Svenskar är som glada hundar – nu är det dags att partiledarna levererar

I sin rapport Svenska Trender 1986-2023 redogör SOM-institutet vid Göteborgs universitet för samhällsutvecklingen på ett antal punkter. Till exempel menar 89% av de tillfrågade att Sveriges ekonomi har försämrats jämfört med ett år innan. Bara en enda procent menar att den har förbättras. Vad gäller den egna ekonomin, säger 45% att den försämrats och 14% att den förbättras. På den större frågan om hur utvecklingen i Sverige går, säger 75% att den går åt fel håll och bara 9% menar at den går åt rätt håll.  

Eländes elände. 

Frågan ”Hur nöjd är du på det hela taget med det liv du lever?” borde kunna ses i ljuset av det. Eller snarare mörkret. Men 92% säger faktiskt att de är ganska eller mycket nöjda, och det är bara 8% som inte är nöjda. 

Som de säger i Jurassic Park: Life finds a way.  

Fler siffror från samma källa, den här gången gäller det förtroende: 25% har förtroende för rikspolitiker. Tre av fyra har alltså inte förtroende för rikspolitiker. Det vill säga våra 349 riksdagsledamöter.  

Så, kort summering så här långt: Allt går åt helsike, men svenskarna är som golden retrievers – glada och entusiastiska, men inte nödvändigtvis Nobelprismaterial. Politikerna har uselt förtroende men behöver inte bry sig eftersom det inte får några konsekvenser.  

INGEN TILLVÄXT PÅ NIO ÅR 

I en rimligare värld hade partiledare varit en utsatt roll, på samma sätt som en VD är det. Har du inte marknadens förtroende så borde du få gå. Men så funkar det inte. Jag vet inte riktigt vad man behöver göra eller inte göra för att bli av med sin post. Vi kan exemplifiera med Ebba Busch. När hon tillträdde 2015 hade KD 3,5% av väljarstödet i opinionsmätningar. Idag är det 3,6%. Hade en företagsledare som inte skapat någon tillväxt på nästan nio år, fått sitta kvar? Såklart inte. Vänsterpartiet hade 9,6% när Nooshi Dadgostar klev på och ligger på 8,5% nu. Fyra år och ett tapp på nästan tolv procent.  

Jimmie Åkesson har suttit sedan Olof Skötkonung avsattes, ungefär. Och tagit SD från ett gäng snaggade fackelbärare vid Karl den tolfte-statyn, till ett stort parti. Och likafullt: De senaste åren är trenden bruten och man tappar. 18,6% i opinionen jämfört med 20,5% i valet 2022. 

Okej, men Magdalena Andersson har väl gjort ett riktigt toppenjobb ändå? 25,6% när hon tillträdde för tre år sedan och 33,9% nu. Drygt åtta procentenheter upp. En ökning med 32%! Jo, det är bra. Men en sak bör påpekas: Till skillnad från företagandets oändliga möjligheter till tillväxt, är siffrorna för politiker i ett slutet och ändligt system. Det finns bara hundra procent av väljare och all tillväxt sker på andras tapp. Att någon växer kan alltså bero både på hur bra eller dålig man själv är och hur bra eller dåliga konkurrenterna är. 

OMÖJLIGT ATT FÅ SPARKEN 

Ulf Kristersson har tagit Moderaterna från 22% till under 20% under sin tid som partiledare. Johan Pehrson gick från 2,1% via häpnadsväckande 4,6% i valet 2022, till att nu ligga på 3,2%. Ganska dåliga konkurrenter, alltså. Det anmärkningsvärda med sossarnas 33,9% är inte att det är en ökning. Det är att siffran inte är högre. 

Det verkar vara nästa omöjligt för en svensk partiledare av idag att få sparken. Kanske för att partiorganisationer är mycket trögare än företag. En annan tolkning är denna: Ingen bryr sig egentligen.  

Det går upp och det går ner. Partiledarjobbet är just ett jobb; ett ganska bekvämt jobb. Man åker till ett kontor, sitter i möten, glufsar i sig en korv framför obekväma journalister om man är Johan Pehrson. Tränar på riksdagsgymmet. Åker lite taxi hit och dit. Kanske tar en öl efter jobbet. Kollar lite i affärer.  

Opinionssiffrorna är det enda du mäts på. Och som sagt, mätningarna spelar inte så himla stor roll. Inget spelar så stor roll. Inte heller partiernas roll som pådrivare i olika frågor, det som man kan kalla ideologi. 

Den viktigaste siffran är därför inte de enskilda partiernas resultat i opinionsmätningarna. Den viktigaste siffran är de 75% som inte har förtroende för rikspolitikerna. 

Säg en fråga som moderaterna driver? Eller sossarna? Okej, bra: Mer kärnkraft, ut med så många invandrare som möjligt, samt hårdare straff för kriminella. Men säg en fråga som något av de åtta partierna driver, som inget annat driver. Ehm.  

IDEOLOGI ÄR ENKELT 

Att partierna är så oförmögna att vara tydliga med sina visioner för Sverige (ett land som alltså, enligt sina invånare, går åt skogen) är helt obegripligt. Är det svårt för ett parti att bli tydligt, att vara ideologiskt? Nej, absolut inte.  

Här är en formel för hur det går till: Ta väljarstödet som partiet hypotetiskt kan få, om alla som är tänkbara väljare också faktiskt röstar på partiet. I den absolut bästa av världar. Nu har du ett tal, som för Socialdemokraterna kanske är 45% och för Centern och KD kanske är 7%. I samtliga fall är gruppen du inte kan vinna, större än gruppen du kan vinna om allting går din väg.  

Det spelar ingen roll i vilken grad den större gruppen ogillar ditt parti. Om de tycker ganska bra om er men inte röstar på er, eller om de avskyr allt ni står för, ger båda samma resultat: Noll röster.  

Polarisering är ett ord som haft en dålig PR-byrå de senaste åren. Nästan alla verkar tycka att det är något dåligt. Men jag ser den som en potentiell räddare. För om partierna maximerar polariseringen mellan sina maximala väljartal och det större talet av onåbara väljare, kommer partierna bli väsentligt mer ideologiska. Eller med enklare ord: Om du aldrig kan bli valbar hos en grupp, spelar det ingen roll om du gör dem förbannade. Tvärtom kan det öka engagemanget hos gruppen som du är valbar i.

NÄSTA STRIDSFRÅGA: 6 TIMMARS ARBETSDAG

Av någon anledning verkar dock samtliga partier tro att deras målgrupp är alla väljare. Och att deras jobb därför är att inte stöta bort någon. Det är helt häpnadsväckande. Framför allt är det idiotiskt. Det man tror är riskminimering är i själva verket den stora risken.  

Vi kan ta Socialdemokraternas förslag om att någon gång, i en diffus framtid, eventuellt utreda frågan om 35-timmars arbetsvecka. Och så kan vi gå tillbaka till SOM-institutets mätning, som vi började med. Där har man nämligen också kollat vad väljare tycker om ett antal frågor. Och arbetstidsförkortning är en av dem. 54% tycker att det vore bra att införa sex timmars arbetsdag och 22% tycker att det vore dåligt. Det är, så att säga, facit. Detta är vad svenskarna tycker i frågan. En perfekt polariserande fråga för sossarna, alltså. Att driva utan förbehåll.  

Men det kanske blir jobbigare då, på det där jobbet. Om man måste stå för något, försvara något, övertyga någon. Jag vet inte. Däremot är jag ganska säker på att våra nio partiledare i riksdagen alla har svarat att de är mycket nöjda på frågan om hur nöjda de är med livet de lever. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.