför allt: expert på internationella skiljeförfaranden.

Det är här, år 2016, som de för första gången träffas. I Kaj Hobérs huvud går tankarna om att de behöver göra något riktigt allvarligt.

“Per och hans bolag har blivit riktigt dåligt behandlade, på många olika sätt under flera års tid. Och det var ändå innan regeringen exproprierade marken.”

Regeringen han syftar på är Tanzanias och den dåliga behandlingen skulle visa sig vara värd över en miljard kronor.

Bagamoyo-projektet: “Hur mycket arialer som helst”

Per Carstedt är uppvuxen i Örnsköldsvik och känd inom den svenska etanolbranschen. 2006 var han VD på Sekab, Sveriges då största importör av etanol ägt till hälften av bolaget EcoDevelopment och hälften av kommunerna Örnsköldsvik, Skellefteå och Umeå.

Etanol var på uppgång och Per Carstedt beskriver trycket som enormt.

“Hur skulle vi säkra försörjningen? Det blev den stora frågan”, berättar han.

Företaget tittade på att framställa etanol ur norrländskt skogsavfall, men började sedan undersöka socker. Ett annat sätt att framställa etanol på är nämligen med juice från sockerrörsstjälkar.

Sekab skulle bygga sockerplantager – långt ifrån Sverige.

“I Tanzania fanns enorm potential och hur stora arealer som helst”, säger Carstedt.

Det så kallade Bagamoyo-projektet var igång.

EcoEnergy blir till

Enligt Carstedt var den tanzaniska regeringen positiva till idén om en sockerplantage och 2006 undertecknade parterna en avsiktsförklaring.

Men det skulle dröja länge innan tanzanisk mark för sockerplantagen köptes.

“Handlingarna blev formellt klara 2013”, säger Carstedt.

Vid det laget hade han lämnat VD-stolen på Sekab, och företaget självt hade lämnat projektet i Tanzania. Kvar var EcoDevelopments nya dotterbolag EcoEnergy.

EcoEnergy fick ett 99-årigt hyresavtal från tanzaniska regeringen, för ett omkring 20 000 hektar stort markområde.

Under kommande år fick projektet löfte om finansiering på 66 miljoner USD från FN:s Ifad och 100 miljoner USD från African Development Bank.

Projektet fick också ett brygglån från Standard Bank of South Africa (SBSA) på 18 miljoner USD. Där bidrog svenska Sida med 120 Mkr som säkerhet för lånet, trots att myndigheten några år tidigare tackat nej till att finansiera projektet. Av det totala beloppet betalade Sida ut 54 Mkr.

Dessutom var affärsidén transformerad: EcoEnergy skulle inte längre tillverka etanol, utan endast socker. Något som skulle sälja bra i Tanzania, som redan importerade stora mängder socker. Enligt Trading Economics importerade landet socker för 184 miljoner USD.

“Vi visste ju inte då, att det skulle utvecklas till enorma motkrafter.”

Sålde Sekab för 400 kronor

Carstedt är ingen okontroversiell figur, han är van vid motgångar. När Sekab sålde Bagamoyo-projektet hade han anlitats som konsult och verksamheten såldes till honom själv för ynka 400 kr – trots en tidigare värdering om 200 Mkr. I SVT:s Uppdrag Granskning kom det att kallas för Sekab-affären.

Affären blev också föremål för utredning av Ekobrottsmyndigheten, men den lades ned 2020.

Carstedt hade också fått öknamnet Etanol-Jesus, främst för det försöket att utvinna etanol i Norrland vilket slukat hundratals miljoner i skattekronor. I dag är han fåordig om kontroverserna och tycker att öknamnet håller “en låg nivå”.

Simmade i sirap

År 2016 hade Carstedt bott heltid i Bagamoyo i fyra år. Där hade sockerplantagen börjat ta form och omkring 130 personer anställts.

Men företaget simmade i sirap.

Tanzanias regering skulle återkomma med ett antal åtaganden, bland annat en utlovad ny sockerreglering som Sida tidigare hade krävt att regeringen skulle säkerställa.

När det inte skedde drog myndigheten tillbaka sin lånegaranti till EcoEnergy, och krävde återbetalning.

Det i sig hade fått den andra finansiären SBSA att återkalla sitt lån – också med begärd återbetalning.

“Det gick så långsamt fram och stora summor pengar försvann. Det var dags att göra något. En vän tipsade om Kaj Hobér”, berättar Carstedt.

Det bilaterala investeringsskyddsavtalet

När de två möttes på Bianchi Café & Cycles var det för att prata om det bilaterala investeringsskyddsavtalet mellan EcoEnergy och Tanzania. Ett så kallat BIT, Bilateral Investment Protection Treaty.

“Majoriteten av världens länder har BITs, inklusive Kina och Ryssland. Det finns omkring 3 000 olika men alla utgör samma syfte. De ska skydda utländska investerare mot diskriminering, orättvis behandling och, som i EcoEnergys fall, expropriation”, förklarar advokaten Hobér.

Avtalen ingås stater emellan. Avtalet mellan Sverige och Tanzania gäller alla investeringar som svenska företag gör i Tanzania, och vice versa.

Så när Tanzania upplät mark och ingick avtal med EcoEnergy omfattades och skyddades bolagets investeringar automatiskt av investeringsskyddsavtalet mellan de två länderna.

På cykelbaren berättade Carstedt om de olika fördröjningarna med den tanzaniska regeringens åtaganden.

“Tanzanias regering drog ut på investerings- och tillståndsprocessen i flera år. Trots upprepade löften uteblev konkreta besked, vilket fick långtgående ekonomiska följder för EcoEnergy”, säger Hobér.

“Redan då var min bedömning att Tanzania bröt mot investeringsskyddsavtalet.”

Marken togs bort: “Ett bottenlöst mörker”

Ett par månader gick och Carstedt satt i ett mötesrum med den statliga myndigheten Tanzania Investment Centre. Efter att de skakat hand och satt sig ned sade myndighetens övre chef att han fått nya besked.

Några dagar senare damp det ned ett brev. President John Magafuli hade återtagit den 20 000 hektar stora marken.

“I över ett decennium hade vi lagt ned så mycket kapital och all vår vakna tid på ett projekt som från en dag till en annan inte längre var vårt. Luften gick ur mig”, minns Carstedt.

“Det var ett bottenlöst mörker.”

Ulf Eklöf, grundare av sportklädesbutiken Stadium och en av EcoEnergys ägare, minns känslan av besvikelse.

“Vi skulle ju börja odla och hade investerat i marken, människorna, allting. Det kändes förjäkligt, om man får prata i klartext”, berättar han.

EcoEnergy hade vid det laget investerat 52 miljoner USD i projektet.

I dag delar EcoEnergys ägare samma bild av varför marken återtogs. De hänvisar till en korrupt sockerindustri och en president som inskränkte både lagar och mänskliga rättigheter.

Men oavsett orsak kvarstod faktum: marken var inte längre deras. Den gick istället till ett inhemskt bolag, Bakhresa Group.

Det blev läge att ringa Kaj Hobér.

Kunde företaget få tillbaka investeringarna?

“Att Tanzania återtog marken var droppen. Men det skapade också ett tydligare case”, säger advokaten som redan före exproprieringen hade gjort bedömningen att Tanzania brutit mot investeringsskyddsavtalet.

Han satte sig ned med ägarna och förklarade situationen.

De skulle påkalla ett internationellt skiljeförfarande via International Centre for Settlement of Investment Disputes (ICSID), ett skiljedomsinstitut under Världsbanken vars syfte är att lösa tvister mellan stater och utländska investerare.

Men för vad?

Jo, Hobér trodde nämligen att han kunde få EcoEnergy att vinna i en skiljedom mot Tanzania. Inte bara det, han trodde sig kunna få landet att ge tillbaka allt investerat kapital till EcoEnergys ägare.

Carstedt berättar att när mannen som har suttit ordförande för Stockholms Handelskammare, vars skiljedomsinstitut hanterar 200 tvister från över 40 länder per år, säger att han är säker på ett case – då litar man på honom.

Advokatbyrån kliver in

“Första steget var att skicka ett varningsbrev till Tanzania där vi förklarade att vi ansåg att de hade brutit mot investeringsskyddsavtalet”, förklarar Hobér och tillägger:

“Därefter ska en så kallad cooling-off-period på ett halvår löpa ut, under vilken tid de två parterna försöker komma överens. Har man inte gått igenom den perioden så kan man inte påkalla ett skiljeförfarande.”

I september 2017 var den perioden över och ett officiellt skiljeförfarande påkallades vid ICSID. Mannheimer Swartlings team bestod främst av delägarna Jakob Ragnwaldh och Robin Rylander med Kaj Hobér i spetsen.

Varje part utsåg sin skiljeman och EcoEnergy skickade in sin första skrift, där målet förklarades och ersättningskrav angavs, tillsammans med en beräkning av hur stor ekonomisk förlust bolaget gjort.

Tanzanias klagomål

Tanzania lämnade in en ansökan om klander där de bland annat argumenterade för att EcoEnergys investeringar inte hade skett i linje med investeringsskyddsavtalet, och att företaget hade inlett skiljeförfarandet för tidigt utan att först lösa tvisten genom förhandling.

Det togs upp av en klandernämnd inom ICSID-systemet.

“Alla förhandlingar i det här målet var digitala, det var mitt i pandemin”, beskriver Hobér.

“Vi var ett gäng som satt samlade på Mannheimer Swartlings kontor.”

Efter år av förhandlingar kom våren 2022. I april slogs det fast: den tanzaniska regeringen hade brutit mot internationell rätt genom att expropriera Bagamoyo-projektet utan ersättning.

Nu behövde Tanzania betala tillbaka inte bara de 52 miljoner USD som EcoEnergy lagt på projektet utan också den avkastning som bolaget hade kunnat få med viss ränta, vilket hade yrkats av bolaget i skiljeförfarandet.

Men processen tog inte slut där.

Det nederländska flygplanet

Juridiska processer består ofta av stora mängder papper, filer och långa förhandlingar. Men efter att EcoEnergy vunnit skiljedomen mot Tanzania tillkom något annat, mer filmiskt: ett flygplan.

Tidigt i processen hade Hobér givit EcoEnergy rådet att hålla utkik efter tanzaniska tillgångar.

“Vi räknade aldrig med att landet skulle betala tillbaka det investerade kapitalet frivilligt”, berättar advokaten och säger att en dom från ICSID går att likställa med en dom från högsta domstolen i landet i fråga.

“Därför har man, om den ena parten vägrar att betala, rätt att via lokala kronofogdar beslagta tillgångar som tillhör staten, för att tvinga dem att betala.”

Sagt och gjort vägrade Tanzania att betala i enlighet med skiljedomen.

Som tur var hade bolaget ett ess i rockärmen.

I Nederländerna stod ett tanzaniskt passagerarflygplan i modell A220-300. Det beslagtogs.

Jan Åström är en av EcoEnergys ägare och berättar:

“Det var ett mycket värdefullt flygplan ägt av den tanzaniska staten. Jag tror att det spelade en stor roll i att vi fick tillbaka våra investeringar.”

Hobér håller med men pekar också på att Tanzanias president John Magafuli 2021 hade dött i covid-19 och ersätts av vice president Samia Suluhu Hassan, som var mer villig att förhandla med EcoEnergy.

Per Carstedt håller med och säger att den nya presidenten ville använda uppgörelsen för ett sätt att visa upp Tanzania som “en fungerande rättsstat”.

Fick över en miljard kronor

I april 2023 nådde parterna en överenskommelse. EcoEnergy lämnade via den nederländska kronofogden tillbaka flygplanet.

Våren 2024 hade bolaget inte bara fått tillbaka hela sitt investerade kapital – det hade dessutom tagit hem en rejäl vinst på kuppen.

Beloppet är hemlighetsstämplat i ICSED-domen, men Affärsvärlden uppskattar att det rör sig om 165 miljoner USD. Omkring 1,6 miljarder svenska kronor.

“Det var ju fantastiskt och illustrerar att det finns ett väl fungerande system för internationella investeringar, som är av stort värde för internationella investerare, inklusive svenska”, säger Hobér i dag.

“Att det finns någon typ av rättvisa var en lättnad”, säger delägaren Ulf Eklöf.

Men Per Carstedt är fortfarande dyster.

“Så klart är det en enorm lättnad att inte ha stora förluster, men dessa pengar är ju inte i närheten av vad projektet skulle ha givit om vi fått genomföra det”, säger han.

Läs mer:

Det riktiga problemet med matpriserna

Hela listan: Sveriges rikaste 2025

Så tolkas förändringarna inom Wallenbergsfären: ”Kan bli ett problem”