Strandad förhandling om förhandling

De fackliga organisationerna kommer inte att ge något entydigtbesked till statsminister Göran Persson om en ny form förlönebildningen, som han har begärt. Organisationerna har intekunnat enas inbördes, och ännu mindre med arbetsgivarna. Det somnu väntas är att LO, TCO och Saco presenterar var sin syn på hurde anser att löneförhandlingarna skall gå till.

Bara inom industrin tycks det finnas ett visst samförstånd omavtalsformerna mellan både s.k. kollektivanställda, tjänstemänoch arbetsgivare. Men industrin är inte något stort problem närdet gäller lönebildningen. Där skapar konkurrensen tydligavillkor. Problemet är att de inhemska sektorerna, med lägreproduktivitetsutveckling, vill ha minst lika mycket, eller mer.

Besked om förhandlingsformerna skall lämnas till statsministernden 31 mars. Vad som kommer att hända därefter är okänt. LOhoppas att regeringen skall tillsätta en snabbutredning ochdärefter lagstifta om förändringar som LO kan acceptera. Men detär svårt att tro att LO:s modell, som syftar till centralaförbundsavtal som skall inrymma väntad löneglidning, kan bli denformel som skapar varaktigt låga kostnadsökningar och låginflation. De flesta fristående bedömare tror i stället att detkrävs åtgärder, till exempel förändringar av a-kassan, sommedför kännbara konsekvenser för de fackliga organisationerna omderas avtal överskrider den samhällsekonomiska normen.

Troligen kommer löneförhandlingarna i år och nästa år ändå attge från inflationssynpunkt hyggliga resultat. Den högaarbetslösheten garanterar att kraven blir måttfulla. Däremot ärdet svårt att tro att regeringen på sikt kan föra en politik somsyftar till att rejält minska arbetslösheten utan förändringarav villkoren på arbetsmarknaden. Men i dagens opinionslägeverkar förslag i denna riktning omöjliga att lägga fram.Regeringen har ju tvärtom skjutit frågan om den bortreparentesen i a-kassan på framtiden.

Anledningen till att de fackliga organisationerna inte kan kommaöverens är att de i grunden har helt motstridande intressen. LOvill ha likformiga löneökningar, eller helst sådana som ger meraåt de lägst avlönade. Saco önskar i stället prioritering avutbildning och kompetens, liksom arbetsgivarna, medan TCO ärsplittrat mellan dessa krav.

Det sägs ibland att till exempel LO nu tvingas gå emot sina egnamedlemmar genom att ställa krav som är förenliga med regeringensinflationsmål, i stället för att kräva så mycket som möjligt iersättning från arbetsgivarna på kapitalägarnas bekostnad. Menlöntagarna som kollektiv kan i princip inte förhandla omreallönerna. Höga nominella löneökningar behöver ju inte allsbetyda att också reallönerna stiger. Sambandet är tvärtom oftastdet motsatta. De fackliga organisationerna kan bara förhandla omde nominella lönerna, penninglönerna, medan reallönerna bestämsav prisbildningen, pengarnas värde, som facket inte har någonmöjlighet att påverka.

Det som förhandlingarna egentligen handlar om är fördelningen avlöneutrymmet mellan olika grupper av löntagare. Därför är deolika löntagargrupperna varandras egentliga motståndare. Det äralltså inte särskilt konstigt att de olika huvudorganisationernainte kommer överens om någon gemensam förhandlingsform. Stridenstår mellan dem som vill ha utjämning av löneinkomsterna och demsom vill premiera kunskap och kompetens. Många ekonomer anseratt små löneskillnader i Sverige är en orsak till att vi harbrist på välutbildad personal, och att denna brist i sin turhotar att skapa flaskhalsar och inflation som inte gör detmöjligt att expandera efterfrågan tillräckligt för att nämnvärtöka sysselsättningen.

Regeringen står därför inför dilemmat att ett tillgodoseende avLO:s krav på förhandlingsvillkor kan göra det ännu svårare attminska arbetslösheten. Lösningen blir kanske att regeringensåtgärder skjuts upp till efter 1998 års val, då läget blirbättre för sådana förändringar av spelreglerna påarbetsmarknaden som LO ogillar.