Svåra val för huset Morgan

När en domstol vägrade ta upp det uppmärksammade skadeståndsmålet mot IT-analytikern Mary Meeker – för att ha vilselett investerare att köpa internetaktier under haussen – drog åtskilliga investmentbankirer en lättnadens suck. En rättegång hade kunnat bli en utdragen plåga för mäklarbranschen, vars penninggenererande aktiviteter skulle ha nagelfarits av en sannolikt kritiskt inställd lekmannajury. Lättnaden var förstås särskilt stor hos Meekers arbetsgivare, Morgan Stanley.

Sambandet mellan den fina etablissemangsfirman, högriskaktier och missnöjda privatplacerare kan tyckas märkligt. Men att Mary Meeker har kunnat positionera sig som “internetdrottning” bland analytikerna visar på Morgan Stanleys aggressiva ambitioner när det gäller marknadstillväxt. Firman tog hem 38 procent av alla internationella förvärvs- och fusionsuppdrag under år 2000 och är ledande när det gäller uppdrag från den snabbt växande hedgefondsektorn.

Lik Wallenberg

I stor utsträckning är firman en produkt av sin tid. Dess ursprung är från John Pierpoint Morgans finansimperium, som under den amerikanska industrins grundartid för hundra år sedan spelade en roll inte olik den som familjen Wallenberg spelat i Sverige. Efter börskraschen 1929 tvingade lagstiftarna Morgan att dela upp sina finansverksamheter på massmarknadsrörelse (som blev banken JP Morgan) respektive investment banking (som blev Morgan Stanley, vars verksamhet startade 1935).

Skördetid

Starten blev anspråkslös, men sedan har utvecklingen varit desto mer dramatisk. I dag finns 65 000 personer i Morgan Stanleys rullor. Börsvärdet är 50 procent större än Ericssons. Det var mycket större för ett och ett halvt år sedan innan marknaden vände ned, men efter det har aktien inte gått något vidare. Att 1990-talet var en skördetid märks fortfarande i kassakistan. Morgan Stanleys egna kapital uppgår till 200 miljarder kronor.

Profilen är hög även utanför USA. Redan i början av 1980-talet var Morgan Stanley ett välkänt namn i Sverige. John Hepburn, som då var chef för corporate finance i Europa, hade förträffliga relationer med Wallenbergsfären, vilket betalade sig i en ström av uppdrag. Under de fyra-fem senaste åren har firman också börjat spela en större roll när det gäller handel i nordiska aktier. Under år 2000 var Morgan Stanley nummer två på Stockholmsbörsen med 9,4 procent av aktiehandeln. Sedan något år finns ett kontor i Stockholm och firman har valt OM Gruppen som partner (40 procent) i det förlusttyngda projektet Jiway, en elektronisk handelsplats.

Tilltagande badwill

Framgångarna på 1990-talet är historia. Nu är läget ett helt annat. Mary Meekers köprekommendationer under internetbubbeleran är kanske inte skadeståndsgrundande, men händelsen visar vilken badwill som uppstått kring Wall Street i börsrasets kölvatten. Detta är dock inte det största problemet för Morgan Stanley och dess konkurrenter idag.

Etikdebatten må vara besvärande. Mycket värre är att intäkterna försvunnit vad gäller börsintroduktioner och har krympt väsentligt inom värdepappershandel.

Firmorna på Wall Street har börjat parera bortfallet. Även om åtskilliga kostnadsposter förblir höga sker en nedjustering med automatik i den meningen att personalens bonusersättningar smälter ihop. Dessutom är de globala mäklarhusens högsta chefer vana vid att säga upp personal och skära kostnader.

Ett övergående problem

Intäktsbristen verkar dessutom vara ett övergående problem. Transaktionsflödet, inte minst av kostnadsdrivna fusioner och förvärv, lär komma i gång igen så snart börsläget visar tecken på att stabiliseras. När börserna slutar falla, upphör också den mer eller mindre automatiska intäktsminskning som märkts inom aktiehandel och kapitalförvaltning (när aktievolymer i handeln och underliggande värden i portföljerna krymper så minskar ju också investmentbankernas procentbaserade intäkter).

Men Morgan Stanleys koncernchef Philip Purcell har ett större, strategiskt problem. För något år sedan ansågs firmans affärsmodell – och för den delen även Goldman Sachs och Merrill Lynchs – med en fristående global investmentbank som den mest framgångsrika. I dag är det inte alls säkert att så är fallet. Under 2001 har nämligen mäklarhus som ägs av stora universalbanker, som Deutsche Bank, Citigroup och JP Morgan Chase, knaprat marknadsandelar.

Skälet är att dessa konkurrenter är starka inom ränterelaterade tjänster, som att arrangera obligationslån. De kan också, tack vare sina jättelika balansräkningar, erbjuda finansiering åt kunderna. Detta har blivit viktigt på sistone i takt med att allt fler kundföretag har fått sänkta kreditbetyg, vilket hämmar deras möjligheter att själva ordna billig finansiering.

På efterkälken

Morgan Stanley är på efterkälken här, vilket fått Philip Purcell att tala om att firman kanske måste gå ihop med (eller köpa) en finansiell institution med bredare inriktning. Kreditkortsjätten American Express är ett av de företag som har nämnts i sammanhanget.

En sådan affär skulle också hjälpa upp Morgan Stanleys massmarknadsrörelse, som härrör från privatmäklarföretaget Dean Witter. Fusionen mellan de båda firmorna 1997 skapade en bred investmentbank med stor slagkraft både på den institutionella och den privata sidan. Nu, när genomsnittsamerikanen är mer intresserad av att spela golf och att shoppa än av att sköta sin aktieportfölj, har Dean Witter det svårt. Samma problem har till exempel drabbat privat- och nätmäklaren Charles Schwab.

Ett ytterligare problem är att Dean Witters kreditkortsrörelse, under varumärket Discover, anses för liten för att kunna konkurrera effektivt.

Strategiska beslut

Ett par strategiska beslut behöver alltså fattas. Det innebär emellertid inte att Morgan Stanley är ett problemföretag. Firman har alltjämt starkt självförtroende och kommer att vara en slagkraftig enhet även om några hundratal analytiker och bankirer måste sägas upp. Organisationen består också även om etikdebatten skärper kraven på oväld och därmed gör att en del lukrativa affärer går firman förbi.

Ty en global investmentbank förblir en särklassigt effektiv skapelse. Genom att liera intjäningsintresset och självhävdelsedriften hos två mäktiga grupper, företagsledare och corporate finance-specialister, har investmentbankerna hittat ett sällan sinande flöde av affärer. Dynamiska chefer vill göra förvärv och bankirerna hjälper dem realisera drömmarna (som ofta faktiskt initieras av investmentbankerna).

Investmentbankerna är transaktionsmaskiner, med stora staber bankirer och analytiker som kan kallas in med inget varsel alls för att jobba med en fusion. Bara de riktigt stora firmorna har råd att ha sådana organisationer i gång. Och den främsta av dessa är Morgan Stanley.