Superspelarens uppgång och fall

För två år sedan, 2007, publicerade Handelsbankens råvaruchef Torbjörn Iwarson en bok som få har hört talas om och ännu färre har läst utanför den innersta kretsen på finansmarknaden. Det är kanske inte så konstigt. Titeln är Samtal med Sveriges bästa kapitalförvaltare och traders och innehåller intervjuer med tio av just dessa.

En av de intervjuade är Magnus Peterson, tidigare chef för SEB:s egen handel med räntepapper och därefter grundare av Weavering Capital. Han fäller ett antal yttranden som är intressanta ur ett psykologiskt perspektiv och som så här i efterhand framstår som något av varningssignaler. Här talar uppenbarligen en man som gillar risker.

–Den tiden i London som propphandlare (handel med värdepapper på bankens egen risk, reds anm) /…/ var väldigt kul. Det var en extrem produktindelning i banken och jag blev globalt ansvarig för den produkten. Det var en väldigt kul tid, för vi hade enormt stora positioner och stora riskmandat.

–Vilket år var bäst? frågar Iwarson.

–Det var nog 1996. Vi tjänade miljarder. Det var en ansenlig summa för bankens totala vinst, svarar Peterson.

–Läste man bankens årsredovisning från den tiden fanns det inte en chans att man kunde få se någonting som över huvud taget pekade på att det var spekulation i egna böcker, som gjorde att man tjänade mycket pengar. Det var något man helst ville dölja och inte prata om.

–Jag tänkte inte på det så mycket. Man har sånt ego när man sitter där att man nöjer sig med att det går bra, säger Magnus Peterson i boken.

Och SEB hade goda skäl att inte tala så högt om Magnus Petersons affärer. Enligt uppgifter till Affärsvärlden hade bankens ledning medvetet tillåtit mycket stora risker i den egna handeln. Men år 1997 reagerade ledningen när den insåg att en enorm förlust höll på att byggas upp och där Magnus Peterson ska ha varit en av de ansvariga.

–Han fick sluta efter att ha tagit positioner mot det brittiska pundet utan att risksäkra. Ett tag var den potentiella förlusten över en miljard kronor. Men han hade tur. Valutan vände och det blev en lika stor vinst i stället. Men ledningen insåg att risken var för stor och han fick lämna SEB efter den affären, säger en källa till Affärsvärlden.

På SEB kan man i dag varken bekräfta eller dementera uppgiften utan säger att alltför lång tid har gått sedan Magnus Peterson lämnade banken. Under den tiden har Peterson hur som helst byggt upp en ny, egen verksamhet. Men aptiten på risk verkar han ha behållit.

Chockbeskedet

Torsdagen den 12 mars i år fick kunderna till fondförvaltaren Weavering Capital ett chockbesked. Den räntefond som de hade investerat miljardbelopp i, och som hade haft en otroligt jämn och fin avkastning, stängdes plötsligt för uttag. En av firmans chefer, Chas Dabhia, försökte förklara debaclet i ett brev till andelsägarna. Och enligt brevet fanns det flera orsaker.

Den viktigaste var bristande likviditet. Fonden hade haft stora uttag under slutet av 2008 och början 2009, och då tillgångarna var svåra eller omöjliga att sälja kunde man inte betala ut pengar. Ja, inte ens sätta ett aktuellt värde på fonden. Samma sak hade hänt flera fonder de senaste månaderna och var egentligen inte så förvånande.

Men det fanns också en nyhet som fick nackhåren att resa sig på fondandelsägarna. I brevet stod nämligen att Weavering själva hade upptäckt transaktioner mellan närstående till fonden och anmält detta till den brittiska respektive svenska finansinspektionen. Den märkliga transaktionen påstods vara en så kallad ränteswap och ”av betydande omfattning”.

Inga belopp nämndes och inte heller vem den närstående var. Eller ens om något brott misstänktes. Men allvaret och tonläget i brevet andades kollaps och ledde tanken till den världsbekante förvaltaren Bernhard Madoffs fondäventyr som antas ha kostat spararna uppåt 500 miljarder kronor.

Och så sent i torsdags förra veckan kom Financial Times med nyheten att Weaveringfonden skulle likvideras. Enligt tidningen var det uppgivna värdet på fonden 639 miljoner dollar, cirka 5 miljarder kronor, där den viktigaste tillgången var värdepapper i form av derivat för nästan hela beloppet, 637 miljoner dollar. Derivaten kontrollerades av ett bolag på skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna som i sin tur kontrollerades av fondens grundare och vd, finansmannen Magnus Peterson.

Klockan 09.00 i fredags morse skickade revisionsbyrån Pricewaterhouse ut ett eget pressmeddelande i ärendet som förstärkte intrycket av att fonden medvetet hade manipulerats. Pricewaterhouse kallades, enligt pressreleasen, in sedan andelsägare i fonden hade begärt uttag på totalt 223 miljoner dollar, men bara 90 miljoner hade kunnat betalas ut. Med förväntade krav från kunder på ytterligare 65 miljoner dollar hade fonden inget annat val än att söka extern hjälp.

Efter en veckas utredning konstaterade revisorerna att ”de tillgångar som fanns i fonden på 506 miljoner dollar, utgjordes av en rad ränteswappar på totalt 637 miljoner dollar som hade gjorts med ett företag kopplat till vd:n för fonden och att tillgångarna i detta bolag saknade tillräckligt värde för att täcka värdet i swapparna. Detta lämnade fonden utan rimliga möjligheter att betala sina skulder och ingen annan möjlighet annat än att överlämna bolaget till likvidation”.

I samma pressmeddelande konstaterade Matthew Wilde, som leder Pricewaterhouses utredning, att fondandels­ägarna förmodligen kommer att förlora alla insatta pengar.

”Det ser ut som om det kommer att bli stora förluster för de som har krav på fonden och de kvarvarande fondandelsägarna måste räkna med små ersättningar”, skriver Wilde.

Enligt flera brittiska tidningar har Pricewaterhouse anmält ärendet till The Serious Fraud Office, SFO, och tidningarna uppger att ett möte mellan parterna planeras.

Financial Times har talat med en Locksley Ryan, som säger sig vara språkrör för Magnus Peterson. Enligt honom har upplägget med swappar mellan fonden och bolaget på Brittiska Jungfröarna varit till för att minska transaktionskostnaderna för den relativt sett lilla fonden. Detta upplägg hade alltid funnits och ”alla visste hur den var konstruerad”. Enligt Ryan var detta publikt, men han kunde, enligt tidningen, inte redogöra för hur informationen skulle vara spridd.

När Financial Times kontrollerar uppgifterna i den senaste årsredovisningen för fonden som avser 2007, ser man att flera swappar redovisats. Men inget nämns om bolaget på Brittiska Jungfruöarna eller om att ett enskilt bolag skulle ha varit en större motpart.

Parallellt med de dramatiska händelserna i London har Weaverings dotterbolag i Stockholm, en fondkommissionär, upprättat kontrollbalansräkning och sagt upp alla de drygt 20 anställda. Firman har också blivit utkastad från Stockholmsbörsen.

Haveriet har plötsligt riktat ljuset mot mannen bakom firman, en doldis i de stora sammanhangen men något av en legend på räntemarknaden, Magnus Peterson. Det är också han som har pekats ut som den som har gjort närståendetransaktionen.

Frågorna hopar sig: Vad har hänt? Är alla pengarna verkligen borta? Är det inte något märkligt med fondens extremt stabila och höga avkastning, över 10 procent varje år sedan 2004? Och vem är egentligen Magnus Peterson?

Krasch # 1

Magnus Peterson är uppvuxen i Göteborg och började på SE-Banken i samma stad 1987. Dit kom han som 24-åring, direkt efter examen från Göteborgs handelshögskola. Han blev räntehandlare med fokus på derivathandel och gjorde snabbt karriär. I Iwarsons bok, som citeras ovan, beskrivs Peterson som en av de allra tyngsta av svenska traders. Med andra ord en svensk ”big swinging dick”, eller BSD, som man säger i branschen. Det är en sådan som tar de största riskerna och tjänar de största pengarna på penningmarknaden (uttrycket är hämtat från förre Solomon Brothers-tradern Michael Lewis kultbok Liar’s Poker).

Redan efter två år, 1989, flyttade Magnus Peterson till London och 1995 blev han globalt ansvarig för SEB:s Proprietary Trading. Det är en finare skrivning för att han hade ansvaret för bankens egna spekulationer på räntemarknaden.

Efter att ha slutat på banken i sviterna av den stora pundspekulationen började Peterson förvalta en egen portfölj. På SEB:s makroavdelning hade han jobbat nära SEB:s chefekonom i London, skotten James Stewart. Och 1998 beslutade de båda att starta fondfirman Weavering Capital.

Affärsidén var att med tung makroanalys i botten ge hög avkastning oavsett utvecklingen på världens finansmarknader. Kärnan i verksamheten var fonden Weavering Capital Fund.

För att vara en hedgefond var den ovanligt publik. James Stewart var en frekvent gäst i sofforna hos bland andra ekonomikanalen CNBC. Där satt han senast för tre veckor sedan. Fonden blev dessutom en stor framgång. År 2000 gav den till exempel en avkastning på hisnande 137,5 procent.

Under it-kraschen 2001 ökade prisrörelserna (den så kallade volatiliteten) på finansmarknaderna kraftigt. Under hösten 2001 spekulerade fonden i att volatiliteten skulle minska eftersom man i sin analys hade kommit fram till att marknaderna borde lugna sig. Teorin var inte anmärkningsvärd, det är ett känt fenomen att perioder av hög volatilitet på marknaden följs av perioder med låg volatilitet. Fonden tog därför stora positioner i terminer i det amerikanska börsindexet S&P?500 med motiveringen att detta skulle bli lönsamt om volatiliteten minskade.

Weavering Capital Fund dog i praktiken i det ögonblick som det första planet kraschade in i World Trade Center. Börsnedgången blev hysterisk, volatiliteten steg som en raket och fondens positioner kollapsade.

Weavering Capital Fund fick stängas. Men Magnus Peterson och James Stewart gav inte upp. Fondbolaget fanns ju kvar.

Ett förvånande köp

Weavering hade redan några andra, mindre fonder på gång. Och rollen som prestigefond fick övertas av Weavering Macro Fixed Income Fund. Affärsidén var att ge 10 procents avkastning över tiden, oavsett finansmarknadens avkastning. För att nå det målet måste fonden ta högre risk och investera i företags­obligationer och länder med högre ränta. Eller ta omfattande bett på options- och terminsmarknaden.

Weavering Macro hade hög profil och körde därför med höga inträdeskrav och avgifter. Minimiinsättningen var en engångssumma på 500 000 dollar och därefter en månatlig insättning på 50 000 dollar. Från detta drogs 2 procent i avgift och 20 procents avgift på överavkastningen. Med som mest 700 miljoner dollar i förvaltat kapital gav det en hög och stabil vinst till ägarna.

Weavering Capitals vd Magnus Peterson är välkänd i de svenska finanskretsarna i London men har hållit en låg profil i Sverige. Framgångarna för fonden öppnade dock möjligheter. Och 2005 gjorde Peterson en affär som förvånade många. Weavering köpte Stockholms Fondkommission, en mäklarfirma med tvivelaktigt rykte som hade en momstvist med Skattemyndigheten och problem med Finansinspektionen. Firman hade en knappt mätbar andel av handeln på Stockholmsbörsen och gick med kroniska förluster.

Weaverings avsikt var att skapa ett svenskt försäljningskontor för sina produkter. I stället för att arbeta sig igenom den mödosamma tillståndsprocessen hos Finansinspektionen, valde man att köpa in sig via en firma som, trots problemen, redan hade alla tillstånd på plats.

Förlusterna för firman bestod dock. För det brutna räkenskapsåret 2007/2008 hade Stockholms Fondkommission intäkter på 20,6 miljoner kronor och kostnader på 44,7 miljoner kronor. Men den allmänna bilden kring Stureplan var att förlusterna inte var något problem. Vins­terna från den höglönsamma fonden i London kunde mer än väl täcka verksamheten med ett litet svenskt aktiemäkleri, fondverksamhet och corporate finance.

Första och enda gången som Magnus Peterson har gjort något väsen av sig i bredare kretsar – före Weaverings kollaps, vill säga – var faktiskt så sent för drygt en månad sedan. Då ställde han och firman upp som finansiär till den allsvenska fotbollsklubben Örgrytes köp av den brasilianske anfallsstjärnan Alvaro Santos. Nyheten var enorm i Göteborg eftersom affären innebar att det nyuppflyttade ÖIS succéanfallspar Santos och Marcus Allbäck återförenades.

–Det känns extra spännande att få vara med och investera i något riktigt konkret och kunna se vad just den investeringen resulterar i, sa Magnus Peterson till ÖIS hemsida.

Men frågan är om det inte redan då började bli besvärligt för Weavering. Enligt uppgifter till Affärsvärlden halverades fondens förvaltade medel under november–december 2008. Den allmänna likviditetskrisen i världen förorsakade stora uttag från alla fonder. Även sådana som hade kunnat uppvisa en helt enastående, ja nästan osannolikt bra avkastning.

Svenska torskar

Framgångarna för Weavering Macro Fixed Income Fund – och därmed miljonintäkterna till förvaltningsbolagets ägare – byggde till stor del på att avkastningen var så häpnadsväckande stabil. Målet att nå 10 procents avkastning överträffades varje år efter starten 2003. Avkastningen tickade under åren 2004 till 2008 upp med mellan 10,22 procent och 12,92 procent årligen. Resultatet är något alldeles enastående. Det finns många hedgefonder som har högre avkastning, men inte förenat med en så stabil utveckling.

Det står klart, inte minst om man jämför med konkurrenterna i informationstjänsten Bloombergs databas. Liknande fonder har under de senaste fem åren haft i snitt 1,2 procents avkastning årligen. Weavering avkastade 11,3 procent i snitt. Avkastningen varierar dessutom mycket mer mellan åren bland konkurrenterna än hos Weavering.

En av fondens kunder, som Affärsvärlden har talat med, menar att firman verkligen gjorde mycket bra analyser som låg till grund för investeringarna.

–De var duktiga. De har en djup makroanalys i botten och har ofta haft rätt i sina bedömningar. De trodde till exempel under större delen av förra året att den europeiska centralbanken skulle tvingas sänka räntan, trots att ECB skickade motsatta signaler. De fick rätt i sin makroanalys, säger kunden som nu är orolig för att investeringen är borta.

–Man vet inte vad man ska tro. Var fonden riggad?

Och det är många som ställer samma fråga i dag.

I Sverige hör Volvo, Stena AB och Wassum till de drabbade. Stena AB investerade 90 miljoner kronor i Weavering under förra året och Volvos pensionsstiftelse 47 miljoner kronor, enligt uppgifter från Göteborgs-Posten och Dagens Industri. Wassum är en fristående konsultfirma som agerar som rådgivare åt institutioner inom förvaltningsområdet. Deras kunder har investerat 325 miljoner kronor i fonden, enligt DI. PP Pension, som förvaltar pensioner för svenska journalister, har, enligt DI, haft omkring 1 procent av sina tillgångar i den kollapsade fonden, motsvarande 95–100 miljoner kronor.

I Porsgrunn i södra Norge har kommunledningen extrainkallat ett möte i kommunstyrelsen för att diskutera den investering på 25 miljoner norska kronor som kommunen har gjort i Weavering Capitals fond. Enligt lokalbladet Varden.no har ”revisorerna stoppat utbetalningarna från fonden efter misstankar om att fondens egna anställda har stulit från kassan”. Det är oklart om tidningen baserar det utlåtandet på egna källor, eller om det är en tolkning av beskedet från fondfirman.

I fredags gick Weaverings svenska fondbolag, ett dotterbolag till mäklarfirman, ut med en pressrelease med information om att även värdet på de svenska fonder – som ska spegla ”moderfonden” – var osäkert, att värdet hade varit uppblåst och att fondbolagets vd Andreas Nyberg hade gått till svenska polisen med ärendet.

”Detta har givit vd och styrelsen anledning att misstänka att fondens värde ’blåsts upp’ vid månadsskiftet februari/mars i syfte att ge andelsägarna intrycket att värdet av deras investeringar alltjämt var intakt. Om så är fallet finns anledning att anta att brott begåtts. Mot denna bakgrund har vd och styrelsen i Fondbolaget den 19 mars gjort en polisanmälan”, skriver bolaget, utan att ange vem som polisanmälts.

När Affärsvärlden talar med drabbade är bilden annars enstämmig. Weavering har – tills för några veckor sedan – framstått som en seriös spelare med bra makroanalys som har haft en mångårig, stabil avkastning. Man har sett fonden som ett tryggt alternativ till den alltför skakiga aktiemarknaden.

Och om det hade varit så att Weavering hade levererat bra avkastning och sedan oturligt hade drabbats av en likviditetskris, så hade det inte funnits mycket mer att tillägga här. Den besvärande omständigheten är att man i arbetet med att sälja innehaven upptäckte att fonden hade gjort omfattande swappar där motparten var ett bolag som kontrollerades av firmans vd Magnus Peterson. Åtminstone är det versionen från bolaget, som nu verkar vilja distansera sig från sin grundare.

Många frågor återstår förstås om avkastningen genom åren och om swapaffärerna. Men att att döma av ett pressmeddelande från fondförmedlaren Wassum, vars kunder kan ha för­lorat 325 miljoner kronor i Weavering, så finns det i alla fall inget hopp för spararna att få tillbaka sina pengar.

”Vi gör bedömningen att Weavering-fonden är värdelös. Vi bygger den uppfattningen på de uppgifter vi inhämtat sedan problemet blev känt. Som framgått av tidningsartiklar och i kundkontakter känner vi en sorgsenhet över det inträffade. Inte minst därför att skandalen träffat några av våra närmaste samarbetspartner.” skriver Wassum.

”Att vi trots /…?/ analyser och undersökningar blivit förda bakom ljuset visar på de svårigheter som finns i sammanhanget. Även med ett förmodat facit på hand anser vi att det inte gått att se vad som hänt i förväg. Det har tagit expertutredarna från PWC (Pricewaterhouse Coopers) som anlitats för att undersöka vad som hänt flera dagar att identifiera problemet, trots att de haft hela den interna bokföringen att tillgå.”

Stefan Peterson är bror till Magnus Peterson och vd på svenska Weavering. Han är även styrelsemedlem i det engelska moderbolaget. Men han vill inte uttala sig om detaljerna.

–Jag kan inte kommentera det där närmare. Jag vet inte alla detaljer och styrelsen har utsett Pricewaterhouse för att utreda vad som egentligen har hänt. De ska titta på alla grejor i den här affären. Vi vill inte kommentera specifika uppgifter innan vi har en samlad bild. Vi kommer att informera våra kunder inom de närmaste dagarna om stegen framåt, om hur fonden ska leva vidare.

Så ni tror att det finns en framtid för fonden? Den ska inte bara likvideras?

–Det vet vi inte.

Hur känns det?

–Det är väldigt omtumlande. Dels med min egen bror, dels med att upprätta kontrollbalansräkning. Och dels med att informera alla anställda. Det är inte en ledig stund.

Kände du till att det fanns ett stort swap-avtal i fonden?

–Jag kände till att det fanns flera swapar i fonden. Men jag trodde att det var mot riktiga banker, inte att det var en enskild motpart med en stor swap. Magnus kommer att kommentera det hela med hjälp av sina advokater om ett par dagar (intervjun gjorde i fredags).

Känner du till historien om att din bror Magnus fick sluta på SEB efter att han tagit för stora positioner mot det brittiska pundet?

–Nej, det har jag aldrig hört. Magnus kan inte heller kommentera vad som händer just nu. Men han berättar säkert gärna historien om bolaget, säger Stefan Peterson till Affärsvärlden och lämnar ett nummer i London.

Men på det uppgivna numret finns endast en hänvisningston. Telefonen är avstängd.

***

Så funkar en swap

En swap är ett värdepapper som ger innehavaren rätt till avkastningen från någon annans värdepapper, samtidigt som man ger bort avkastningen från sin egen. Alltså ett byte, en ”swap”.

Motivet för kapitalförvaltare att ”swappa” är att få en tillgångsportfölj som bättre matchar skulderna. Hedgefonder och andra spekulativa aktörer, där­emot, använder swappar för att ta olika intrikata positioner och utnyttja små felprissättningar mellan värdepapper.

Om de swappar som nu upptäckts hos Weavering och det brittiska bolaget är standardiserade instrument eller ej är oklart.