Svea klarar prövningen

Lönerörelsen har visserligen bara börjat, men det är inga tvivel om att den har börjat bra. Processindustrin (bland annat gummi, plast och läkemedel) fick i förra veckan ett avtal om löneökningar på motsvarande 8,5 procent på tre år (inklusive kostnader för arbetstidsförkortning). Stålbranschen med 27.000 anställda träffade i måndags ett avtal på samma nivå.

Att förhandlingarna mellan Pappers och skogsarbetsgivarna strandade kan tyckas oroväckande. Men oenigheten handlar bara om 0,2 procentenheter och totalt sett diskuterar man löneökningar på samma nivåer som i det avtal som Industrifacket just tecknade.

Inom ramarna

Trots högkonjunktur och låg arbetslöshet ser det ut som om löneökningarna hamnar inom ramarna för vad både konkurrenskraft och inflationsmål kräver. Och det är verkligen ett uppmuntrande tecken på att den svenska ekonomin står bättre rustad än på länge.

Lönebildningen har ju ställt till problem i den svenska ekonomin sedan i början av 1970-talet och det är en viktig orsak till att vi har halkat efter andra länder i välfärd. Stigande inflation och kostnadskriser har följts av djupa konjunkturnedgångar. Sedan har det, oftast med hjälp av en rejäl devalvering, blivit full fart med stigande inflation och löneökningar igen. Så började även 1990-talet. Den stora skillnaden är att varken löneökningar eller inflation har fått någon riktig fart den här gången.

Djup nedgång

Eftersom nedgången i början av 1990-talet var så djup tog det dock ovanligt lång tid innan vi ens var i närheten av att ha brist på arbetskraft och fullt kapacitetsutnyttjande. Inte förrän nu får vi ett verkligt test på om vi klarar att hålla löneökningar och inflation nere även med låg arbetslöshet och högt kapacitetsutnyttjande. Och det ser faktiskt ut som om ekonomin består provet det den här gången.

Det finns flera orsaker till att vi nu tycks kunna klara provet för första gången på flera decennier. Låginflationspolitiken är kanske den viktigaste. 1990-talets utveckling har visat att låg inflation är bättre för reallönerna än höga nominella löneökningar. Tilltron till inflationsmålet är mycket stor och att alltför höga löneökningar bara ger högre räntor och lägre sysselsättning förstår nu de flesta.

En annan mycket viktig förändring är att uppbromsningen av tillväxten inom den offentliga sektorn har skapat utrymme för den privata sektorn att växa. Under 1970- och 1980-talen bidrog en snabb ökning av antalet sysselsatta inom offentlig sektor starkt till att göra arbetsmarknaden ständigt överhettad. Vissa menar att det nya Industriavtalet, som har fått flera efterföljare inom andra områden, också har spelat en stor roll.

Löneökningarna dras ned

Trots detta är de flesta bedömare ändå överraskade över att det ser ut att gå så pass bra. Ingemar Hansson, generaldirektör på Konjunkturinstitutet (KI), menar att prognoserna för löneökningarna nu får dras ner litet grand. I november trodde KI att lönerna skulle öka med 4,2 och 4,4 procent i år och nästa år. Att de nu ser ut att bli litet lägre beror i någon mån på att konjunkturen ser litet svagare ut, men också på att lönebildningen faktiskt verkar fungera över förväntan.

Även på längre sikt finns det anledning till litet större optimism. Om vi klarar regeringens sysselsättningsmål på 80 procent (av arbetskraften i åldrarna 20-64 år) vet vi inte ännu. Hittills har KI räknat med att 80 procent sysselsatta skulle medföra väl höga löneökningar. Men Ingemar Hansson menar att chansen att vi ska klara det nu i alla fall ser litet större ut än tidigare.

Förändringen har naturligtvis inte kommit över en natt. Även 1998 års avtalsrörelse gick ganska bra. Under 1998-2000 har löneökningarna legat på i genomsnitt 3,6 procent per år. Det finns vissa likheter med situationen idag: Asienkrisen dämpade konjunkturen och det fanns en oro för att vi var på väg in i en ny lågkonjunktur. Då, liksom nu, kom riksbanken med en varning för inflationsdrivande lönehöjningar genom att höja räntan i slutet av 1997. En stor skillnad är dock som sagt att arbetslösheten är betydligt lägre idag. I december 1997 var den öppna arbetslösheten 6,9 procent. Enligt de senaste uppgifterna hade arbetslösheten fallit till bara 3,7 procent i december förra året.

Djerf optimist

Olle Djerf, chefekonom på Nordea, har ganska länge hört till optimisterna. Han sitter även med i Industrins ekonomiska råd, som bildades i samband med tillkomsten av det så kallade Industriavtalet 1997. Därför är det kanske naturligt att han har trott att arbetsmarknaden skulle bestå provet. Han har många gånger framhållit att bland annat Industriavtalet verkligen har inneburit en stor förändring på den svenska arbetsmarknaden. I rapporterna från Industrins ekonomiska råd talas det om att vi har fått en ny modell för lönebildningen och att Saltsjöbadsandan har kommit tillbaka. Men trots att han länge har varit optimist är även han positivt överraskad av att avtalsrörelsen har börjat så bra.

Risk för löneglidning

Klas Eklund, chefekonom på SEB, har varit betydligt mer skeptisk. Men liksom många andra har han fått tänka om och revidera ned prognoserna för räntor, löneökningar och inflation. Han framhåller visserligen att industrin aldrig väntades bli det främsta problemet. Inom skyddade sektorer kan det bli svårare ett få till löneavtal inom ramarna för vad samhällsekonomin tål. Särskilt inom den kommunala sektorn finns det många som anser att de har halkat efter alltför länge och är villiga att ta strid för att få upp sina löner. Dessutom har ju avtalsrörelsen bara börjat. Men hans prognos är ändå att lönerörelsen totalt sett landar på rimliga löneökningar.

Den största risken nu är att vi får högre löneglidning än väntat. Det bör dock inte vara lika allvarligt ur inflationssynpunkt. Löneglidningen borde ju bli mer koncentrerad till områden där det antingen är brist på arbetskraft eller där produktiviteten ökar så snabbt att man faktiskt har råd att betala litet mer.