Största skandalen

Vi har för all del vant oss vid företagsskandaler i Italien. Ofta har de dock varit av lokal karaktär och inte väckt någon större uppmärksamhet utanför landets gränser. Det som hänt i Parmalat är dock av en helt annan dimension.

De uppgifter som hittills kommit fram i förhör med olika ledande befattningshavare visar att det förekommit påhittade affärer, förfalskningar och vilseledande bokföring av en sällan skådad omfattning. Det överträffar det mesta vi sett i ett stort internationellt företag. Enligt amerikanska finansinspektionen SEC rör det sig om “ett av de största och fräckaste företagsbedrägerierna i historien”.

I skrivande stund sitter nio personer i fängelse eller häkte. Utöver huvudägaren Calisto Tanzi, som tidigare var både vd och styrelseordförande, är det fem personer som arbetat eller arbetar på finansavdelningen, en advokat och två revisorer från Grant Thornton. Totalt är 25 personer föremål för grundliga undersökningar.

Parmalat är på flera sätt värre än Enron, det amerikanska energihandelsföretag som kommit att bli symbolen för senare tiders skandalaffärer. I fallet Enron handlade det primärt inte om rent kriminella verksamheter utan i huvudsak om vilseledande bokföring. Enron hade större skulder än vad bolaget officiellt redovisade.

En korrigerad balansräkning skulle ha satt ner det egna kapitalet med 1,2 miljarder dollar.
Större var inte hålet i Enrons balansräkning. De felaktiga resultat som hade rapporterats för åren 1997-2000 föranledde inte anmärkningsvärt stora korrigeringar. Men det räckte för att sänka bolaget och revisorn Andersen. Förtroendet för Enron försvann på kort tid, affärsidén ifrågasattes, aktiekursen sjönk kraftigt och det gick inte längre att få lån. Enron tvingades ställa in betalningarna i december 2001 och begära skydd för fordringsägarna genom det amerikanska så kallade Chapter 11-förfarandet.

Enron blev den största företagskraschen i USA:s historia. Den kom vid en olycklig tidpunkt då marknaden var känslig för dålig information. Enron var högt värderat och hade en stor skuldsättning.
Därmed blev kraschen så kraftig.

I fallet Parmalat har vi att göra med ett betydligt större hål i balansräkningen. Det talas om 7-13 miljarder euro, eller 9-16 miljarder dollar, väsentligt mycket mer än i Enron.

Aktie- och obligationsmarknaderna kommer dock inte att påverkas lika kraftigt eftersom börsvärdet var klart lägre och låneskulden något mindre. Före kraschen hade Enron ett börsvärde på drygt 60 miljarder dollar och skulder på 17 miljarder dollar. Parmalats börsvärde uppgick bara till runt 4 miljarder dollar medan skulderna, enligt den senaste revideringen, är 12 miljarder dollar. Det är därför i första hand obligationsmarknaden som kommer att påverkas av Parmalatskandalen, inte aktiemarknaden. Aktiehandeln är fortfarande stoppad men obligationerna handlas. Värdet av dessa ligger långt under skräpstatus, kring 20 procent av det nominella värdet.

De stora företagsskandaler som kommit efter Enron har inte hamnat i närheten av det hål i balansräkningen som Parmalat verkar uppvisa. World Com, telekomföretaget som numera heter MCI, brukar betecknas som den största smällen i USA. Där var hålet 3,9 miljarder dollar. Adelphia, kabel-tv-operatören, hade ett hål på 3,1 miljarder dollar. Resten av de ökända bolagen, alltså Global Crossing, Xerox, Tyco, Health South, Allied Irish Bank och Ahold, ligger kring miljarden.

Den givna frågan är hur Parmalat kunnat skapa ett så stort hål i balansräkningen? Möjligen kommer den fortsatta utredningen att kunna förklara en del av det som verkar ha försvunnit. Det klassiska och mest effektiva sättet att blåsa upp ett bolag är att manipulera intäkterna. Av förhören att döma har företagsledningen ägnat sig åt att hitta på transaktioner. Ett exempel gäller försäljning av mjölkpulver från ett Singaporebaserat holdingbolag till Kuba. En person på finansavdelning lär ha sagt till sin chef, Fausto Tonna: “Vi överdriver det här, de kommer att drunkna i mjölkpulver”.

Försäljningssumman uppgavs motsvara så mycket
mjölkpulver att “Kuba skulle kunna se ut som Schweiz på vintern”.

Om Parmalat på detta sätt fingerat försäljning, utan att revisorerna upptäckt det eller brytt sig, så har man kunnat öka sin vinst och därmed det redovisade egna kapitalet. I Sverige känner vi igen tekniken att manipulera försäljningen från skandalbolagen Prosolvia på 1990-talet och Fermenta på 1980-talet.

Enligt åklagarna fick Prosolvia genom en skenaffär 1997 upp sin försäljning med 150 miljoner kronor, vilket gjorde att man kunde redovisa en vinst på 80 miljoner kronor, när verksamheten i själva verket hade gått med förlust.

Den mest kända av Fermentas luftaffärer var den så kallade aspartam-affären. Det var en internaffär där huvudägaren Refaat El-Sayed använde ett bolag han kontrollerade i Österrike och ett bankkonto i Schweiz. Dotterbolaget Pierrel hade svårt att avsätta sötningsmedlet aspartam, som då köptes av det österrikiska bolaget och bokfördes hos Fermenta som en försäljning på 130 miljoner kronor. Aspartamaffären var en av åtta punkter som fällde Refaat El-Sayed och gav sex års fängelse.

De svenska företagsskandalerna är små med internationella mått, även om vi inkluderar ABB, Intrum Justitia och Skandia. Att Parmalataffären kunnat bli så stor att den hamnat på förstasidan i Wall Street Journal och Financial Times varje dag i en månads tid beror på att den i så hög grad handlar om trovärdigheten för många ledande företag på kapitalmarknaden. Varför upptäckte inget av dem att Parmalat inte var vad det såg ut att vara?
Flera stora banker har förmedlat de många obligationslånen, som Parmalat givit ut: Citigroup, Bank of America, JP Morgan Chase, Merrill Lynch och Deutsche Bank. Deloitte & Touche, en av de fyra stora revisionsfirmorna, har granskat räkenskaperna, tillsammans med en av de medelstora, Grant Thornton. Det största kreditvärderingsföretaget, Standard & Poor’s, har satt betyg på betalningsförmågan.
Flera av dessa företag har sagt att de blivit missledda av Parmalats ledning. Mot ren kriminalitet är det normalt svårt att skydda sig.

Men ändå: Varningsklockorna borde ha ringt för länge sedan.

Med facit i hand är det lätt att upptäcka underligheter i Parmalats räkenskaper. Bolaget bedrev en verksamhet, livsmedelstillverkning, som normalt genererar stora kassaflöden.

Investeringsbehovet är måttligt och konjunkturberoendet ringa. Den redovisade kassan var också stor. Trots det tog Parmalat ständigt upp nya obligationslån. Varför löste inte företaget in lån i stället?

F��rklaringen är att kassan inte var så stor, vilket visade sig i mitten av november när Parmalat fick problem att amortera ett mindre lån. Det blev början till slutet. Dödsstöten kom en månad senare när det avslöjades att ett kontoutdrag, som skulle visa tillgodohavandet i Bank of America, var förfalskat. Därmed fattades plötsligt 3,95 miljarder euro, vilket motsvarade i stort sett hela den kassa som redovisades i kvartalsbokslutet per sista september (4,2 miljarder euro).

Det obehagliga med Parmalat är att oegentligheterna tycks ha pågått så länge. Några medarbetare på finansavdelningen har för polisen sagt att förfalskningar kan ha ägt rum i minst 15 år, alltså lika länge som Parmalat varit noterat på Milanobörsen, sedan 1990. I så fall är detta den värsta företagsskandal vi varit med om.

Hur kunde det ske? Sannolikt har vi ännu ett exempel på hur en entreprenör, som vill att hans företag ska växa fort, till slut tappar kontroll över utvecklingen. Dåliga affärer döljs med oegentligheter, som entreprenören senare hoppas kunna rätta till. Likheten med Ivar Kreuger och Refaat El-Sayed är slående. De hade ägarmässig kontroll och utnyttjade sidobolag för internaffärer. De var innovativa, tog nya grepp men föll på att farten blev så uppdriven att de inte kunde hantera de finansiella riskerna.

Det började bra för Calisto Tanzi, entreprenören bakom Parmalat. Han tog över en mindre rörelse av sin far 1961, vid 22 års ålder, insåg möjligheterna att exploatera den nya teknik som Tetra Pak uppfunnit och lyckades bygga en stor rörelse kring mjölk i kartong, som successivt ersatte de otympliga flaskorna. Han omvandlade mjölk från en enkel bulkvara till en mer förädlad produkt som kunde säljas med hård reklam och sponsring.
Under 1990-talet hade Parmalat en enorm expansion, från omkring 500 miljoner euro i omsättning 1990 till nästan 8 miljarder euro i dag. De senaste två åren har försäljningen minskat något, bland annat på grund av negativa valutaeffekter.
Tillväxten tog fart i samband med börsintroduktionen 1990. En rad förvärv gjordes.

Målet var att växa på marknader, produktmässigt och geografiskt, där man slapp konkurrens från de riktigt stora i branschen, alltså Nestlé, Danone och Kraft Foods.

Misstanken finns nu att flera av förvärven varit ganska misslyckade och givit stora förluster, som Tanzi, med hjälp av finansavdelningen, försökt dölja genom att utnyttja finansbolag i skatteparadis som Malta, Luxemburg och Caymanöarna.
Det är särskilt Sydamerika och särskilt Brasilien, en av Parmalats största marknader, som pekas ut. Enligt Pricewaterhouse Coopers kom 85 procent av förlusten första halvåret i fjol från Sydamerika. Den kom helt från den finansiella verksamheten. Själv rörelsen lämnade överskott.

Enligt revisionsfirman hade Parmalat en ackumulerad förlust under perioden januari 2000 till och med september 2003 på 1,4 miljarder euro, mot en redovisad vinst på 1,1 miljarder euro. Sanningen om Parmalat kan alltså vara att företaget under lång tid gått mycket dåligt. De ganska stabila vinster man rapporterat under hela 1990-talet kanske aldrig existerade.