Störst vinner fondkriget

Högst upp på den förhöjning i Stockholms innerstad som tidigare hette Brunkebergsåsen, ligger Carnegies huvudkontor. Utanför bankens sammanträdesrum på trettonde våningen breder Stockholms innerstad ut sig. Det är så högt att man i princip ser alla tak och kyrktorn runtomkring, men inte tillräckligt långt upp för att mellanrummen mellan husen blottas. Det skapar en viss förvirring. Var ligger egentligen det där huset? Var är Stureplan? Var är Norrmalmstorg?

Christoffer Folkebo jobbar egentligen inte på Carnegie, men hans bolag, sitter i samma hus som analytikerna, mäklarna och corparna på den anrika investmentbanken. Däremot har det bolag som han jobbar på samma ägare som Carnegie. Private equity-bolaget Altor är sedan 2009 huvudägare till Carnegie. 2016 knoppade Altor av investment-banken Carnegie med Carnegie Fonder när fondbolaget lades i ett separat bolag som gavs namnet Carneo. Under Christoffer Folkebos ledning har Carneo utvecklats till en kapitalförvaltare med flera varumärken utöver Carnegie Fonder. I portföljen ingår också Nordic Cross, Albatris, C Worldwide (tidigare Carnegie Asset Management), Carneo Alternative Solutions och OPM (Optimized Portfolio Management). Än så länge, bör tilläggas. För Christoffer Folkebo hymlar inte med att han kommer att göra flera förvärv de närmaste åren. Han har Altors mandat att förvandla Carneo till Nordens ledande multi-boutique inom kapitalförvaltning.

– Vi ska köpa på oss fler kvalitativa aktörer. Men just nu är den en ganska stor diskrepans mellan säljarens förväntan och köparens estimat. Det är en prisfråga, men också en tajmingfråga, säger Christoffer Folkebo och förklarar att Carneo just nu för samtal med aktörer på samtliga nordiska marknader.

Det finns två sätt att illustrera Christoffer Folkebos målbild. Det första går att mäta i volym – Carneo ska förvalta ett samlat kapital på i storleksordningen 500–750 miljarder kronor. Det andra målet mäts i erbjudande – Carneo ska kunna erbjuda sina kunder en bukett bestående av traditionell fondförvaltning, asset management och alternativa investeringar, som infrastruktur och private equity. Vissa verksamheter och erbjudanden planerar Carneo att bygga upp för egen maskin, andra räknar man med att helt sonika förvärva.

– Att bygga upp den här typen av verksamheter tar tid. Men det får det göra, Carneo är ett mycket långsiktigt projekt. Att rita om kartan är inget man gör i en handvändning, säger Christoffer Folkebo.

Till målet är det en bit att gå, ska tilläggas. I dag har Carneo 250 miljarder kronor i förvaltat kapital, så minst det dubbla återstår. Men Christoffer Folkebo har tiden på sin sida, menar han. Flera av de entreprenörsdrivna fondbolagen har ägare som börjar närma sig pensionsstrecket med annalkande generationsskifte framför sig. Alla små och mellanstora aktörer känner dessutom av den hårdnande konkurrensen. På 15–10 år har den svenska fondbranschen förvandlats – från jungfrulig mark där allt som sås spirar uppåt, till ett tämligen moget odlingslandskap där växtligheten beskärs, planteras om och dör. En förklaring är att trenden med öppen arkitektur, som innebär att banker, försäkringsförmedlare och försäkringsbolag inte bara säljer sina egna fondprodukter utan även erbjuder utomstående fondbolags vid sidan av sina egna produkter, har övergivits. Ett annat skäl är att olika former av ogräs i form av indexfonder, robothandlare och finansiella algoritmer har brett ut sig på den bördiga mark som säsong efter säsong gödslas med nytt pensionskapital.

– För 10–15 år sedan var det ganska enkelt att starta en fond och komma ut med sin produkt. Nivån för hur mycket kapital som krävs för att nå lönsamhet har höjts. Det påverkar inte de stora och mellanstora, men definitivt de små och nystartade, säger Fredrik Pettersson, analytiker på branschorganisationen Fondbolagens förening.

Svenska folket ligger i den internationella toppen i fondsparande. Vi lägger årligen undan stora summor i framtida sparande, både via tjänstepension och privat sparande. Dessutom placeras de pengar vi tjänar in till vår framtida pension i fonder. Alla dessa pengar räknas in i den svenska fondförmögenheten, som i slutet av förra året uppgick till 3 978 miljarder kronor. Den största delen av denna enorma summa förvaltas av de sju statliga pensionsfonderna, följt av arbetsmarknadens pensionsförvaltare AMF, Alecta och Collectum. I ytterligare ett marknadslager återfinns de privata, vinstdrivna företag som förvaltar både privata direktinsättningar och statliga premiepensionspengar. Låter det komplicerat? Det är det. Som utomstående är det inte utan att man får känslan av att alla förvaltar pengar åt alla.

För 20 år sedan var den privata fondmarknaden ganska perifer. Konkurrensen var därefter. De fyra svenska storbankerna kontrollerade tillsammans 80 procent av marknaden. Men sedan hände något. Sverige begåvades nämligen med ett nytt pensionssystem som innebar att gemene man gavs möjligheten att välja mellan hundratals både svenska och utländska fonder. 19 år senare har storbankernas andel av fondmarknaden sjunkit från 80 till 55 procent.

– PPM-systemet har definitivt förbättrat konkurrensen på den svenska fondmarknaden, men bankernas fondbolag har en stark ställning, det är bara att konstatera, säger Erik Fransson, chef för Pensionsmyndighetens fondtorg.

Konkurrensverket gör med jämna mellanrum en analys av situationen på den svenska fondmarknaden. I den senaste rapporten konstaterar myndigheten att branschen som helhet verkar kännetecknas av relativt höga vinstmarginaler, även om de mindre fondbolagen tenderar att ha en något svårare ekonomisk situation än de större bolagen. Konkurrensverkets bedömning av­speglas också i fondbolagens resultat. Eller för att tala klarspråk: fondbolagen tjänar stora pengar. Och störst pengar tjänar de största fondbolagen.

Swedbanks fondbolag Robur är marknadens absoluta gigant med 1 250 miljarder i förvaltat kapital och en marknadsandel på drygt 20 procent. Stordriften går som en röd tråd i Roburs resultaträkning den senaste tio åren. Förra året omsatte bolaget som förvaltar fonderna drygt 2 miljarder och visade ett rörelseresultat på 1,4 miljarder kronor. Det innebär en nettomarginal på över 70 procent.

På behörigt avstånd, men med höga marknadsandelar, återfinns de andra storbankerna SEB, Handelsbanken och Nordea. Tillsammans kontrollerar de 55 procent av den svenska marknaden för fonder. Deras mindre konkurrenter påpekar ofta att marknaden är att beteckna som ett oligopol, där storbankerna dikterar villkoren, inte minst i kraft av sitt landsomfattande kontorsnät och utlåning till privatkunder och företag.

– Konkurrensen i branschen har blivit tuffare. Det har blivit avsevärt dyrare för fondbolagen att få ut sina fonder till kunderna. Då är det självklart att de stora aktörerna sitter på en konkurrensfördel i form av ett befintligt distributionsnät, säger Fredrik Pettersson, chefsanalytiker på Fondbolagens förening.

Nyckeln till lönsamheten i Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordeas respektive fondbolag är dels stordriften där fler affärsenheter kan dela på kostnader, dels i provisionen där bankens tjänstemän och rådgivare effektivt slussar bankkunderna till de egna fondprodukterna. Fondernas avgifter, långsiktiga avkastning och risknivåer hamnar liksom i andra rummet.

– Det skrivs mycket om avgifter, avkastning och riskkvoter. Men jag skulle säga att den centrala faktorn för kunderna är förtroendet. En majoritet av svenska folket har träffat någon öga mot öga som argumenterat för och försäkrar dem om att just den fonden är det rätta valet, säger Jonas Lindmark, analyschef på Morningstar, som bevakar fondmarknaden..

Kombinationen av personligt förtroende och distribution via bankkontor har alltså skapat en slagkraftig konkurrensfördel som etablerat en marknad där de fyra storbankerna tillsammans sitter på lejonparten av spararnas pengar.

Att bedriva bank är något som görs på lång sikt, brukar det heta. Det handlar om att gneta på med räntor, kontor och kundernas förtroende, år efter år. Samma långsiktighet avspeglas också i bankens försäljning av fonder till kunderna. För om bankerna kan få sina kunder att både stanna kvar som fondandelsägare och samtidigt göra nya insättningar så växer kundernas kapital samtidigt som provisionsintäkterna blir högre. Banken har alltså dubbla incitament att få mer pengar från kunderna och leverera avkastning på det investerade kapitalet.

– Det är bara att konstatera att konkurrensen på fondmarknaden skulle vara betydligt hårdare om kunderna hade en större prismedvetenhet. Men fondkostnaderna är mer osynliga än de flesta andra utgifter, och det krävs en kalkyl för hela spartiden för att se effekterna på lång sikt, säger Jonas Lindmark på Morningstar.

De skarpaste kritikerna av dolda provisioner brukar hänvisa till länder som Storbritannien och Nederländerna, där regeringarna gått i bräschen för ett utbyggt konsumentskydd. Här har provisionen till försäkringsförmedlare helt förbjudits samtidigt som den provision som banker, försäkringsbolag och finansiella rådgivare får tydligt måste redovisas för kunden. Somliga bedömare som Affärsvärlden varit i kontakt går till och med så långt att de tror att framtiden för de stora bankkoncernerna med både in-/utlåningsverksamhet och fondförvaltning under samma tak går en osäker framtid till mötes. Ett exempel som framhålls som signifikativt för vartåt marknaden är på väg är skapandet av det franska fondbolaget Amundi 2010. Det var nämligen då som de bägge storbankerna Société Générale och Crédit Agricole valde att knoppa av och fusionera sina bägge fond- och kapitalförvaltningsbolag. Två stora franska aktörer blev tillsammans en global jätte. 2015 noterades Amundi på Parisbörsen med Crédit Agricole som storägare.

Fyra år senare lyser de stora fusionerna och förvärven visserligen med sin frånvaro, men konsolidering verkar vara ordet på allas läppar i den internationella fondbranschen. Revisionsjätten PWC publicerar en gång om året en branschrapport med titeln Asset Wealth Managers Trends. På frågan vad de intervjuade fondförvaltarna förväntar sig av de kommande tolv månaderna svarar hela 29 procent att de tror att de är på väg att gå samman med en konkurrerande firma. Så mycket som 41 procent av förvaltarna uppger också att de söker strategiska allianser och joint venture-projekt.

Ökade investeringar till följd av digitalisering, reglering och automatisering framhålls allt som oftast som de bakomliggande orsakerna till denna internationella trend av uppköp, sammanslagningar och allianser som just nu sveper över finansmarknaden.

Trenden är ännu tydligare här hemma i Sverige. Förutom högre fasta kostnader till följd av hårdare regelverk som lanserats av Finansinspektionen och EU-kommissionen så driver nya regler från Pensionsmyndigheten upp förändringstrycket ytterligare. De hårdare kraven på fondförvaltare med fonder på Premiepensionsmyndighetens fondtorg kan sammanfattas i tre punkter:

• De renodlade PPM-fonderna har slängts ut. För att få finnas kvar måste en fond ha minst 500 miljoner kronor utanför den statliga premiepensionen.

• Det ska inte bara gå att starta en fond och räkna med att komma in på Pensionsmyndighetens fondtorg. De fondbolag som finns på fondtorget måste visa minst tre års verksamhetshistorik.

• En fond – ett fondavtal. Fondförvaltare med flera fonder ska inte kunna åka snålskjuts på de befintliga fondavtal man har med Pensionsmyndigheten.

Syftet med de hårdare kraven, som lanserades av den tvärparlamentariska pensionsgruppen och verkställdes av finansmarknadsminister Per Bolund, var uppenbara. Lycksökare som Allra, Falcon, Solidar och Monyx var inte längre önskvärda. Det statliga fondtorget är till för etablerade fondföretag som förutom ett utbud av fonder som säljs direkt till kunder, via banker och försäkringsbolag, även erbjöd PPM-fonder. Inte vice versa.

– Det är hemskt att ett system som gett spararna låga avgifter och bra avkastning delvis är på väg att monteras ned på grund av bolag som Allra och Falcon, som så upp­enbart var olämpliga att förvalta andras pengar, säger Henrik Didner, grundare av och delägare i Didner & Gerge, med ett totalt fondkapital på nästan 60 miljarder kronor, varav en tredjedel kommer från premiepensionen.

I ett nästa steg, som ska vara genomfört under 2020, kommer större förändringar ske. I direktiven till utredningen står att fonderna ska upphandlas av en myndighet och att antalet fonder kommer minska avsevärt. Det skulle kunna innebära att även stora seriösa fonder som Didner & Gerge försvinner ur systemet.

De regler som genomförts har redan satt i gång en stor aktivitet, i synnerhet hos de fondbolag som riskerade att slängas ut från Pensionsmyndighetens fondtorg. Det mest uppenbara fallet stavas Monyx, som förvärvades av East Capital i december förra året. Monyx var vid sidan av Allra själva definitionen av en renodlad PPM-fond. Fondbolaget hade förra året 33 miljarder kronor i förvaltat kapital, men en försvinnande liten del utanför Pensionsmyndighetens fondtorg.

Av resultaträkningarna att döma bedrev Monyx ägare och ledning en synnerligen lukrativ verksamhet. Det sammanlagda rörelseresultatet för de senaste tio åren uppgår till 292 miljoner kronor. I likhet med Allra förlitade sig Monyx ägare varken på kvalitet i förvaltningen, mätt i avkastning, eller distribution, via banker och försäkringsbolag, utan genom marknadsföring och direktförsäljning. Att bolagets ägare och anställda anade vartåt det barkade när Per Bolund gick ut offentligt och deklarerade att kvalitetströsklarna skulle höjas torde vara en lågoddsare. Nu gällde det att snabbt få till en lösning, annars riskerade Monyx att sparkas ut. Räddningen kom i form av East Capital, som förvärvade hela Monyx med fonder, personal och allt förra året.

Det kan tyckas affärsmässigt logiskt att ett börsnoterat bolag som East Capital förvärvar en konkurrent med 33 miljarder i sin fondportfölj. Men sett till företagskultur, strategi och historik framstår affären som märklig. Monyx är allt det som East Capital inte är.

East Capital grundades 1997 av Peter Elam Håkansson tillsammans fyra kompanjoner med målet att bli en av Europas ledande investerare i ryska, östeuropeiska och asiatiska tillgångar. Den föresatsen lyckades man tämligen väl med. Bolagets förvaltare, drillade i ryska på Försvarsmaktens tolkskola och utbildade på Handelshögskolan, betraktades som de smartaste killarna kring Stureplan. Den ekonomiska boomen i framför allt Ryssland gjorde att bolaget fick en flygande start. Under 2010 omsatte East Capital 1,2 miljarder kronor, levererade ett resultat på 263 miljoner kronor och hade knappt 800 anställda. Åtta år, fyllda av geopolitisk oro, sjunkande oljepris och hotande handelskrig, senare är East Capital ett annat bolag. Omsättningen har mer än halverats och antalet anställda reducerats till 89 personer. Köpet av Monyx är först och främst ett sätt att förvärva en fondportfölj på 33 miljarder kronor, i andra hand ett sätt att bredda förvaltarmandatet ordentligt.

East Capitals köp av Monyx är den senaste affären som rumsterat om spelplanen på den svenska fondmarknaden, men inte den enda. 2016 köper norska Pareto Orklas aktier i Enter Fonder. 2017 köper försäkringsjätten Storebrand hela Skagen Fonder. 2018 fusioneras Cicero Fonder med konkurrenten Navigera. Flera affärer står på tur.

– Visst, vi blir uppvaktade med jämna mellanrum av aktörer som är intresserade av att köpa verksamheten. Men det ligger ju i vårt dna att vara oberoende och fortsätta bygga bolag, säger Göran Espelund, styrelseordförande för Lannebo Fonder.

Lannebo Fonder är en av de ledande fondförvaltarna som inte ägs av någon av de fyra svenska storbankerna Swedbank, Handelsbanken, Nordea eller SEB. I fondbranschen kallas det för oberoende. Därmed inte sagt att man inte är beroende av banker, försäkringsbolag, försäkringsförmedlare och statliga institutioner. På den svenska fondmarknaden finns också en rad andra gate-keepers med ett avgörande inflytande över spararnas kapital och fondbolagens öde. Om de säger ja, så får fondbolagen tillgång till distribution och försäljningskanaler ut till kunderna. Om de säger nej så kan fondernas öde snabbt vara beseglat. I Lannebos fall har Länsförsäkringars beslut att öppna upp sitt distributionsnät varit avgörande. Och en viss pensionsreform, bör tilläggas.

Lannebo startades år 2000 av en grupp avhoppare från Swedbank Robur och SEB, anförda av den dynamiska duon Anders Lannebo och Göran Espelund. Tajmingen för deras nya fondbolag var direkt urusel och perfekt på samma gång. Urusel eftersom de registrerade sitt fondbolag skickade in sin ansökan till Finansinspektionen samtidigt som luften gick ur den it-och telekom-dopade Stockholmsbörsen – år 2000 backade generalindex med 12 procent och året därpå med hela 20 procent. Perfekt eftersom svenska staten samma år lanserade PPM-reformen och i ett slag gav miljoner löntagare möjlighet att välja var man ville placera en andel av sitt statliga sparande. Pensionsreformen är både ideologiskt krasst ekonomiskt motiverad. Socialdemokraterna har krupit till korset och insett att det gamla ATP-systemet spelat ut sin roll; framtidens pensionärer måste få högre avkastning på sitt investerade kapital. Samtidigt vill de borgerliga partierna se en högre grad av valfrihet och personligt ansvar för pensionerna. PPM-reformen är en politisk kompromiss som verkställs av Ingela Thalén (S) och manageras av den helt nya Pensionsmyndigheten.

– Vi kom i gång i grevens tid. PPM-reformen var oerhört viktig för oss de första åren. Men den är inte lika viktig i dag, säger Göran Espelund, styrelseordförande för Lannebo.

Hösten 2000 bombarderas svenska folket av reklamfilmer, annonser och broschyrer om hur viktigt det är att välja rätt. Det orangea kuvertet blir ett begrepp.

I samma veva drar alltså Göran Espelund och Anders Lannebo i gång sitt fondbolag. Lannebo startar med 773 miljoner kronor fördelade på fyra fonder. Nitton år senare förvaltar man 67 miljarder kronor fördelade på 17 fonder. Lannebo har sakta men säkert vuxit på alla bräddar. Dels för att det följer en organisk logik, dels för att stordriftsfördelarna inom fondbranschen är uppenbara. Flera fonder kan dela på kostnadsposter som it-system, back-office, juridik, kundtjänst och compliance.

Börsåren 2000 och 2001 må ha varit usla, men det finns ju andra mått på fondbolagens utveckling. Inflödet av sparkapital är ett, den samlade fondförmögenheten ett annat. Mätt utifrån dessa mått har de nitton åren med PPM varit mycket goda. År 2000 uppgick den svenska fondförmögenheten till 882 miljarder kronor. Arton år senare uppgår fondförmögenheten till 3 837 miljarder kronor. Det genomsnittliga nettosparandet, alltså det årliga inflödet av spararnas pengar till fonderna, uppgår samtidigt till 73 miljarder kronor om året. Det är dessa pengar som Carneo, Lannebo, East Capital, Robur, SEB Fonder och alla de andra fondbolagen slåss om.

Vem vinner? Vem försvinner? Det mesta tyder på att bankernas starka ställning trots allt kommer att bestå – åtminstone under överskådlig tid. Men mycket tyder också på att en rad mindre nischfonder kommer att lägga ner eller gå samman med större konkurrenter. Christoffer Folkebo på Carneo är i alla fall redo att ta täten när branschen ska konsolideras och köpa sig till storlek.

– Storleken ger oss möjligheten att ta en plats vid bordet bredvid de stora bankerna och försäkringsbolagen.

▲

Carneo pensionsmyndigheten Fondbolagens förening

Morningstar MAJA SUSLIN/TT