Svenska jättarna sågar EU:s klimatpolitik – och Northvolts tyska stöd

Klimatpolitiken är EU-ordföranden Ursula von der Leyen stora politiska avtryck. Men inför den nya mandatperioden hårdnar kritiken från industrin. Flera svenska industritoppar har undertecknat ett upprop där de varnar för konsekvenserna av detaljreglering och statsstöd. "Nuvarande policy riskerar att bli ett race to the bottom", säger Ib Jensen, VD på kemijätten Perstorp, till Affärsvärlden.
Svenska jättarna sågar EU:s klimatpolitik – och Northvolts tyska stöd - staffas-vonderleyen
Mikael Staffas, VD Boliden, är en av de som undertecknat den kritiska deklarationen. Foto: Boliden och TT

”Väldigt många företag är dedikerade till att ställa om sina produktionsprocesser för att möta Parisavtalets 1,5-gradersmål. Men för att ta oss dit behövs enorma investeringar. En förutsättning för att dessa investeringar ska bli av är att företagen långsiktigt kan vara konkurrenskraftiga och generera vinst”, säger Ib Jensen, VD på kemijätten Perstorp.

Bakgrunden till den fundamentala betraktelsen är den väg som EU: s gröna giv (green deal) tagit de senaste åren.

Ib Jensen.

All den centralstyrda detaljregleringen, de politiskt bestämda teknikvalen, den svällande administrationen och en oförmåga att se helheten när nya lagar läggs fram och beslut tas kväver den europeiska industrin och näringslivet. Det är kontentan av Ib Jensens farhågor.

Men låt oss backa bandet.

Det är nu fem år sedan EU-kommissionen med Ursula von der Leyen i spetsen presenterade den gröna given. Den följdes upp sommaren 2021 med ”fit for 55” – det mycket omfattande lagstiftningspaket som ska sänka unionens utsläpp med 55% fram till 2030, jämfört med 1990-årsnivå. Tjugo år senare, 2050, ska kontinenten vara klimatneutral.

Det senaste exemplet ur Fit for 55 paletten är den så kallade naturrestaureringslagen som nyligen passerade parlamentet.

Den siktar på att återställa 20% av EU:s land och havsyta. En nyhet som inte direkt tagits emot med jubel av skogsnäringen.

En orsak kan vara att den officiella svenska linjen är att skog och mark ska återställas till förindustriell tid.

”Jag är väldigt orolig. Lagen så som den är skriven och de sätt som Sverige tidigare valt att tolka den här typen av frågor på riskerar att ge extremt stora konsekvenser”, uppgav Viveka Beckeman, VD på branschorganisationen Skogsindustrierna i en kommentar.

”Missat helheten”

Den europeiska industrin har hittills varit med på tåget – men nu börjar den tröttna. Det är nämligen industrin som ska betala för omställningen via EU:s system för utsläppsrätter – så kallade EU ETS.

Och nu går industrins företrädare på offensiven.

I samband med ett EU-toppmöte tidigare i år räcktes den så kallade Antwerpen-deklarationen över till kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Den kommission som tagit vid efter EU-valet måste prioritera industrins konkurrenskraft. Den gröna given måste följas av en den industriella given är budskapet i deklarationen.

Mikael Staffas, VD på Boliden.
Mikael Staffas, VD på Boliden.

Mikael Staffas är VD på Boliden. Han har skrivit på deklarationen och menar att EU:s politiska toppstyrning ofta resulterar i att man missar helheten.

”Om du tänker dig att varje sekretariat nere i Bryssel tycker att de gör rätt så är det lätt att missa hur saker och ting hänger ihop. Då blir det ofta inte som man har tänkt sig och det finns en tendens att försöka åtgärda det med ännu mer detaljregleringar.”

Han ger ett exempel.

”Alla länder har till exempel gjort upp så kallade färdplaner mot fossilfritt. Det är bra, men jag brukar fråga dem hur mycket koppar de tror kommer att gå åt för att förverkliga de planerna. Jag har aldrig fått något svar. Men om inte försörjningen av koppar kan fördubblas i Europa så kommer inte det att gå – och hur det ska gå till verkar inte ingå i kalkylen”, konstaterar han.

Liksom Ib Jensen pekar han på det uppenbara att Europas företag måste tjäna pengar, annars blir det ingen omställning.

”Totalt sett så har EU gjort saker som resulterar i att det blir dyrare. Företag kan vara med och betala under en kort tid men sen kommer man inte att betala eftersom företag inte kan gå med förlust.”

SVENSKARNA SOM UNDERTECKNAT DEKLARATIONEN

Jan Moström, VD, LKAB

Ulf Larsson, VD, SCA

Mikael Staffas, VD, Boliden

Ib Jensen, VD, Perstorp

Kasper Roland, VD, Systemair

Emil Källström, VD, Sekab BioFuels & Chemicals AB

Lotta Lyrå, VD, Södra Skogsägarna

Stefan Sjöberg, VD, Mirka Ltd

Marie Nilsson, ordförande, IF Metall

Jonas Hagelqvist, VD, IKEM

Maria Sunér, VD, Swemin

Sämst i Europa

Energifrågan är så klart en tung fråga för den europeiska basindustrin, som måste ha tillgång till en stabil elförsörjning.

”Tillgången på konkurrenskraftigt prissatt fossilfri el där den behövs och när den behövs är helt grundläggande för vår och EU:s konkurrenskraft”, konstaterar Ib Jensen.

Men det kan man inte längre räkna med. Idag är priserna oförutsägbara i hela Europa. I södra Sverige där Perstorp verkar råder det stor brist på elproduktion sedan kärnkraftverken Ringhals 1 och 2 lades ned.

De europeiska systemoperatörernas samarbetsorganisation Entso, har till och med konstaterat att södra Sverige har den sämsta produktionskapaciteten för el av alla regioner i Europa i förhållande till efterfrågan.

EU ska inte bestämma

Det är inte goda nyheter för Ib Jensen och andra kemiföretag. De vill investera i nya koldioxidfria produktionsprocesser men hindras av el- och nätkapacitetsbristen.

Samtidigt satsar EU på förnybar energi i form av vind och solkraft som ska kombineras med vätgas- och batterilagring. Men det är en riskfylld och potentiellt dyr väg, menar Ib Jensen.

”EU ska inte bestämma vilka energislag och lösningar som är framtiden. EU ska sätta tydliga mål, ge teknikneutrala förutsättningar och stötta ny teknologi och uppbyggnaden av leverantörskedjor, reducera risk och därmed finansieringskostnader.”

Han påpekar att det är riskabelt att lägga alla ägg i samma korg. Europas elsystem blir också allt svårare att balansera ju mer vind- och sol som fasas in, med kraftigt varierande elpriser och minskad leveranssäkerhet som följd, konstaterar han.

”Ett sätt att minska dessa negativa effekter är att använda vätgas eller batterier för energilagring från överproduktion av vind- eller solkraft. Ett annat alternativ är att kombinera vind- och solkraft med kärnkraft och därmed skapa ett mer stabilt elsystem som minskar lagringsbehovet och dämpar prisvolatiliteten.”

Då flyttar företetagen

John Hassler är nationalekonom vid Stockholms universitet. Han presenterade nyligen en utredning om hur Sveriges klimatpolitik bör utvecklas för att anpassas till Fit for 55.

Han konstaterar att den svenska och europeiska industrin är klämd mellan en politik som snabbt ska minska koldioxidutsläppen, utan att ge industrin förutsättningarna för att klara detta. Det vill säga att bygga ut elproduktionen.

John Hassler. Foto: SU

En grundtanke med omställningen är ju att den koldioxidtunga industrin ska motiveras att elektrifiera sina produktionsprocesser. Detta genom att det blir dyrare och dyrare att släppa ut koldioxid inom EU ETS systemet.

Samtidigt byggs det inte på långa vägar ut tillräckligt med ny elproduktion eller nya nät. Svenska Kraftnät varnade nyligen för att det måste byggas motsvarande elförbrukningen i Stockholm varje år från nu fram till 2045 för att täcka kommande förbrukningsökning.

”Tilldelningen av utsläppsrätter kommer att bli stegvis mindre vilket innebär att de här industrierna måste ställa om för annars kan de inte producera och tjäna pengar längre. Då måste man elektrifiera och det kräver mycket stora mängder el, men den finns än så länge inte och det verkar inte vara så stora mängder på gång. Det är så klart ett ytterst allvarligt problem.”

Det är således industrin dilemma?

”Det är ett stort bekymmer i Sverige, men det är ännu värre på kontinenten. I min utredning rekommenderar jag att staten måste bestämma sig i den här frågan. Vill vi att Sverige ska fortsätta att vara en exportnation, då måste staten ta en tydlig ställning i den frågan och se till att det finns en tydlig plan för hur elproduktion och nya nät ska komma på plats. Annars kommer företagen att flytta produktionen.”

Större incitament i USA

På andra sidan Atlanten har USA lättat på plånboken i och med lanseringen ett subventionspaket i mångmiljardklassen, Inflation Reduction Act (IRA). I Asien fortsätter samtidigt den statskontrollerade kinesiska ekonomin att konkurrera genom att dumpa priserna.

Ett hot som är reellt, konstaterade investeraren Susanna Cambell nyligen i DN.

”Nu prioriterar bolag ned Europa och prioriterar upp USA eftersom det finns incitament att gå dit”, sa hon.

För att möta hoten har EU lanserat sitt temporära kris- och omställningsramverk där medlemsländerna ges möjlighet att lätta på regelverken för statsstöd.

Den tyska staten har till exempel bidragit med 900 miljoner euro till Northvolts planerade fabrik i Heide i norra Tyskland. En fabrik som det dessutom finns frågetecken kring om den kommer att byggas över huvud taget som Affärsvärlden nyligen skrev om.

Den europeiska investeringsbanken (EIB) gått in med 942 miljoner euro i Northvolts problemtyngda fabrik utanför Skellefteå. Som Affärsvärlden har kunnat visa är det ytterst skattebetalarna som får stå för notan om investeringarna slår fel.

Och i Northvolts fall finns det en uppenbar risk visar Affärsvärldens senaste granskning av bolaget.

”Race to the bottom”

Det här är en utveckling som Mikael Staffas inte anser är hälsosam.

”Det sker inte med transparenta regler som är lika för alla företag. Nu kan varje land göra sina egna tolkningar och det leder till konkurrens mellan länder och olika industrier där kapitaltunga länder som Tyskland har en fördel.”

Men EU menar att det är nödvändigt så att investeringarna inte går till USA eller till Kina?

”Absolut, men jag menar att man från början har skapat regelverk som är ogynnsamma för den europeiska industrin. Det är huvudproblemet. Sedan kommer man på att läget är akut och försöker lösa det genom att släppa lös de här statsstöden. Det blir en slags nödlösning”, fortsätter Staffas.

”Så som det nu utvecklas riskerar nuvarande policy att bli ett ’race to the bottom’. Från min horisont ser jag hellre att EU och enskilda medlemsländer investerar i grundläggande infrastruktur som gör EU långsiktigt attraktivt för industri och investerare överlag, fyller Ib Jensen i.

Mikael Staffas påminner om att det inte var länge sedan som EU var beredd att offra den europeiska industrin.

”I alla fall innan 2019 tänkte man sig att vi skulle kunna importera allt vi behöver i stället. På så sätt skulle vi klara de europeiska klimatmålen genom att köpa det vi behöver från Asien. Men koldioxidutsläpp är ju en global företeelse och nu har man insett att det här med en viss självförsörjningsgrad kanske inte är så dumt.”

Det finns också en uppenbar risk att konkurrerande företag som inte möter samma kostnader för koldioxid som de europeiska blir vinnare. Han anser dessutom att Europas planerade klimattullar (Gränsjusteringsmekanismen för koldioxid reds. anm.) inte biter.

”Man lägger kostnaderna på den europeiska industrin för tillverkning av en massa produkter som industrin inte kan få ut av kunden eftersom man tillåter import av samma varor. Det är ett akut problem som man försökt sopa under mattan en lång tid nu”, säger Mikael Staffas.

Något som Geert Van Poelvoorde, VD för det ståljätten ArcelorMittal, håller med om. På ett seminarium som den europeiska branschorganisationen för stålproduktion, Eurofer, nyligen arrangerade sa han att det är ”extremt naivt att tro att stålet till vindkraftsverken inte kan produceras på andra håll i världen.

”Den europeiska stålindustrin har minskat med 20% de senaste tio åren. Vi har försökt påpeka att EU:s system för utsläppskvoter sakta stryper oss eftersom vi inte har råd att betala för våra utsläpp och samtidigt göra nyinvesteringar”, uppgav Geert Van Poelvoorde på seminariet.

Över 2 000 företag och en rad stora fackförbund, och flera europeiska branschorganisationer har hittills skrivit under Antwerpendeklarationen.

Fotnot: Texten har uppdaterats efter publicering. 

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.